Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 43. 23 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342 IDUN 1896
samhet. Förmodligen är dock denna äflan
att »flytta upp sig» ett för alla tider ge-
mensamt drag. Ty fåfänga och begär efter
glans äro inga hos människosläktet uppträ-
dande nya skötesynder.
Tidens religiösa anläggning i förening med
det hyfsande och utvecklande inflytande, som
borde bli ett resultat af folkskolan, har man
trott skulle fostra en om andras, här hus-
bondens, rätt mån och värjande tjänare-
klass. Husböndernas klagomål och ett från
alla håll ifrigt spörjande efter goda tjänare
tyckas dock komma denna förväntan på
skam. Likväl torde härutinnan en förändring
vara att hoppas i en ej aflägsen framtid,
sedan några generationer haft förmånen af
folkskolan plus hushålls-, kokskolors, barn-
hems och skollofskoloniers uppfostrande in-
verkan.
Grundorsaken till mycket af det trassel,
som nu förnimmes emellan husbonde och
tjänare, är otvifvelaktigt att söka i det lös-
liga förhållandet som blifvit en följd af att
allt mera allmänt parterna ej längre vilja
förbinda sig till de plikter och skyldigheter,
de ikläda sig genom att taga och gifva
städsel. Genom städselpenningens upphö-
rande är husbondens ansvar minskadt, men
därigenom är ock tryggheten mindre för
sysslornas skötsel och det dagliga lifvets
ostörda gång. Legohjonet förband sig för att
gifva sina tjänster utan afseende på tid, ort
och beskaffenhet, men i det vår tids tjänare
ej mottaga handpenningar, känna de sig
som »frie arbetare», om de än därmed be-
röfva sig utsikten till huld och skydd i
händelse af sjukdom. Moraliskt skyldig kän-
ner sig nog allt fortfarande den samvets-
granne husbonden att åtminstone för nå-
gon tid sörja för tjänare, som ådragit sig
sjukdom i tjänsten. Undantagsvis blott står
våra dagars husbonde i ställning såsom jordä-
gare och med förmåga att på sin egendom
försörja i tjänsten grånade åldringar intill
deras sista stund, ett onus, som han un-
dandrog sig genom att ingå på tjänstefol-
kets önskan att taga tjänst, utan att taga
städsel. — I alla tider har händt, att hus-
bönder omsorgsfullt iakttagit att i tid från-
skilja de krafter, som visat tecken till nöt-
ning, att fria sig från underhållsskyldighe-
ten, men i och med detsamma ha de ock
frigjort sig från trotjänare. Har en tjänare
nött ut sina krafter i en och samma familjs
tjänst, då är den familjen förpliktad att på
ett eller annat sätt trygga tjänarens ålder-
dom mot brist och nöd.
Allra senaste tid uppställer krafvet på en
åtta timmars arbetsdag. Huru skola väl
hushållen förhålla sig gent emot detta? I
de flesta hus bli dagens arbetstimmar all-
tid tolf, oftast fjorton, ej sällan sexton. Skall
en matmor i en aflägsen framtid ha en för-
middags- och en eftermiddagsuppsättning af
tjänare, eller skola alls inga tjänare finnas
i hushållen, utan endast personer, som »gå
från och till», och allt, som det kan, göras
med maskin och uträttas medels telefon?
Skall det uppstå en kvinnlig kår, motsva-
rande stadsbudskårerna, med anställning vid
ett kontor, en byrå, med sin gifna kund-
krets att passa på, där hvart hushåll är ett
nummer med en beräknad tid pr timme i
kontorets böcker? Husbonde och matmor
gå och komma, tjänarena likaså, barnen
bortlämnas till någon inrättning, som till-
kommit för att vårda dem per dygn, dag
eller timme? Hvad blir väl se’n af hem-
met?
Älskade, ljufva hem! Kanske finns du
en gång blott i våra ordlistor och uppslags-
böcker, i fall ej fruarna vilja komma dig
till undsättning, uppoffra sig själfva, om det
kan kallas så, med att verka för den lilla
värld, som du representerar!
–––- *–––––
Iduns läkarartiklar.
(Eftertryck förbjudes.)
XI.
Om organismens egna skyddskrafter
mot infektion (smitta),
af
Doktor E. S. Perman.
(Forts, och slut.)
En rysk vetenskapsman, Metchnikoff, har med
goda skäl framställt den åsikten, att det är de
hvita blodkropparna — leukocyterna — som .i
organismen upptaga striden mot de inträngande
bakterierna.
Man hade redan länge vetat, att de hvita
blodkropparna i sig kunna upptaga i blodet in-
sprutade främmande ämnen, såsom fina kolpar-
tiklar, cinnoberkorn och dylikt, och sedan hade
man iakttagit, att de på samma sätt kunna
upptaga bakterier, men hvilken stor betydelse
detta hade för organismen, visste man ej.
Metchnikoff studerade några små vattendjur
(daphnia), hvilka äro så små och genomskinliga,
att de inre delarne utan någon sönderstyckning
af djuret kunna ses under mikroskopet. Han
hade funnit, att dessa små djur under vissa för-
hållanden, nämligen genom inverkan af en för
dem patogen (sjukdomsbringande) mikrob kunde
blifva utsatta för sjukdom, som sedan kunde
öfvergå till hälsa eller djurets död. Han kunde
därvid iakttaga följande. Den ifrågavarande
mikrobens sporer (frön) genomträngde .tarmväg-
gen och kommo in i bukhålan. Sedan de
kommit in i denna, omringades de af en svärm
hvita blodkroppar (leukocyter), hvilka i sig upp-
togo sporerna, förhindrade deras tillväxt och
slutligen förstörde dem. De föllo sönder. Dju-
ret blef då friskt. Om en större mängd spo-
rer genomträngt tarmväggen, kunde det hända,
att ej alla upptogos af leukocyterna. De som
förblefvo fria utvecklade och förökade sig, och
sjukdomen slutade då med djurets död.
Metchnikoff utsträckte sina undersökningar
till högre djur och flere olika sjukdomar samt
kom till liknande resultat. Så kunde han t. ex.
beträffande sårros, (erysipelas), konstatera sam-
ma för organismen nyttiga arbete af de hvita
blodkropparna. I denna sjukdom tränga sig
bakterierna in i huden samt utbreda och föröka
sig där och intränga ofta äfven i underliggande
väfnad. I fall som utan någon behandling
gingo till hälsa hade leukocyterna i sig uppta-
git bakterierna. I andra fall, som gingo till
döden, således antingen till följd af för stor
lifskraft (virulens) hos bakterierna eller för
svag motståndskraft från organismens sida, hade
leukocyterna ej upptagit bakterierna, utan dessa
kunde fritt föröka sig.
På grund af sina iakttagelser uppställde
Metchnikoff den läran, att det är de hvita
blodkropparna, leukocyterna, som inom organis-
men upptaga striden mot bakterierna. Med
anledning af denna egenskap hos leukocyterna
gaf han dem namnet fagocyter.
Den nämda striden utfaller olika. Den ena
gången rå fagocyterna på bakterierna, den an-
dra gången äro de senare dem öfvermäktiga,
och organismen dukar under.
Denna Metehnikoffs lära rönte i början myc-
ken motsägelse. Många forskare sade, att det
ej var leukocyterna, som’ dödade bakterierna,
utan att dessa genom inverkan af andra be-
ståndsdelar i blodet redan voro förstörda, då
de upptogos af dem. Metchnikoff och hans
lärjungar ha emellertid genom ihärdigt fullföljda
och lyckligt utförda experiment visat, att bak-
terierna verkligen äro lefvande, då de upptagas
af leukocyterna.
De hvita blodkropparna äro emellertid ej de
enda af blodets beståndsdelar, som hafva en
bakteriedödande förmåga. Man har under de
senare åren funnit, att äfven blodserum har
en sådan. En forskare fann nämligen, att
renodlade mjältbrandsbakterier, som sattes till
defibrineradt hundblod gingo under, och många
olika försök hafva sedan bekräftat denna iakt-
tagelse, beträffande blodserums bakteriedödande
egenskaper.
Denna förmåga hos blodserum har visat sig
mycket växlande hos olika djurslag. Hos ett
djurslag, t. ex. kanin, förefinnes den beträf-
fande vissa bakterier, beträffande andra där-
emot ej. Serum från ett annat djurslag, t. ex.
möss, kan äga den beträffande de bakterier,
som ej rönte inverkan af det förra djurslagets
serum, beträffande de andra bakterierna där-
emot ej. Om blodserum från två olika djur-
slag blandas, kan det hända, att blandningen
får en svagare bakteriedödande verkan än hvart
serum ensamt besitter.
Denna egenskap hos blodserum att vara bak-
teriedödande har gifvit uppslag till den s. k.
serumterapien d. v. s. vissa sjukdomars, t. ex.
difteriens, behandling med blodserum från vissa
särskildt för ändamålet (genom ympning etc.)
preparerade djur.
Meningarna hafva varit delade, om de hvita
blodkropparne eller blodserum hafva den för-
nämsta rollen vid organismens strid mot infek-
tionsämnena. En del hafva hållit uteslutaude
på den förra åsigten, andra på den senare. På
de senaste åren har man å ömse sidor gifvit
med sig något och börjat enas om den åsikten,
att bägge dessa blodets beståndsdelar hjälpas
åt i den nämda striden. Och sanningen torde
ligga i denna medelväg. — Några forskare
anse, att de beståndsdelar i blodserum, som
betinga dess bakteriedödande egenskaper, här-
stamma just från i blodet sönderfallna hvita
blodkroppar.
Äfven i några andra kroppens safter till
och med i sårsekret har man ansett sig kunna
påvisa bakteriehämmande egenskaper.
Genom bakteriologien ha vi fått en inblick
i den rustkammare, hvaröfver naturen förfogar,
då det gäller människo- och djurorganismens
strid mot de fiender, som omge densamma. Yi
hafva sett, att den förfogar öfver mäktiga kraf-
ter till sitt försvar, och vi hafva därvid fått
en förklaring öfver det faktum, att den ej
dukar under eller ofta ej ens sjukdom uppstår,
oaktadt dess fiender, bakterierna föras direkt in
i dess väfnader; att många sår läkas utan att
någon svårare inflammation eller blodförgiftning
uppstår, oaktadt ingen antiseptisk sårbehandling
användts eller kunnat användas.
Men den största tjänsten har den gjort oss
genom att gifva oss kunskap om, hvarifrån fa-
ran hotar och om fiendens natur, det första
villkoret för åstadkommande af ett verksamt
skydd mot densamma.
öch kirurgiens stora framsteg under anti-
septikens skydd samt erfarenheten om de olyck-
liga följder, som försummandet af en omsorgs-
full, af fullt kompetent person ledd, antiseptisk
behandling af genom olycksfall uppkomna sår
hafva, är en tillräcklig maning att ej försum-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
