Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 16 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1806
332
till alla ämbeten. I Kansas finnes en kvinnlig
borgmästare och flere domare. Mrs Belva Lock-
wood var den, som pä kongressen framförde häls-
ningar från 1,750 amerikanska kvinnoföreningar
och förtäljde deras histora. Hon hade själf för fyra
år sedan varit uppställd som kandidat vid pre-
sidentvalet och samlat omkring sig 600,000 rö-
ster. Till yrket är hon jur. d:r och praktiserande
advokat. När man hemma i lugna hvardagsför-
hållanden sitter och läser om en sådan kvinna,
är det som att läsa om den flygande draken eller
ett af sagans fabeldjur. Här stod hon och såg
ut som en af oss — helt vanlig till sitt yttre.
Det var som en dröm.
Den unga sköna dottoressa Maria Montessori
från Rom var kongressens älsklingsbarn från
första stund, då hon visade sig på estraden, mot-
tagen med en åska af applåder, till sista minu-
ten af den festliga banketten, där rosor på hå-
ret och rosor vid bröstet förhöjde hennes strå-
lande skönhet. Många förstodo nog icke hen-
nes språk, men njöto likafullt af dess ljufva
klang, och jag tror verkligen, att de tänkte som
gumman, hvilken hörde vår framstående profes-
sor R. predika, och då någon sade till henne:
»inte förstår du det där», svarade: »ja, men jag
har andakten, jag.»
Denna andakt förbyttes i ett sorl af medli-
dande, då fröken Ey Porto skildrade kvinnorna
i Spanien och Portugal. Där borta kunde ej
blifva tal om någon kvinnorörelse. De portugi-
siska kvinnornas håglöshet är enastående, och
deras bokliga bildning lika med noll. Många
unga rika damer, som taga sina kläder från Pa-
ris, veta ej hvar Paris ligger. Talarinnan hade
en gång på frågan, när Kristus föddes, erhållit
det svaret: »I början af detta århundrade,» och
på frågan: »Hvar föddes han?» — »Vid Lissa-
bon.» Icke desto mindre gör sig längtan efter
bildning märkbar hos en och annan, och det fin-
nes portugisiskor, hvilka åtnjutit god skolbild-
ning och bekläda offentliga ämbeten. Men den
allmänna meningen klafbinder kvinnan i Portu-
gal. Fåfänga och slöseri äro vanliga ibland por-
tugisiskorna. Sparkassor finnas ej. Äktenskaps-
skillnad tillåtes ej. Folkets kvinnor äga på det
hela större frihet än inom de högre klasserna.
Ännu en talarinna, baronessan Gripenberg från
Finland, väckte mycken uppmärksamhet. Hon
sade den finska kvinnoföreningens mål vara det:
att arbeta för likställighet mellan män och kvin-
nor i allt, hvad till deras sanna mänskliga väsen
hörer.
De sista sex kongressdagarne ägnades åt be-
handlingen af specialfrågor, bland hvilka den
om sedligheten intog ett stort rum. Vid det
sammanträde, då kongressen sysselsatte sig
med frågor rörande kvinnan i handel, indu-
stri och yrken, inträffade ett störande inter-
mezzo. Talarstolen bestegs nämligen af fru Braun-
Gizycki, som med mycken skärpa uttalade sig
mot kongressens arbete och sade, att dess fruk-
ter kommo endast den borgerliga kvinnan till
godo, hvarför socialdemokraterna ock afslagit
en inbjudan att vara med. För dem och för
proletärerna var kvinnofrågan endast en del af
den sociala frågan. De kämpade för bröG, un-
der det kongressens kvinnor kämpade för dok-
torshattar. Här afbröts talarinnan af hvisslin-
gar och energiska protester, men tog åter till
ordet för att å proletärkvinnornas vägnar inbjuda
de närvarande till ett stort folkmöte, hvilket med
anledning af kongressen skulle hållas i Berlin.
Där skulle man få se, att det fanns ett elände
större än bland borgerskapets döttrar, och hur
män och kvinnor där gemensamt kämpade för
allas befriande ur ekonomiskt och moraliskt slaf-
veri. Folkmötet kom sedan til! stånd, men vid
vår ankomst till lokalen var densamma så öf-
verfylld, att vi icke vågade kvarstanna. Där hade
gått ganska stormigt till, och intet af de båda
partierna kände sig öfvertygadt af det andras
argumenter.
Kongressen afslutades den 26 sept, med en
festlig bankett i utställningens stora hufvud-
restaurang. »Hafva vi arbetat, skola vi nu ock-
så roa oss,» sade fru Morgenstern dagen förut,
och detta slog in. Alla deltagarne voro vid ett
strålande humör, maten och vinerna ypperliga,
vädret vackert och dagen glad. Herrarne, som
nu åter kunde göra sig gällande, höllo flitigt tal
och prisade kongressen och damerna på både
vers och prosa. Pastor Seydel höjde sitt glas
för »de tre stjärnorna», kejsarinnan Äugusta Vik-
toria, kejsarinnan Friedrich och storhärtiginnan
af Baden, kejsarhymnen speltes och alla reste
sig upp. En skål för pressen, föreslagen af fru
Morgenstern, dracks äfven. För kongressens le-
’darinnor och däribland främst fru Morgenstern
talade generalkonsul Schlesinger. En festdikt af
fru Arendt-Morgenstern utdelades. Den skulle
vara ett minnesblad från den internationela
kongressen i Berlin, sept. 1896. Den unga kvin-
nan på titelbladet, hvilken håller en fackla, står
ibland törnen — skall detta månne vara en an-
spelning? Ett ymnighetshorn håller hon i sin
hand, och därur ramla tofflor, kokbok, barnskor
och slefvar. På hennes hjärta siktar gud Amor.
En skämtsam och något hämdlysten okänd herre
hade äfven skrifvit en vStyrmansvisa» tillägnad
damerna på skeppet »Frauenkongress», med ön-
skan att de snart måtte få landa i fridens hamn.
Den var mycket kvick och rolig med åtföljande
teckningar och väckte stor munterhet.
Kongressens allra sista akt utspelades på tea-
tern söndags middag d. 27 sept. Kvinnokamp
hette stycket, som där gick öfver tiljan, och som
i samlade drag visade alla de svårigheter en ung
kvinna har att kämpa med, då hon under fattig-
domen vill bevara sin dygd och grundlägga sin
själfständighet. Salongen var mycket upprörd,
damerna gräto och en bars ut afsvimmad.
Dagen därpå spriddes de flesta af mötets med-
lemmar åt olika håll och ett välbehöfligt lugn
inträdde. Man har tillfälle att samla minnen af
angenämaste art och ordna de intryck, som det
afslutade mötet lämnat. Man frågar sig själf,
som läraren brakar göra med gossen i skolan:
hvad lärdom hämtar du häraf?
Framtiden kommer att gifva ett för många
kanske oväntadt svar på den frågan.
Augusta Guldbrand.
–––– *––––
Missuppfattningar.
Skiss af Erny.
e båda herrarne sågo hvar på sitt vis
uppbragta ut, den unge herr Eggert,
kontoristen, blossande i eld och lågor, hans
chef, den gamle direktör Tellerman, fast-
frusen i kallblodig sarkasm.
»Vid era år tog man mot en tillrättavis-
ning och teg,» sade direktören.
»Det gör man nu också, om det finns
någon rättvisa i den!» högg herr Eggert in
med hetta, nu frågade han inte efter, hur
orden föllo sig, då han i alla fall pratat
hufvudet af sig.
»Herm kanske bör betänka, att herrn
är extra kontorsskrifvare ... ! »
»Ja, det vet jag, gunås, det är därför
jag nödgats ta emot extra arbete’hemma,
som råkade försena mig några timmar, gud-
bevars! Hundra i månaden i fem års tid,
och därunder försummat tre hela timmar,
tänk! »
»Hundra räckte godt på min tid, men
man rakade inte åstad och gifte sig vid
tjugufyra års ålder ...»
»Det är just min hustru, .jag har att
tacka för att det går ihop, som det går,
annars hade det inte gått alls!»
»Såå, då borde herrn vara muhamedan
och ha . . .»
»Herr direktör, inte ett ord till!» Den
unge mannens nästan kvinnligt vackra an-
sikte flammade af förbittring och han liksom
tvang sig tillbaka från ett språng mot den
gamle mannen.
»Det är dyrt att vara gift i våra da’r, »
fortsatte herr Tellerman med orubblig köld,
under det han drog i sina isgrå polisonger,
»fruarna tycka om lyx ...»
»Lyx — ja, nog är det lyx hos mig!»
Herr Eggert skrattade bittert. »I ett års
tid har min Karin drömt om blommigt öf-
verclrag på den gamla soffan — men tror
någon man haft råd . . . det är vår lyx . . . ! »
Han vände hastigt bort hufvudet, men hade
han ej gjort det, skulle han kanske sett en
glimt af munterhet i direktörens blick.
»Jaha,» återtog herr Tellerman kärft,
»nu kan herm gå, och kom ihåg, att ges
det en skrapa, så är det af mig åt mina
underordnade — och inte tvärtom, min gün-
stig herre!»
Herr Eggert uppfattade blott det barska
i orden, gick ut och satte sig vid sin pul-
pet samt ansåg på goda skäl, att allt nu
var slut mellan honom och affären. I mor-
gon var det den 31, i öfvermorgon den 1,
då skulle han kvittera ut sin aflöning —
och så adjö!
& $
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
