Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 42. 16 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 335
Teater och musik.
Kungl. operan återuppförde den 7 dennes »Me-
fistofeles» med delvis ny rollbesättning. Sålunda
utfördes Margareta-Helenas dubbelparti för för-
sta gängen af fröken Frödin, och. att den unga
sångerskan genom det sätt, hvarpå hon löste
denna uppgift, tagit ett afgjordt steg framåt i
sin konstnärliga utveckling, må rättvist erkännas.
Såväl i sång som spel röjde fröken F. sin all-
varliga sträfvan att åstadkomma något helt och
godt. Kösten klingade varm och sympatisk, och
den böjelse för detonation, som förr rätt ofta fö-
rekom, synes nu dess bättre hafva öfyervunnits.
Spelet röjde vissa förebilder, men visade delvis
en själfständig uppfattning. Det var ock länge-
sedan vi sågo en i yttre hänseenden så behaglig
och tilltalande Margareta, en så skön och ståtlig
Helena. Aftonens rikliga bifall gällde i främsta
rummet fröken Frödin. Hr ödmann var indispone-
rad, särskildt i början, men sjöng upp sig och
eröfrade sina vanliga applåder. Som Mefistofeles
hade hr Söderman en lycklig afton, och i Pantalis’
lilla parti gjorde sig fröken Nilson bemärkt med
sin ganska vackra mezzostpran.
— En annan repris, som likaledes visai’, att
bland k. operans yngre solistpersonal finnas fram-
åtsträfvande och framåtgående förmågor, gafs i
fredags och måndags, då »Mignon» uppfördes
med till stor del ny rollbesättning. Som vi voro
hindrade närvara vid den förra föreställningen,
hålla vi oss till den senare. Titelpartiet hade
öfvertagits af fröken Thulin, hvars utförande af
detsamma tydligen visar, att hon redan börjat
infria de rika löften, hon vid sina debuter un-
der förra spelåret gaf. Hennes varma och klang-
fulla stämma är ovanligt jämnt utbildad, into-
nationen ren och distinkt samt textuttalet så
klart och tydligt, att knappt en stafvelse går
förlorad. Den lilla beslöjning eller sordin, som
stundom förmärkes öfver det lägre registret,
torde nog småningom kunna bortarbetas. Spelet
röjer därjämte god och själfständig uppfatt-
ning, det ligger lif och karaktär däri. Fröken
Thulin är en af de bästa Mignoner vi haft sedan
fru Edlings tid. Allvarligt arbete och god ledning
skola föra henne till en framstående plats bland
vår operapersonal. Lifliga applåder hälsade henne
flere gånger. Hr Lemon var här vida bättre som
Vilhelm Meister än som Nemorino i »Kärleks-
drycken». Och här märkte man, att han nog
gått framåt, om ock de höga tonerna ännu förefalla
ojämna och spröda. Benägenheten att gifva
stämman en alltför sentimental klang framträdde
här ej heller så störande. Framställningen för-
tjänar erkännande. Hr Bergström, elev af prof.
Hallström och känd från flere konserttillställnin-
gar, debuterade i Lotharios parti, i hvilket hans
väl skolade och malmrika basstämma gjorde sig
ganska väl gällande. Det låg för öfrigt öfver
hela framställningen en viss nobless. Fröken Nil-
son och hr Forsell voro likaledes nya som Fre-
drik och Laertes. Båda redde sig ganska bra;
den förra föreföll dock något ovan i den manliga
dräkten. Fröken Karlsohn utförde med vanlig
bravur Philines parti, hvilket vid förra före-
ställningen återgafs af fröken Petrini, som dock
däri ej skall hafva varit rätt lycklig. Operan
gick på det hela taget mycket bra under hr Hen-
nebergs anförande.
— Konsert gafs i tisdags å k. operan under
medverkan af fru Dagmar Möller, född Bosse, och
hr Tor Aulin, själf som bekant tillhörande k.
hofkapellet. Aftonen bief de båda medverkan-
des. Fru Möller föredrog på ett förträffligt sätt
en scen ur Goetz’ opera »Hårdt mot hårdt» samt
tvänne visor af Vilh. Stenhammar med text ur
Runebergs »Idyll och epigram». Dessa tvänne
visor med sitt anslående orkesterkompagnement
verkade särdeles tilltalande, i all synnerhet den
senare, som ock måste omtagas, samt gåfvo ånyo
vittnesbörd om hr Stenhammars stora begåfning.
Hr Aulin skötte på ett öfverlägset sätt violin-
stämman ej blott i sin egen nya konsert för
violin och orkester (c moll n:r 3), utan ock i
Bachs konsert för violin och stråkorkester (a-
moll) samt i den af hr Aulin själf orkestrerade
parafrasen ur op. »Mästersångarne» af Wagner.
Af dessa trenne nummer tilltalades publiken
oförtydbart mest af br Aulins egen konsert. De
tvänne första satserna i densamma buros ock af
en stämning och ett djup, som verkade beta-
gande. Den sista satsen var mera humoristiskt
anlagd, men gaf ett mindre helgjutet intryck än
de båda första. Programmet inleddes med Ber-
walds stämningsfulla tonmålning »Minnen från
norska fjällen», delikat utförd af k. hofkapellet,
hos Eder specerist
i Stockholm och de flesta lands-
ortsstäder
som också vid de öfriga numren under hr Nord-
qvists säkra ledning lämnade ett högst förtjänst-
fullt ackompagnement.
som aldrig lefvats! Gud — ångesten är där —
jag vill spränga drömmen, jag vill ha verklighetens
lycka, den, som gått —- jag lider!
— Henri Brevöst, en vid operan i Budapest an-
stäld, mycket uppburen fransk tenorsångare, har
blifvit engagerad för ett kortare gästspel vid k.
operan härstädes. Hans gästspel härstädes, som
börjar redan i denna vecka, skall omfatta följande
fyra operor: »Alda», »Wilhelm Teil», »Hugenot-
terna» och »Trubaduren».
Vasateatern. »En vintersaga», som under den
senaste tiden gifvits för nära utsålda hus, upp-
fördes för sista gången i går torsdag, enär fru
Håkansson och hr Svennbérg efter slutad före-
ställning måste afresa till Helsingfors för att
under sex veckors tid uppträda å därvarande
svenska, teater. I dag fredag gifves ingen fö-
reställning, med anledning af generalrepetition
å sagospelet »Lycko-Pers resa», som uppföres för
första gången å denna teater lördagen den 17
dennes.
Södra teatern uppförde i torsdags för första
gången ett svenskt originallustspel »Doktorns
bröllopsdag», till hvilket vi härnäst skola när-
mare återkomma.
Filharmoniska sällskapet gifver under det nu
ingående musikåret tre abonnementskonserter.
Vid den första, i november, upptager program-
met såsom hufvudnummer Cherubinis berömda
»Requiem». Februari-konserten får ett rent skan-
dinaviskt program, som skall fyllas af P. Heises
kantat »Efterårsstormene» (ny för Stockholms-
publiken), V. Svedboms »I Rosengården» (för
soli, kör och orkester) samt körer a capella. Vid
tredje konserten, i april, framföres ett större
franskt tonverk, César Francks »Les Béatitudes»,
hvilket på senaste åren väckt stor uppmärksam-
het å utlandets förnämligare musikplatser.
Abonnement à 10 kr., gällande för de tre kon-
serterna jämte tillträde till alla repetitioner, kan
tecknas i Abr. Lundquists hofmusikhandel samt
vid repitionerna måndagsaftnar i musikaliska
akademien.
Kammarmusik. Vid Aulinska kvartettens kam-
marmusiksoaréer säsongen 1896—97 äro följande
kammarmusikverk påtänkta till utförande:
Suite för stråkinstrument af Händel; Stråk-
kvartett (B dur) af Brahms; Stråkkvartett (B dur)
öfver ett för alla satserna gemensamt motiv af
de fyra ryska tonsättarne Rimsky-Korakow, Lia-
dow, Borodine och Glazounow; Pianokvintett af
César Franck; Stråkkvartett (ny) af W. Sten-
hammar; Stråkkvintett af Knut Bäck; Serenad
för stråk- och biåsinstrument af A. Hallén; Pia-
nokvartett af F. Gernsheim ; hvilka samtliga äro
nyheter för Stockholmspubliken. Dessutom kom-
ma verk af Haydn, Mozart, Beethoven, Bervvald,
Norman och Grieg till utförande. Första soarén
eger rum instundande tisdag.
Edvard Grieg anländer hit i dagarne för att
förbereda ett par konserter härstädes till början
af nästa månad. Att dessa torde få räknas till
musiksäsongens evenemanger, kan man taga för
gifvet.
–––-*–––-
A quarante ans.
Af
Hilma Angered Strandberg.
(Slut fr. föreg. n:r.)
En afton.
Jag måste sluta det här, rifva itu dessa blad
— eller visa dem för min man! Hur skall jag
någonsin kunna det — och ändå måste jag! —
Är min själ en afgrund?
Han kommer hem om några dagar — jag är
rädd att se honom — jag bäfvar för, att han
skall läsa min hemlighet i mitt ansikte. — —
Jag är ung igen — så förfärande ung — men
det kan ju inte borttaga mina fyrtio år — och an-
dra än han, som är van vid mitt ansikte, kunna
icke se, hvad jag förnimmer. När jag var med
dem i kväll, de unga, så var jag som en af dem,
talade och följde dem som en ung — i min hjär-
na fanns icke det minsta, som motsatte sig detta,
— och jag var så fylld af verkligheten af min
ungdom, att det dröjde länge, innan jag märkte,
att de tystnat — förlägna — de förstodo mig ej !
Hur skulle de kunnat. — —- —
En middag.
Jag måste drömma drömmen till slut jag
förstår, att en gång är det utsjunget, detta farväl
till mitt verkliga lif — mitt enda verkliga lif —
På kvällen.
Med eld äro de tecknade, de få små minnena,
som bränna mig. — — —
— En septemberdag med blåklinthimmel ■—
minns du den?! Middagssol strålar öfver björ-
karna och bäcken, som entonigt porlar mellan
slippriga stenar. Yi hade skilt oss från ung-
domsskaran, vi två — blifvit efter i björkhagen
— du tog upp din knif och skar mitt namn —
tala kunde vi icke. Sedan gingo vi på den träd-
skuggade stigen ned mot bäcken. — —•
Rädd för tystnaden, som blef tung af innehåll,
sprang jag ut på stenarna, hoppande från en till
en annan — jag skrattade som en toka, skämta-
de, — och du följde med, du log — men din
bruna kind var het, och dina stålblå ögon glän-
ste. — — — Då gjorde jag ett öfverdådigt hopp
— och nådde en sten långt ute i strömdraget.
Rundtorn var vatten, det såg illa ut för mig. Du
stod på en smal häll ett godt stycke ute, men
det var dock den närmaste. Ett ögonblick stodo
vi båda stilla — skämtet fastnade i min hals.
Det genomfor mig så oändligt mycket de korta
sekunderna — bland annat att jag väl hade att
taga af mig skor och strumpor nu och vada —
i din närvaro! Tanken gjorde mig nervös på
allvar. Jag stod orörlig, och en djup rodnad sköt
upp på mina unga kinder — mina flätor hade
fallit ned på axeln. — Jag såg upp bönfallan-
de — — det var så tyst, så skrämmande tyst
öfverallt, bara bäcken porlade söfvande–––då
sträckte du ut dina armar. Var det »kom», du
hviskade? Jag har aldrig vetat det bestämdt, dock
hörde jag det någonstädes ifrån. — Men ditt ömma,
ljusa leende, det såg jag, din mustasch som skälf-
de lätt, dina ögon som nästan svartnade. — —
En yrsel betog mig, en gränslös kärlek, den
svepte in dig, mig själf, allt i ett flor — hade
jag älskat mindre, så hade jag vågat hoppa i din
famn — öfverdådigt som ett barn. Nu vågade
jag ej, vågade ej tro, att det var kärlek, som
sträckte sina armar — —• vågade ej bjuda ut
min kärlek, så kallade jag det. Jag blef stel,
koketteri hade man varnat mig för, en kvinnas
blygsamhet gör henne dubbelt begärlig, hade man
lärt mig. Du stod kvar. Och jag vände mig om
och sade — lät det naturligt? Jag tror nog det.
— Då puffar jag er i vattnet!
Och så balancerade jag ut på små kiselstenar,
vätte mina fotter, kände förtviflan — och du kom
efter, blek och stum — — o, minns du?
Ock ändå var jag inte viss. Så där viss som
de lärt mig, att man måste vara för att gifva
en man ett tecken af sin genkärlek.
Ett enda litet språng — och jag hade lefvat
mitt verkliga lif, kort eller långt — dock mitt
lif!–––––
Skymningen var det, och de gamle lxvilade
därinne. Jag satt vid pianot och spelade sakta,
och du stod bredvid. Mitt hjärta krympte sam-
man af ångest, ty dagarne ledo och vi skulle
skiljas. Älskade du mig verkligen? Jag hade
aldrig mött kärlek, jag väntade ett Niagara och
aktade ej på de blyga strömdrag, som runno bort
med rosor i sin famn. Då hörde jag dig säga
halfhögt, medan du piskade noterna därborta
med ett strå:
— Hvarför skulle inte jag ha rätt att sjunga
ut, jag som andra — hvarför? det är löjligt. —
Förtviflan grep mig — aningen tror jag af lif-
vets hela smärta. Jag minns, att det flög igenom
mig en vild tanke att bryta ut — att kasta mig
handlöst ned öfver tangenterna i lidelsefull gråt.
Men lika blixtsnabbt kom den kalla tanken: det
vore ett sätt att påskynda frieri — kanske me-
nade han inte det–––han komme då och toge
mig i sin famn. — — Och oviss, sliten — slår
jag i stället an en gammal vals, spelar som en
galning, slutar med ett skratt och stiger upp.
Du förstod mig ej! Jag gycklade väl. Hos
mig fanns ett naturstarkt element, och det skulle
jag lydt — aldrig blir den vinnare, som sviker
naturen!
Hvarför lydde jag ej mig själf!
Du hade ställt till en utfärd. Alla komrno
utom jag. Min mor förbjöd mig — af intet an-
nat skäl än att det gjorde godt att säga nej då
och då. Älskade han, så eggades han blott af
denna lilla manöver!
O lek — förbannad vare du som frestar natu-
ren ! När jag mötte dig nästa gång, var du så
underlig. Mina tårar fröso invändigt. Jag öfver-
dref mammas ord, och det blef, som om vi båda
funnit att det nu vore nog.
A
Grafström & C:is
ngrostade^ Kaffe OBS !
Endast i förseglade paket.
Hushållskaffe a 1,25 pr paket à V2 kg.
Fint kaffe...... à 1,50 » »
Finaste kaffe à 2,— » »
å §
m
■§ “K
:§ **
£ U
:Q
p*
O
s ^
■■Hl
(3 *-*
Jf
odî G>
Q
:0
ti
M
m
E
!fi
:_5s!
r®
« S-i2
T" ctf-O
.“■H 3
i® »>
nZ © <t—
CÇ 3
:ec J=
2 «
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
