Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 41. 9 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 I Dü N 1896
“Familjemeddelanden“.
En familjetidninff sådan som Idun,
spridd och läst i de vidaste lcretsar öfver hela, lan-
det, måste ovillkorligen vara det allra lämpligaste
och närmast till hands liggande organet för alla
tillkännagifvanden om födde, förlofvade, vigde
och döde.. För visso är det gust damerna in-
om familjerna, som med det lifligaste intressetfölja
dessa tilldragelser inom hemmets värld, hvilka ge-
nom det knappa annonsspråket dock uttrycka och
innebära så mycket, och annonser af detta slag, in-
förda i Idun, träffa där i vidare utsträckning den
intresserade familjepubliken öfver hela vårt land
än genom något annat svenskt tidningsorgan.
Under rubriken »Familjemeddelandeni) ha vi där-
för anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår
annonsbilaga för dylika annonser och för dem fast-
ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt
annars beräknade annonspris eller för födelse-
annons kr. 1: 50, för förlofnings- och vig-
selannons kr. 2: — och för dödsannons in-
om ram kr. 5: —, ett pris som måste betrak-
tas som synnerligen moderat, då hänsyn tages till
vår upplagas ovanliga storlek och den jämna och
utbredda spridning tillkännayifvandet därigenom
erhåller.
Ftedaktionen af Idun.
–––- *–––-
Senom fyra slältflecL
Några små kulturbilder från Småland, för Idun
tecknade af L. S.
(Forts, och slut.)
M
en hon teg med sin smärta, liksom hon
tegat med sin lycka, och då prostinnan i
nästa ögonblick ropade till henne: »Märta,
Märta, jag tror du glömmer julbullarne i
ugnen,» skyndade hon från sin lilla kammare
med det bårdt hopkramade brefvet i fickan.
Och julbullarne blefvo ej brända och icke
en min förrådde den unga hjältinnans tår-
lösa smärta. Här hade ju icke varit en
»ringförlofning», således behöfde ej heller
slutscenen bli känd, och Märta begrof i
tysthet sin grusade ungdomsdröm. Det
var först i en långt senare tid hon för en
närstående vän omtalade den.
I prästgårdenrustades samtidigt till bröllop.
En af döttrarna gifte sig nämligen med en
ung präst inom stiftet. Denna gång var det
visserligen hjärtat som talat, men inom den
gamla prästsläkten rådde eljes kastväsen-
det icke mindre strängt än i Indien: en
prästdotter kunde ej träda i äktenskap med
en man, som icke var präst.
Märta hade hela året under prostinnans
tillsyn med intresse arbetat på den vackra
utstyrseln: linneskåpet skulle blifva rikligen
försedt och dukar och servetter, handdukar,
örngott och lakan lågo nu gläsande hvita
och manglade i långa rader färdiga att in-
packas, och under det Märta och den unga
bruden sysslade härmed, utbrast den senare
gång på gång i jubel öfver sin lycka. »Men,»
afbröt hon sig slutligen, »hvarför skall jag
tala med dig härom, Märta, du vet icke
hvad det är att älska, och om du än för-
står allt annat, förstår du icke hvilken lycka
som ligger häri.» Märta teg, och den lyck-
liga bruden ansåg denna tystnad för ett
erkännande af hennes sista ord.
På detta första bröllop i prästgården
följde under de närmaste åren ännu ett
och slutligen ett tredje, och så hade »alla
dufvorna,» som prosten sade, »flugit ut ur
dufslaget. » Märta såg härpå utan afund,
glad med de glada och mån om att genom
sin kärlek fylla tomrummet i hemmet, där
nu de ensamma makarne åldrades tillsam-
mans. Det tjänande sinnet hos Märta hade
kommit till allt större utveckling, sedan hon
icke mer drömde om någon äktenskaplig
lycka för sig själf, men lyckan smög sig
ändå, så att säga, öfver henne, i det de
unga familjemödrarnas lycka kastade sin
reflex öfver henne och de uppväxande bar-
nen i deras hem blefvo nya föremål för
hennes kärlek. Och långt ifrån att hennes
lif skulle kännas tomt, var det tusen gånger
rikare än det själfviska lif, som så ofta
lefves i världen och prisas såsom den högsta
grad af lycka.
Åren gingo och i Märtas mörka hår glänste
redan en och annan silfverstrimma. Hon hade
öfverskridit zenit, men ingen tänkte därpå,
ty ännu alltjämt var hon samma Märta som
förr. Då inträffade oväntadt och till sorg för
vidsträckta kretsar, att den så allmänt vär-
derade prosten bortrycktes af döden. Pro-
stinnan följde honom snart efter, och så var
det lyckliga hemmet upplöst.
De tre unga hemmen täflade nu om att
få tillägna sig Märta. Hon hade blott att
välja emellan dem, och hon valde det, där
hon trodde sig mest kunna tjäna, ty att
tjäna var ännu på ålderns dagar hennes
lifsbehof, och under mer än ett tiotal af år
var hon äfven här en trogen hjälp för den
af sjukdom och öfveransträngning försvå
gade husmodern. Barnskaran slöt sig med
förtroende till Märta, som nu för dessa små
upprepade alla roliga sagor, hon en gång be-
rättat för deras mamma. Till allas namns-
och födelsedagar bakade hon åt dem russin-
kakor med namn på och stöpte till julen,
såsom seden varit i morföräldrarnes hus,
präktiga grenljus. Och när de små så
tagit de första stegen på kunskapens väg
och började läsa, var det Märta, som öfver-
vakade läxläsningen och så godt hon kunde
förklarade bibliska historien, under det hon
stoppade deras strumpor eller stickade nya
åt dem.
Kom så en tid, då gossarne skulle skickas
till lärdomsskolan i staden, en tid, som med-
förde oroliga dagar och nätter för modern,
som bäfvade tillbaka för tanken på alla fres-
telser och faror, som skulle möta det obe-
fästade barnasinnet. »Märta,» sade hon en
dag efter en sålunda genomkämpad natt,
»Märta, du måste följa mina gossar och
bereda ett hem åt dem; åt ingen i värl-
den anförtror jag dem så gärna som åt
dig. Du skall genom din kärlek skydda
dem för mycket af storstadens onda. Du
skall fostra dem till dugande män, du, som
af egen erfarenhet kan säga dem så mycket
om arbetets välsignelse. Du skall lära dem
betydelsen af ett godt hem och värna om
barndomsminnena. Märta, du vill ju följa
dem?»
Och utan tvekan och utan att rygga till-
baka för uppdragets storhet eller de sjuttio
årens tyngd, svarade Märta ödmjukt och
enkelt »ja». Och så packade hon in gos-
sarnes kläder, skolböcker och leksaker samt
sina egna små tillhörigheter och for vid ter-
minens början med sina små skyddslingar
till staden, där hon åt dem ordnade ett
hem i öfverensstämmelse med det hem de
lämnat. Och här trifdes de godt och utveck-
lades till kropp och själ, under bibehållande
af det äkta barnasinne, som alltjämt följt
dem. Sökte någon kamrat locka dem till
afsteg från rätta vägen, hette det strax: »Nej,
nej, icke kunna vi göra Märta ledsen,» och
så mötte de med det goda samvetets frid
hennes pröfvande blick. Och hon å sin
sida kände sitt gamla hjärta klappa af fröjd,
hvar gång hon hörde de muntra rösterna
och de hurtiga stegen i trappan, och skyn-
dade att öppna med sitt alltid glada: »Väl-
komna, barn, nu skola vi se till, om jag
har något godt att bjuda på.»
Visst kände hon sig emellanåt trött och
besvärad af allehanda ålderdomskrämpor,
men sinnet ändrades ej, och yttrade någon
en undran, att hon ännu orkade med det
eller det, svarade gossarne, nästan förnär-
made å hennes vägnar: »Märta blir aldrig
gammal.»
Själf bad hon mången gång i sitt hjärta:
»Käre Herre, låt mig gå kvar, så länge jag
kan vara dem till någon nytta, och sen gif
mig skollof.»
Och skollof fick hon, men icke förrän
hennes unga vänner en solig vårdag hälsat
henne med den hvita mössan. Då kände
hon liksom de, att skolgången var slutad,
och återvände med dem till hemmet i präst-
gården, där föräldrarne med tårar i ögonen
tackade den gamla för outtröttligkärlekstjänst
intill fjärde led. Och Märta log sitt blidaste
leende och sade sakta: »Nu behöfs jag ej
mer. Nü får jag gå.»
Och efter några veckors stilla aftynande,
uppfylldt af ljufliga drömmar, fick gamla
Märta, vid fyllda 80 år, sitt skollof.
–––- *–––-
Up notisboken.
Bidrag till Stockholmsflickskolor. Stock-
holms stadsfullmäktige, som ansett det vara i
kommuuens välförstådda intresse att de högre
skolorna för kvinnlig ungdom sättas i stånd att
på ett fullt tillfredsställande sätt fylla sitt ända-
mål, hvilket svårligen kunde ske, utan att de er-
höhe det af kommunens bidrag beroende stats-
understödet, ha nu bifallit att Wallinska skolan,
Lyceum för flickor, Södermalms och Östermalms
högre läroanstalter för flickor samt Åhlinska sko-
lan och Kungsholms elementarskola för flickor
en hvar skall erhålla ett årligt understöd för
åren 1897—1899 af 3,000 kr. af stadens medel
samt dessutom Ateneum för flickor och Öster-
malms nyssnämndaflickhögskola, 500 kr. hvardera
för anordnade kurser i huslig ekonomi, äfvensom
den af fröknarna Anna Sandström, Maria Lodin
och Thalia Schoug ledda skolan 2,000 kr., allt
under förbehåll att statsunderstöd till lika stort
belopp beviljas dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
