Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 16 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 633
Följande dag infann sig herr Eggert i
vanlig tid på sin post. Han sökte träffa
direktören, men det gick ej för sig, det var
direktionssammanträde, där viktiga frågor
skulle handläggas.
På eftermiddagen gick direktör Tellerman
genom kontorslokalen, och herr Eggert hann
så mycket som att hoppa ned från stolen,
bnga sig och mumla : » Herr direktör ... ! »
»Vi få talas vid sedan ... det där skall
ni komma att ångra, unge man,» sade di-
rektören sträft och gick, hälsad af persona-
len som en Cæsar, vidare.
Det var dagen därpå, den första.
Med tungt sinne stod herr Eggert fram-
för kassören för att lyfta sin sista månads-
aflöning.
»Var så god,» sade kassören och lade
fram två sedlar.
»Det måste vara misstag,» invände herr
Eggert och sköt tillbaka den ena sedeln,
»det här är fmhundra.»
»Ja, det är, som det ska’ vara, det be-
slöts igår på direktörens förord på samman-
trädet, » sade kassören och kikade genom
glasögonen på sitt evigt vänliga, putslustiga
vis.
»Men jag skall ju afskedas!» utbrast herr
Eggert.
»Det har jag återigen inte hört något
om,» kisade kassören, som om han funnit
saken i fråga urkomisk.
»Herr direktören väntar herr Eggert,»
anmälde en ordonnans.
Herr Eggert rafsade till sig sedlarne och
stod i nästa ögonblick inför chefen.
»Jaså . . . herr Eggert, ja visst, ja . . . här
ha vi det i protokollet: »Plikttrogen tjän-
steman, utmärkt arbetsflit, gedigna kun-
skaper och oförvitligt uppförande ...» hm .. .
hm, jag skulle tro det duger . . . hör nu,
herrn har en fru, som kokar ett kaffe, som
också duger, hälsa och säg henne det!»
»Mitt afskedsbetyg?» stammade herr Eg-
gert med blandade känslor.
»Jaha, fastän kaffekokningen icke ingår
i det. Herr Eggerts afskedsbetyg efter fem-
årig tjänst som extra — och inträdesbetyg
för den ordinarie klassen med hundra kro-
nors löneförhöjning pr månad, förra måna-
den medräknad, där är hela historien.»
»Men, herr direktör,» hviskade den unge
mannen med rösten stockad af rörelse, »jag
skulle ju få ångra ...»
»Ja visst, min unge hedersvän,» afbröt
herr Tellerman leende och räckte sin hand
till ett hjärtligt välgångsslag, »hvad är det
ni gör annat nu — det måtte man väl se
på ert genomhederliga ansikte . .. ! »
jMitt \\m och jag.
Ï
en småstad — men en småstad med
forntid, som är minnesrik, och en fram-
tid, som anses lysande —- ligger ett litet
envåningshus i åldrig byggnadsstil utan
minsta ansats till modernisering. Fönsterna
äro höga, ovanligt smala, och rutorna äro
många, små och runda. Ytterdörren af
massiv ek är konstnärligt arbetad i beun-
dransvärda mönster och utgör den enda
lyx min farfars far nedlagt på denna bo-
ning, som han lät uppföra åt sig och sin
brud, hvilken enligt traditionen var stadens
vänaste och förmögnaste ungmö. Sedan
ha deras ättlingar i flere led under samma
tak njutit lycka och sorg, och nu är det
jag, ättlingen i fjärde led, som är ensam
om att älska och vårda denna gamla bo-
ning, så tjusande och vördnadsbjudande
genom alla minnen, som den gömmer, och
händelser, som jag hört berättas, och som
tyckas mig så lefvande, som om jag själf
varit med om att upplefva dem.
Jag är tjugusex år, fri och trots min
ensamhet lycklig. Om det kan kallas att
vara ensam, när man är uppfödd i en små-
stad, där till och med hvarje gatpojksan-
sikte är en bekant. Några intimare vänner
har jag aldrig ägt, jag vet ej rätt af hvil-
ken anledning, men som jag var enda bar-
net, ägnade sig mina föräldrar så mycket
åt mig, att jag aldrig hade behof af lek-
kamrater, och när jag blef litet äldre, hade
jag mina böcker, min hund och min —
fantasi, som hade riklig näring i denna
minnenas och traditionernas hemvist.
Min mor dog, när jag var aderton år, och
min far, när jag var tjugu. Det var ett
par förfärliga slag, men ändå lefver jag nu
och njuter i fulla drag af min ungdom och
min lilla ärfda rikedom, som sätter mig i
tillfälle att inrätta mitt lif så behagligt som
en flicka någonsin kan drömma om. Jag
har redan hunnit med att se en stor del
af världen, och resor anser jag vara den
ena njutningen i lifvet. Den andra njut-
ningen är att äga ett hem, ett fäste, som
jag kan kalla mitt eget.
Jag kan ej med ord beskrifva det välbe-
hag, jag erfar, när jag efter en tids borta-
varo träder öfver tröskeln till mitt hem;
men det känns, som om en varm, berusande
ström ilade genom kroppen ända ut i fin-
gerspetsarne, och jag vill innesluta allt
detta gamla välbekanta i en omfamning.
Min lilla salong, hvad du är varm och
inbjudande, huru skönt min fot sjunker ned
i dina mattor och hudar, och hvilket behag
att få slå sig ned i den kolossala, minst
sekelgamla länstolen, hvars rygg och armar
likasom innesluta mig i en skön omfamning !
Min blick far öfver hvarje litet småting,
hvarje möbel, och hvar och en berättar sin
historia, som jag hört så många gånger och
tänkt på ännu mycket mer.
Men de läckra, förtjusande småbitarne
på väggarna, de ha ännu ingen historia,
och flygeln midt på golfvet är modern, men
på notstället stå nu några gamla, vemodiga
sånger, som farfars mor sjungit till sitt
klavér.
Farfars mor! Huru väl jag ser dig för
mig — som en tafla i pastell — ungdom-
lig, smärt, lång, finbyggd och med sjutton-
hundratalets eleganta sirlighet i hvarje rö-
relse med fina, smala fingrar ackompanjerar
du dig till en gammal, naiv visa, med un-
derligt, nästan ofattligt omkväde . . .
Om vinteikvällarne, när elden flammar i
cheminéen, då drömmer jag vaken om allt
detta gamla, som blifvit en del af mitt lif.
Månne dessa gamla väggar skola se mig
åldras i enslig frid, eller skall jag tro ett
par bruna ögon med varma blickar, som
blifvit mig kära . . .?
Viveka Lang.
—–––––-*–––––––-
Sen till, ati Idun och Iduns Mode-
tidning finnas hos alla edra bekanta!
–––––––––– .
Iduns läkarartiklar.
(Eftertryck förbjudes.)
XI.
Om organismens egna skyddskrafter
mot infektion (smitta)
af
Doktor E. S. Perman.
Genom den bakteriologiska forskningen hafva
vi redan fått lära, att de flesta sjukdomar, de
s. k. infektionssjukdomarna, äro förorsakade
af lefvande smittämnen, som på ett eller annat
sätt inkommit i kroppen. Om dessa smittäm-
nens, mikroorganismers, mikrobers eller, som
de vanligast benämnas, bakteriers natur har
den äfven gifvit oss kunskap.
För ingen af medicinens grenar har denna
lärdom haft så stor betydelse som för kirur-
gien. Under den förantiseptiska tiden, d. v. s.
innan man lärt att genom särskilda åtgärder
skydda operationssåren för bakteriers inträn-
gande i de samma, hörde de s. k. sårsjukdo-
marna: blodförgiftning, varfeber, sårros etc.,
till regeln. Många patienter genomlefde dessa
sjukdomar, men ett stort antal dukade under
för dem, isynnerhet sådana, som hade en svag
kroppskonstitution eller hvilkas krafter voro
medtagna genom den föregående sjukdomen.
Och som erfarenheten visade, att vissa kropps-
delar, såsom bukhålan, hjärnan och ledgångarne,
voro mera ömtåliga än andra, enär de få ope-
rativa ingrepp, som gjordes å dem, i regeln
hade dödlig utgång, kunde under den föranti-
septiska tiden blodiga operationer å dessa kropps-
delar ej få någon vidare användning.
Annorlunda hafva sakerna gestaltat sig, sedan
genom Listers förtjänstfulla arbete antiseptiken
blifvit införd. Denna kom mera allmänt i
bruk sedan 1870-talets början. Vägledd af
Pasteurs arbeten, har Lister kommit till den
öfvertygelsen, att sårsjukdomarna voro förorsa-
kade af utifrån i såren inkommande lefvande
smittämnen. Denna öfvertygelse var för honom
anledning att söka medel att skydda såren för
de faror, som hotade dem. Den antiseptiska
sårbehandlingen eller antiseptiken blef resultatet
af detta hans arbete.
De medel, Lister använde, voro först och
främst den strängaste rengöring af den kropps-
del, å hvilken operationen skall utföras, samt
af allt som kommer i beröring med såret, så-
ledes operatörens händer, instrumenter och för-
bandssaker. Men en vanlig rengöring, tvätt-
ning med tvål och vatten, var ej nog. Man
måste äfven tvätta med någon vätska, som
äger förmåga att döda bakterier — Lister an-
vände först karbolsyrelösning — och förbands-
artiklarne, gas, bomull etc., indränktes med
dylikt medel. Äfven spolades såren under
operationen med någon antiseptisk (bakteriedö-
dande) vätska för att oskadliggöra de infek-
tionsämnen, som under operationen möjligen
skulle kunna komma in i dem.
Principen för den antiseptiska sårbehandlin-
gen är ännu densamma, ehuru den numera
utföres något olika mot i början. Många nya
antiseptiska medel hafva kommit i bruk, bland
dem i första rummet sublimatlösning.
Såsom redan nämnts, har det skydd, den
antiseptiska sårbehandlingen ger mot infektion
af såren, varit af den allra största betydelse
för kirurgien. Dödligheten efter operationer
är nu ojämförligt mycket mindre än förr, och
att någon opererad dör af infektion, som upp-
stått till följd af operationen, hör numera
lyckligtvis till mycket sällsynta undantag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
