Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 41. 9 oktober 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 827
Feodorowna och kejsarinnan MariaAlexandrowna.
Geheimerådinnan har under många år varit bo-
satt i hufvudstaden.
*
De dödas eftermäle. Sista medlemmen af
ätten Grusenstolpe, fröken Charlotte Catharina
Crusenstolpe, har aflidit i Stockholm af de skador
hon erhöll, då hon en dag i förra veckan öfver-
kördes af en velocipedryttare, ett telegrambud.
Fröken O. kom gående Kommendörsgatan från
Humlegårdshållet, medan velocipedryttaren åkte
Grefturegatan uppåt. Det var just i själfva skär-
ningen af dessa gator den olyckliga sammanstöt
ningen inträffade, vid hvilken fröken O. kastades
omkull och mot trottoarkanten erhöll ett sår å
högra tinningen. Af polis fördes hon till läkare,
som ägnade henne den första vården, hvarefter
hon fördes till Sabbatsbergs sjukhus. Fröken
Crusenstolpe var född 1826 och dotter till den
bekante skriftställaren, assessorn Magnus Jakob
Crusenstolpe.
-— Den 30 september afled härstädes i en ål-
der af 77 år fru Maria Mathilda Sterky, f. Moll.
Den aflidna hade två gånger varit gift, första
gången med grosshandlare C. F. Bohnstedt, an-
dra gången med f. d. ministerresidenten i Ham-
burg Sterky, hvilka båda aflidit före henne. Hon
sörjes nu af två barn i första och fyra i andra
giftet samt flere barnbarn. Utom af familjekret-
sen kommer den ädla och varmhjärtade kvinnan
äfven att saknas af en stor vänkrets samt af de
talrika fattiga, bland hvilka hon i tysthetntöf-
vat en storartad välgörenhet. Under sin ung-
dom intog den aflidna genom sin skönhet och
sitt behagfulla väsen en framstående plats inom
vårt stockholmska och efter sitt andra giftermål
under många år inom Hamburgs societetslif.
Under de senare åren lefde hon i stilla tillbaka-
dragenhet bland och för de sina.
-— Den 2 dennes afled härstädes efter en längre
tids sjuklighet fru Adele Haasum, född Jones,
gift med chefen för Blekinge bataljon, öfverste-
löjtnant James D. Haasum. Den aflidna, som i
sin ungdom gjorde sig bemärkt i hufvudstadens
sällskapskretsar så väl för en mindre vanlig
fägring och intagande umgängessätt som för sin
vackra sångröst, har sedan några år jämte familj
varit bosatt i Ronneby, hvarest hon ej minst ge-
nom sin medkänsla för samhällets fattiga, till
hvilkas förmån hon då och då arrangerat kon-
serter och föreställningar, förvärfvat allmän sym-
pati. En tilltagande sjukdom, struplungsot, tvang
henne helt nyligen att i hufvudstaden söka lä-
karhjälp, ehuru förgäfves. Hon var omkring 45
år gammal och .sörjes af make och sju barn.
–––––-*–––––-
Teater och musik.
K. Dramatiska teatern. Fru Ida Aalberg-Yx-
kulls gästspel gaf oss denna gång endast tvänne
karaktärer: den Sudermannska kråkvinkelfrun i
»Undangömd lycka» och, som en dennas mot-
sats och likväl i grunden — den allmänt kvinn-
liga, djupa, till sist segrande moderskänslan —
så nära frände, Odette, den Sardouska demi-
mondestjärnan, med blixtlikt sken fallen från
samhällets höjder. Båda voro i den talangfulla
konstnärinnans kraftigt färglagda framställning
af högt intresse. Om den förra ha vi redan ta-
lat. »Odette» bief nu afslutningen på den finska
gästens allt för korta besök.
I synnerhet i tredje och fjärde akterna — vid
återseendet med den uppvuxna dottern och in-
för öfvervinnelsen och offret af sig själf för den-
nas lycka — presterade Ida Aalberg ett djupt
känsligt och öfvertygande spel, som måste gripa
alla hjärtan. Hyllningen vår också den mest
varma och hjärtligt stämda.
Odettereprisen gaf oss för öfrigt tillfälle återse
några af våra egna bästa krafter i förträffliga
uppgifter. Så är hr Fredriksons Béchanel fort-
farande glänsande och oemotståndligt spirituel,
fru Hartman som den unga flickan alltjämt lika
intagande ungdomlig. En vinnande värdighet
hvilar öfver hr Hillbergs grefve de Clermont, och
hr Skånbergs sympatiske Philippe sekunderas för-
träffligt af fröken Janson som hans täcka lilla
hustru. Nu är fru Aalberg redan rest, och det
är skada, ty denna »Odette» hade säkerligen
kunnat gå många gånger. Kan icke fru Björke-
gren-Fåhrseus förmås att ännu en gång framträda
i sin gamla glansroll?
–––– *––––-
A quarante ans.
Af
Hilma Angered Strandberg.
En afton.
Hvar komma drömmarna ifrån? . . . Någon
har sagt, att kvinnan vid trettio år har sin rätta
tid — sin intressantaste period, men jag förnam
ingenting särskildt den tiden. Inga känslor, inga
tankar kvarstå som märken i mitt minne. All-
ting hade samma färg. Aren sprungo åstad —
och jag blef 40 ––– 40 år! . . . När jag var ung,
så — om jag då alls trodde, att jag kunde upp-
nå denna hiskliga ålder, — var jag viss om, att
allt då skulle vara slut, sagan förlängesedan ändad,
det underbara, som naturligtvis måste inträffa,
redan upplefvadt, tillvaron en torr skrämmande
öken. Jag tyckte, jag då rent af måste blygas
att gå och skräpa bland folk, som ännu ägde
rättighet till lifvet . . . Och det är väl så ock-
så .. . sagan är slut . . . men —• hvar komma
drömmarna ifrån? Är det ett ålderdomstecken?
Ha kanske alla kvinnor en sådan lönlig, hemlig
tid — en hägring — en dröm lefvande som lif-
vet själft ... ? Fast de tiga, —• dölja . . .
Här sitter jag, som aldrig skrifvit en dagbok,
som hatat allt det där, som bara sträckt mig efter
lifvet själft — och talar till ingen — till ett dumt
papper — till mig själf. Men jag måste — det
förtär mig detta overkliga, som kommit öfver
mig, sannare, hungrigare än verkligheten ! Hvem
skulle förstå den fyrtioåriga med lifvet bakom
sig, — ett lefvadt, fylligt lif till och med, — som
känner lifsångest, som skriar efter lif, som hon
aldrig lefvat! Icke ett snille, icke ens en god
människa skulle förstå mig — endast jag själf,
som vet, hvad jag mist . . .
Morgonen därpå.
Återigen har jag drömt — drömt. —• Jag vet
inte, hur jag blef klädd. — När jag såg mig i
spegeln, mötte mig ett ungt ansikte — mjuka
drag — — fuktiga ögon — — jag!! —• — Jag
kastade mig ned öfver toalettbordet och glömde
allting . . . jag såg med tio ögon, jag hörde med
tio öron de smygande fjäten, de lätta glidande
konturerna af honom — min drömbild. — En
ljuf, förintande känsla steg upp i bröstet, beröf-
vade mig andedräkten. Jag ville stiga upp — gå
ut i solljuset — till nyttig id — till mina barn —
skrifva till min man, som färdas så långt borta
— men jag låg kvar.
En vällustig smärta innerst inne i hjärtat —
en gnagande smärta — den brann som eld, men
den var ljuf. . . .
Jag ville inte, jag var rädd för att göra det,
och ändå gjorde jag det. Gick fram till skrif-
bordet och ref fram alla gamla bref, slet upp
buntarna och letade fram det gula, sköra arket.
Det frasade sprödt i min hand. Gud — när jag
läste det första gången för tjugu år sedan! Jag
minns dagen — minuten — hur det borrade, bor-
rade — och sved.
»Kära Louise — ett kan du vara glad för —
han sade till mig: »fröken Bernt har aldrig hyst
någon varmare känsla för mig, det hjälpte mig
att glömma.» — Du slipper således den fatala
rollen af öfvergifven !»
Så skref hon till mig, min bästa vän, hans
syster ! !
På kvällen af en lång dag.
»Förlorat» — »mist» •— ringer det i mina öron.
Jag har ju aldrig ägt det! — Nej, men jag
kunde ha ägt det, nu vet jag det. Jag tror inte
mer på förutbestämmelse, på att det skedde, som
skulle ske, på att jag handlade, som allenast jag
kunde handla — på att hans känsla naturligtvis
var för svag till att fylla ett lif, när den icke
öfvervann mig.––––– Åh dårskap — begräns-
ning! En eller annan gång ligger vårt lif i vår
hand med alla chancer, och då gäller det att ha
mod att handla och ej vänta — — aldrig, aldrig
bygga upp. hvad som ej finns, aldrig svika natu-
ren! — Ödet väntar, att vi skola taga dessa
minuter — det dröjer, töfvar i det längsta, det
står dödsstilla, det hjälper oss icke — det bidar
att se, hvartåt vår kraft ligger — och därefter
vänder det om, styr ut i andra farvatten, och
bakom oss förändrar allt karaktär — vi kunna
icke mer vända åter och ångerfullt gripa in, ty
förutsättningarna finnas icke mer.
Hvad jag talar vist — och inuti mig gråter
min själ! Jag känner förtviflans raseri öfver det
dåraktiga flickebarn, som en gång såg det ömma,
skälfvande leende, som aldrig ljuger, på den mans
läppar, hon älskade — och som icke vågade tro
på sin kärleks makt, icke vågade lämna efter-
tanken och följa instinkten I— vågade det blinda
språnget i naturens famn.
Man kallade det blygsamhet, som bara var feg
misstro. Detta underliga band, som jag ej kunde
rifva itu — var det natur, ömtålig jungfrulighet?
Aldrig! Det var början till den lek, den lek
med kärleken, som sedan väft sig in i mitt lån-
ga lif, lekts på allvar utan skämt, lekts under det
innerst inne något suttit — fruset till is, som
aldrig tinat upp. Det kommer nog den tid, då
man vågar språnget —■ men hvad är det sedan
mödan värdt ! Lyckan är afkyld, innan hon når
ditin — allra innerst.
Nu känner jag kärleken, nu vet jag, hur jag
kunnat lära honom älska. Åh Gud -— nu vet
jag, att honom älskade jag, jsedan har jag blott
älskat kärleken.
Det fanns ingen nyfikenhet) ingen undran, ingen
jämförelse, ingen klarhet —jnär han var i rum-
met, stod tiden stilla och rymden var fylld af het,
skälfvande luft, som stod stilla äfven den, och
min själ stod stilla i lyckosmärta utan namn.
Ingenting hade konturer — allt var en vibreran-
de, tonfull massa, och jag gled — gled.pmot min
älskade. Hvem såg det icke på mig! Äfven han
— men han vågade väl ej —j hvarför vet jag inte,
jag vet ingenting — kanske såg han det ej ens,
ty då aningen om lycka grjep mig, hisnade jag
och började leken, som af människorna fått så
många upphöjda namn — förstod ej det omät-
bara allvaret som bjöd mig gripa, skynda att
gripa innan tiden runnit ut. — —
Hvem mäter allvarsdjupetj af att vi två skildes
istället för möttes — allvaret människoåldrar
framåt — — —.
En middag.
När jag hörde andra tala öm hans person, hans
lynne, hans utseende, hans karaktär, hans utsik
ter — då lät det som gatusorlet, vid hvilket jag
somnar in. Det föreföll mig så aflägset — från
första stunden var du mini älskade, älskade —
du sådan du var eller icke var. Hvad band
mig? — — Jag grubblar därpå med en ångest,
som vaknat efter långa års glömska. — —
Aftonen.
Jag har sedan jagat efter kärlek och lycka med
ilande fötter, ty tomheten har varit min största
skräck — — jag har mättats, sett, förstått.–––
Slutligen har jag sjunkit hän i fredlig ro med
en make, livars innersta själ jag känner och
aktar.
När jag älskade honom — då jagade jag icke.
Stilla satt jag i vårglans, och kärleken kom till
mig, föll ned i mitt sköte som en doftande, full
ros. Intet begärde jag — icke en beröring af
hans hand —- jag hade inte förmått bära det —
luften var han, rummet därinne var han, björk-
dungen och skogsbäcken därute voro han — hvar
plats där han gått fram, var fylld af honom. Och
då jag såg honom, hörde honom, stodo min dröm
och mitt lif stilla i ett rodnande töcken.
En morgon.
Det är vansinne att skrifva ner detta — brott
alt tänka! Men jag tänker inte — smygande
som sjukdomen ha drömmarna kommit, hans an-
dedräkt nått mig. — Ibland frågar jag mig: är
det bud från dig? Vaknar äfven hos dig ett
minne? Åhnej, jag vet ju att du glömt för län-
ge, länge sedan. — — Då jag somnat, kommer
du, så lefvande lik — din röst, ditt leende — men
du lutar din kind mot min, du drar mig intill
dig, jag känner din kärlek, som jag aldrig fick
känna. . . . Och där är en fullkomlighetens, har-
moniens renhet, som gör alla andra minnen så
fula och loja — det är detta jag känner, då jag
vaknar. Det som varit blir styggt, endast det
som inte varit är fagert — men jag begär nu,
jag har lärt att begära, det är icke längre nog
för mig att drömma, jag kunde slå mig själf af
raseri öfver den lek, som icke ens vann åt mig
ett enda uttryck af hans kärlek.
Ty du älskade mig — åh — låt mig hviska
det: du älskade mig. — —
(Forts.)
––––-❖––––-
Sänd Eder omröstning
angående premiefördelningen i »Klädpen-
ningfrågan» före den 15 dennes.
––––-(j,––––
° S
m A4
«J -Ï3
■Ö h
a sm
K» »
£ £
** Z
ta
i-i
O
£ I
C2 G>
M
■H
£iD
«
OCÎ ti>
B ^
O
:o
co
■o —
a>
£a> s
o o
o -a
eö n. c3
<2 05.
® t
E q=
= % XL
«
ÏQ
m
<
o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:37 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1896/0331.html
