Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 23 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
340 I DU N 1896
»Då är det bra vänligt af er att vilja taga emot
mig, som ej skref förr än i går,» sade jag. »Jag
hade aldrig vågat, om ej just doktor N. talat om
er älskvärdhet och uppmanat mig att besöka er.
Jag hoppas, att jag ej skall trötta er allt för
mycket.»
»Nej,» svarade hon, »jag blir ej trött, ty Gud
ger mig krafter att utföra min mission. Jag tar
emot alla utan undantag, om det än dröjer en
tid, och jag gör det med glädje och tacksamhet
att få verka. Om en stund slutas mina ögon.
Då inträffar inspirationen. Det är då icke längre
jag, som talar, utan ängelen Gabriel, som talar
genom min mun, och han säger er det som ni
bör veta. Ängelen kallar er du. Jag vet ej,
hvad ängelen säger, och när jag öppnat ögonen,
minns jag intet af det min mun uttalat.»
Knappt hade hon sagt sista ordet, förrän ögo-
nen slötos och hon började tala. Hennes med-
delande var ungefär som följer:
»Du skall ej vara orolig. Ditt lif har en lång
tid varit uppfylldt af sorger (nulle Couédon an-
tar förmodligen, att endast djupt olyckliga vända
sig till henne), och du är mycket bedröfvad i
denna stund. Men var ej sorgsen, hoppas och
tro. Dina sorger skola omsider skingras. Jag
(d. v. s. ängelen Gabriel) ser din framtid ljus
och klar. Någon, som älskar dig, har bedragit
dig och bedrar dig än (nulle Couédons 24-åriga
hjärna tar för afgjordt, att alla sorger äro hjärte-
kval). Men hans sinne skall vekna, och han
skall inse värdet af det han förkastat,» o. s. v.,
o. s. v. i all oändlighet. När hon tyckts hafva
uttömt sitt förråd af dylika allmänna förutsägel-
ser, som ju kunna passa in på hvarje dödlig, till-
lade hon: »Ängelen tillåter dig att göra frågor,
och han skall svara, om han finner det nyttigt
för dig.» Och jag började: »Är jag flicka, fru
eller änka?» Svar: »Det vet du själf, därpå be-
höfver jag ej svara.» (Det var tydligen ej nyt-
tigt för mig att få veta.) Jag gjorde tre frågor
af den beskaffenhet, att jag, om de blifvit nöj-
aktigt besvarade, hade kunnat bilda mig ett om-
döme om halten af den unga flickans mission.
Men svaren voro dels sväfvande, dels alldeles
oriktiga. Och — jag tviflade.
Jag bör förutskicka den upplysningen, att jag
icke är en person, som tror på hvad som helst,
och icke heller är jag skeptiker. Klarsyntare och
lärdare personer än jag stå frågande. Om jag
till en början äfven stod frågande, så kom jag
genom en iakttagelse till visshet. Om nulle Coué-
don, som hon säger, ej vet hvad hon talar un-
der inspirationen, hur kan hon, sedan hon slutit
ögonen, svara på de frågor jag framställt, medan
hon var i vaket tillstånd? Hon var vaken, medan
jag ställde min fråga; därpå slöt hon ögonen och
gaf sitt svar. Där förrådde hon sig. Hon vill ju
själf göra troligt, att hon vaken är nulle Coué-
don, men sofvande ängelen Gabriel eller hans
ofrivilliga redskap. Det är egendomligt, att ej
alla de 50, som dagligen besöka henne, göra
samma iakttagelse.
Jag berättade om mitt besök för en väninna,
som genast blef mycket hågad att se »sierskan»
och bad mig följa med. Men skulle jag kunna
hoppas blifva mottagen en gång till? Jag skref
med ännu mindre hopp än sist att få företräde.
TJtan att afvakta svar infunno vi oss på den af
oss själfva utsatta tiden och fingo strax komma
in. Äf den omtalade svärmen besökande såg jag
ej heller denna gång en själ. Dörren till ett
litet arbetsrum stod öppen, och på ett skrifbord
lågo minst 100 bref uppstaplade. Medan min
väninna var inne hos nulle Couédon, satt jag
och pratade med hennes mor, som med öfver-
tygelsens värma, men utan all tillgjordhet, talade
med mig om dotterns stora mission, om hur hon
inspireras att förutsäga storartade tilldragelser,
om hur hon får kraft från höjden, om hur hon
fyller sin uppgift utan jordisk lön o. s. v., och
jag satt hela tiden och frågade mig själf: Äro
denna till det yttre så sansade dam och hennes
väna, tilldragande dotter båda blinda, tro de eller
tro de icke, äro de hycklerskor, bedragerskor,
lycksökerskor, och om så är, hvarför offra de tid
och krafter på ett så föga inbringande yrke, äro
de snikna efter rykte, eller hvad söka de vinna ?
Eller är »la voyante» månne utskickad att i sin
stad söka återtända det sjunkande påfvedömets
slocknande gloria? ^.r här fråga om ett annat
»Lourdes»? Och hur kunna nittonde århundra-
dets klarsynte fransmän nappa på en sådan krok?
Ilse Franke.
■–––––––––-*–––––––––-
”Smått folk”.
En pennteckning för Idun af E. L.
l)e voro alltid fyra pojkar tillsammans
och så en liten flicka. Och hvar enda
dag var den härligaste, trefligaste, »bussiga-
ste» dag i världen. Alltid vackert väder.
Och regnade det någon timme — hel dag
blef det aldrig — var det lika trefligt inom
hus. åtminstone för de fem. Jag är inte
säker, att den mamma, som för tillfället
blef hemsökt, tyckte det var lika roligt.
Jag skall be att få presentera de fem.
Det var två bröder: Knut och Kalle. Knut
var äldst, tväraxlad och säker, mössan all-
tid i nacken och ett par kvicka blå ögon
på jakt efter odygd. Kalle var längre med
ett oregelbundet, mörkt ansikte — mycket
allvarsamt, men med ett par bruna ögon, som
lyste upp det hela. Så var det Pelle Bode,
kvick som en fisk, obetänksam och retsam och
skrattlysten, alltid i lufven med några af
kamraterna, som ändå inte kunde bli riktigt
arga på honom. Den fjärde var Pelles gode
vän, som icke förty oftast dunkade på ho-
nom — Tutte, en vacker pojke med mörkt
hår och kisande ögon, när han skrattade.
Den femte i laget, den allra viktigaste
personen — fast det ville förstås ingen af
de andra erkänna —-, var Lisa. För resten
hette hon inte bara Lisa, ty hvar och en
af pojkarna hade sitt namn på henne. Knut
kallade henne Lisabetta ; Kalle kallade henne
vanligen Lisa, men skulle det vara riktigt
rart. så blef det Lissla. Tutte hade från
början kallat henne Lisinka. Men naturligt-
vis tog då Pelle precis detsamma, och efter
att Tutte klått opp honom för det, fick
Pelle behålla det. Själf kallade han henne
Lisatinka.
Lisa var det mjukaste, raraste lilla ting
i världen, alltid traskande efter pojkarne
och beundrande dem. Hon hade ljust hår,
som låg som ett »krusifix» omkring ansik-
tet, som Pelle uttryckte sig. Så hade hon
stora grå ögon, en grop i hvardera kinden
och en mun som alltid var glad ■— sjöng
och skrattade jämt.
Det är någonting märkvärdigt med ett
sådant där mjukt litet kvinnobarn. Det är
så lätt och så rart och så fint, det dansar
omkring, och egentligen är det inte alls ro-
ligt, om det inte finns nånstans inte allt
för långt borta.
»En flicka — ph! — just som man
brydde sig om henne. Men hon kan ju
vara med, eftersom hon inte har nån ann’
att leka med.»
»Javisst!»
Första dagen hade allesammans hvar sin
segelbåt och satte ut i hafvet. Lisa hade
också en, en gul en med rödkantade segel.
Och så seglade hela flottiljen långt, långt
bort.
Pelle och Knut och Tutte seglade till Ba-
tavia. A, hvad det var härligt att få lägga
ut från land och sträcka ut på det vida,
vida hafvet. Först var det lugnt och stillt
— men så kommo storm och oväder — men
hvad gjorde det — där stod man man sä-
ker och bredbent på däcket och kommen-
derade. Ett segel! Ah, hvad är det! Man
kikar efter flaggan ! Ja, minsann, sjöröfvar-
flagg — skott — vapen som blixtra —
svarta ansikten grina med hvita tänder —
blod, som strömmar öfver däcket––––––
seger — naturligtvis!
Så löper man in i hamnen och äter apel-
siner. Det är Pelle, som spenderar på en
half apelsin, som de förtära liggande på
magen på klipporna.
Men Lisa-lill, hon vågade inte så vidt hon,
lilla kryp. Hon ville bara segla öfver till
ön midt emot och plocka blommor — och
med henne följde Kalle. Och när de lyck-
ligt voro komna öfver efter många äfventyr,
där Kalle var hjälten och Lisa den beskyd-
dade, så sa’ Kalle:
»Hör du, Lissla, vill du gärna få blommor
från ön?»
»O, ja, Kalle, hvad det vore roligt. Här
finns ju inga.»
Och klockan 5 på morgonen dagen efter
kom Kalle in till lotsen Ström, som skulle
segla efter sand till ön, och bad att få följa
med. Och när Lissla vaknade, hade hon
en riktig jättekvast med blommor på sitt
bord.
Om natten hade det regnat ganska duk-
tigt, så att, när de fem kommo ner på klip-
porna, var det fullt med vatten i alla för-
djupningarna.
»Bussigt,» sa Pelle, »nu ska vi ösa.»
Det räckte hela den dagen, ty när alla
fördjupningar voro torrösta, så fylldes de
omigen, skurades, sköljdes och gjordes rik-
tigt fina. Märkvärdigt nog hade alla fyra
mammorna kläder ute till tork den kvällen,
men det var kanske bara en tillfällighet.
Tredje dagen. Hvad ska man nu göra?
Båtarna gammalmodiga, klipporna snustorra!
Anda till middagen var stor öfverläggning
och fåtagiattgöranånting-feber. Lisa gick och
flanerade ute på klipporna, och gossarne
stodo i klunga och sågo på svallvågorna. Så
småningom blef det stillt därute i solskenet,
och oupphörligt såg man någonting, som
blänkte till, och en vågring drog sig mer
och mer ut.
»Fisk,» sa Knut. Och efter middagen
hade alla pojkarne hvar sitt metspö och
hvar sin gammal ansjovisburk med mask.
Alldeles tyst, medan masken högtidligt trädes
på kroken. Med en ståtlig sväng slänges
refven ut.
Lisa satt orörlig ytterst på en klippa och
såg på i spänd väntan. Pojkarne hade
andra hand i byxfickan och sågo vårdslöst
likgiltiga ut öfver vattnet. Emellanåt släng-
des refven om. Moltyst. — Nu ryckte det
i Knuts flöte -— spänd väntan, handen ur
byxfickan ... Se där, en blank en, två
tum lång, som sprattlade på kroken. Alla
refvar in. Hvar skall man nu göra af fång-
sten, det var den stora frågan. Döda den?
Det kom inte på frågan.
Medan pojkarne diskuterade, kom Lisa
fram och såg på fisken, som låg flämtande
på klippan.
»Kasta’n i hafvet igen,» sa Kalle.
»Ah, tig,» tyckte Pelle.
»Fick du ingen, du,» sa’ Knut.
Ja, så kom man öfverens att ösa vatten
i en fördjupning och ha fisken där.
Efter ett par timmar hade gossarne fått
en åtta, tio fiskar, som lamt summo omkring
i gölen.
»Lisabetta,» sa Knut, »kom får du se.»
Han brydde sig inte om att se efter, om
hon var där, så säker var han på det.
Intet svar.
»Lisinka,» sa’ Pelle.
Intet svar.
Pojkarne sågo upp förvånade.
Ingen Lisa. Och så alla på en gång :
»Hvar är Lisa???»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
