Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 43. 23 oktober 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 341
Tutte satte händerna för mun som en lur
och gallskrek;
»Lissatinka! Lissaaatiiiinkaaa ! »
Fåfängt! Hon fanns inte.
Kalle hade blifvit blek och gick utåt klip-
porna och såg ner i vattnet. De andra
gossarna efter med förskrämda ansikten.
Så morskade Knut till och sa:
»Hon har naturligtvis gått hem till sin
mamma.»
(Slut i nästa nummer.)
––––*––––
Omröstningen
angående
priset i ”klädpenningfrågan”
har varit synnerligen liflig och burit ett ytter-
ligare vittnesbörd om det stora intresse, som
meningsutbytet i denna sak väckt till lif. Ej
mindre än fyra femtedelar af samtliga de af-
gifna rösterna ha därvid uttalat sig för att
priset odeladt tillerkännes signaturen
”f. d. lärarinna, numera ett hus-
kors”, författarinna till upp-
satsen n:r XXX.
I delvis ganska utförliga skrifvelser ha
insändarinnorna varmt tagit till orda för den-
na sin uppfattning, framhållande, huru den
nämnda uppsatsen genom sin prägel af omedel-
bar sanning djupt gripit dem och mer än de
flesta andra torde kunna bidraga titt uppnåen-
det af alla kvinnors behjärtansvärda önsknings-
mål : att erhålla en viss bestämd summa pr år
att för egen räkning förfoga öfver. För en
så stark och vacker opinion är det oss ett
nöje att böja oss, och tilldöma vi alltså de
utfästa femtio kronorna åt den nämnda signa-
turen, hvilken torde ha godheten snarast och
förtroendefullt uppgifva sitt namn och sin adress
till redaktionen i och för prisbeloppets öfver-
sändande.
Stockholm den 20 okt. 1896.
Red. af Idun.
–––- *–––-
Från Iduns läsekrets.
Till »Helgsmålskloekans» författa’
rinna fröken Mathilda Roos.
Tack! — af trofast kärlek sinnet fylles,
och af fager stämning allt förgylles —
tack! •— jag länge velat säga så —
hjärtevarmt, med sol i ögonvrå!
Tack, du mycket härligt åt oss skänkte,
tack, dn stora, ljusa tankar tänkte!
Hvad i kärlek du oss gifvit har
ädel genklang väckt hos en och hvar!
Djupa bilder hågen helt betaga,
friska fläktar fram emot oss draga —
där är härlig luft att andas i,
där är stämning, ren och vek och fri !
Skälfvande och varmt där slår ett hjärta
för all sorg, allt ve, all natt, all smärta,
icke tröstlös dock — där går ett sus:
»genom skuggor — hän mot evigt ljus» — —
Anden — trängtande från sorgen, kvalen —
släpper ieke ljusa idealen,
de som stjärnor lysa dimhöljd led,
strålande från Herrens himmel ned.
Visande från sorg och allt elände
på den Ende, på den Gudasände,
manande en hvar på villsatni stig
till att höra Mästarns-, »Kom till mig!»
Fram igenom larm och ve och villa
)>Helgsmålsklockan» klingar klart och stilla;
hågen tjusas — sakta går en fläkt,
som med glöd och vårsol är i släkt.
Genom allt den röda Iråden glänser:
kärlek, helig kärlek utan gränser,
»egoism» är ej »lycksalighet»,
kärleken är lifvets hemlighet!
* *
*
Tack — af trofast kärlek sinnet fylles
och af fager stämning allt förgylles —
tack! — jag länge velat säga så,
hjärtevarmt — med sol i ögonvrå — — —
En svensk kvinna.
»Må solskenet skina ...»
Herr redaktör!
Hvarför skrifver jag till er, när jag på för-
hand är öfvertygad om att hvad jag skrifvit
kommer att hamna i papperskorgen? Jo, mitt
hopp är, att någon åtminstone skall göra sig
besvär med att genomläsa hvad jag skrifvit.
Kanske då den där någon tycker som jag, att
Gustaf Frödings skaldskap är en äkta pärla, att
om den också fått en fläck, som hårdhändt måste
tagas bort, må de, som göra detta, se till att
pärlan inte ohjälpligt krossas. Och om jag väc-
ker den tanken, att någon, som har talang och
bildning (det jag saknar) bör betona detta, gärna
får då min skrifvelse sjunka i papperskorgen,
bara min tanke får lefva, om också i helt förän-
drad dräkt. Skulle någon sympatisera med mig
i sak och vilja veta mitt namn, skall jag genast
uppgifva det.
Nu vill jag endast tala om, hvad mina kråk-
fötter nog redan skvallrat om: att jag är en
kvinna. Och se här hvad jag vill hafva sagdt
till er, herr redaktör, som ju är kvinnans vän,
och genom er till många, många.
Jag har aldrig sett Gustaf Fröding. Jag visste
om honom endast, att han var en af våra yngre
skalder, ända till dess hans dikter kommo i mina
händer. Sedan dess tror jag mig känna honom
och jag älskar hans dikter så högt som någon
kan älska dem. I fjol när hans lilla bok »Räggler
å Paschaser» kom ut, med hvilken förtjusning
läste jag den inte — om och om igen! Ty ju
mer jag läste den, dess mer fann jag, hur skär
och fin den var. I hvarje rad upptäckte jag nya
skönheter. Nej, jag kunde inte behålla den för
mig själf. Jag tog den med mig till alla mina
bekanta. I fint bildade hem läste jag den högt
och jag läste den i torparens stuga. Och det
kom som en frisk vind med den boken, och
hvar den lästes, blef den älskad och förstådd.
Och nu, nu kan jag inte taga; en tidning i min
hand, utan att där ropas: korsfäst, korsfäst! Det
är samme författare detta gäller, ty nu är hans
skrifsätt ett annat. Det är ej längre friska fläk-
tar, utan heta förhärjande samumvindar. Och
alla ropa »Korsfäst», äfven de som förut »strött
palmer och bredt kläder». Under tårar, så bittra
som dem en moder gråter öfver sitt vilsegångna
barn, har jag hört och sett allt detta.
Men döma kan jag icke, nej, ack nej. Må de
lägga kvarstad på dylika alster, må de åtala!
Det är rätt, ty lagen måste hafva sin gång och,
såvidt möjligt är, vara lika för alla. Men må de
som döma och de som anse sig böra uttala sin
förkastelse öfver skalden göra det med mildhet
och med sorg.
Jag hörde som barn, att hermelinen ej tål
någon fläck på sin hvita dräkt, utan att han då,
i förtvifian att ej få den hvit igen, söndersliter
sig själf. Kanske är det en saga, men jag min-
des den, då jag hörde talas om »Stänk och fli-
kar». Det är stänk, som kommit på, och flikar
af den sönderslitna hvita dräkten.
O, I alla som ropen: korsfäst, dömen icke så
hårdt. I kommen mig att tänka på ett koppel
hundar, förföljande ett skadskjutet villebråd. I
skrifven ju själfva: »den sjuke skalden», »sjuk
till kropp och själ», o. s. v. Omöjliggören då
icke ett tillfrisknande. Sägen honom istället,
att Sveriges barn behöfva hans diktning och att
vi vilja hafva igen den sådan den var förr —
utan stänk. Och sägen honom, att jag är repre-
sentant för många, när jag af hela min själ ut-
talar den önskan, att hans sinne åter måtte blifva
så lätt och sorglöst som den unge bonddrängens
i »B fin vise». Och fastän sorgens och syn-
dens skuggor nu tyckas lägra sig kring honom,
önska och bedja vi:
»Må solskenet skina,
må solskenet skina på dig.»
:j: * *
–––- *–––-
trotjänarinnor.
Reflexioner i tjänstflyttningstiden
af Bell.
II.
V
år tids tjänstflicka har litet ytlig skol-
bildning och, om utgången från ett
godt hem och af god släkt, har hon från
början goda grunder och är en hygglig och
snäll flicka. Från hemmet på landsbygden
har hon vanligen först kommit i tjänst på
torpställe eller bondgård, som hon lämnat
för att tjäna någon mindre landtbrukare,
hvarifrån färden styres, kanske via någon
småstadstjänst, till Stockholm eller annan
stor stad, beroende på, från hvilken del
af landet hon härstammar. I den större
staden börjar hon oftast hos en mindre, enk-
lare familj och, när hon är uppklädd och
fått stadsskick, avancerar hon till högre
aflönade, men ock mer fordrande platser.
Nu reser hon till Amerika. Här börjas åter
en färd uppåt, ty för att lära språket får
mången först en tid tjäna eller hjälpa i
släkthus, så komma i svensktalande familj,
som kan hjälpa henne i språkstudierna, och
slutligen då dessa gjort henne något så när
hemmastadd i språk och förhållanden, ham-
nar den svenska tjänstflickan i amerikansk
familj och har nu nått det drömda idealet,
hög lön, som dock till största delen, liksom
lönerna alla graderna igenom, går åt till
kläder.
Husbönder, som veta med sig, att de både
välvilligt, väl och samvetsgrant behandlat
sina tjänare, tycka det, och detta med rätta,
föga uppmuntrande att se sitt mer än hu-
mana bemötande så ringa aktadt, att de,
allt till trots, ständigt och jämnt nödgas
finna sig i att öfvergifvas af tjänare, hos
hvilka de snarare tänkt sig kunna räkna på
uthållig tillgifvenhet, just till följd af att
de mot dem mera varit som föräldrar än
som fordrande husbönder.
Liksom »the allmighty dollar» dragit tjä-
narinnan till Amerika, så har under tidigare
skeden af hennes tjänstebana förnämligare
hus än det, i hvilket hon för tillfället inne-
haft tjänst, ständigt stått som en lockelse.
På de förnäma herregodsen äfvensom i de
till följd af rang, förmögenhetsvillkor eller
umgängeskrets glänsande storstadshushållen
har aldrig och kommer sannolikt heller al-
drig att yppa sig hrist på tjänare, och ej
heller är i dem det rastlösa flyttandet så
permanent återkommande. Det är de med
mindre medel sig rörande, medelklassen,
»de stilla i landena», som måste låta sig
nöja med, att deras hem blott bli såsom
lämpliga stationer för kortare eller längre
uppehåll i jungfrurnas ambulerande verk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:37 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1896/0345.html
