Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 30 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 !DUN 347
lifvets uppkomst och snabba tillväxt äro
mänga och behöfva ej här vidröras, ej heller
behöfver påpekas det goda och gagneliga, som
uträttats genom denna sammanslutning af
krafter. Men, närmast i anledning af det
ordskifte i Kvinnoklubben i Stockholm, hvil-
ket ’ under rubriken : »Kvinnornas palats»
blifvit ämne för en artikel i Idun, torde
det ej vara ur vägen att fästa uppmärk-
samheten på en af föreningsväsendets skugg-
sidor.
Denna skuggsida kan närmast uttryckas
genom satsen: Föreningslifvet verkar sön-
dring. Detta låter visserligen som en para-
dox, men är icke desto mindre en bedröflig
sanning, något som vi ju alla nästan dag-
ligen komma i tillfälle att erfara. Det för-
håller sig nämligen ined de flesta mera
lifaktiga föreningar som med de religiösa sek-
terna och politiska partierna; medlemmarne
däri frestas så lätt att blott fästa blicken
på sin respektive förenings fördelar och
framgång, att känslan för det allmännas
väl samt för nationens solidaritet förslöas
eller kväfves. Personer, hvilka så att säga
gifva sig föreningsväsendet i våld, känne-
tecknas ofta genom en så starkt ensidig
andlig utveckling att, där denna icke rent
af röjer sig som ett fanatiskt motstånd mot
hvarje sträfvande, som ej står upptaget på
deras lilla lifsprogram, bjuder den åtmin-
stone till att verka hämmande och förla-
mande på dylika sträfvanden.
Denna skuggsida af föreningsväsendet
blir ännu djupare därigenom, att det i allra
flesta fall är personer af samma klass samt
med ungefär samma bildning och intressen,
som sammansluta sig i olika grupper, och
söndringen blir så mycket svårare, som den
största lifaktighet utvecklas just inom före-
ningar, hvilkas medlemmar haft minst till-
fälle att taga en klar allmän öfverblick
öfver samfundslifvet och därvid fått blicken
öppnad för samhällsfrågornas inbördes sam-
band.
Onskligt hade det varit, om kvinnan, när
hon i sinom tid kallades att göra sin in-
sats i det allmänna kulturlifvet, haft en
klarare blick, än som i allmänhet var fallet,
för faran af att isolera sig från mannen
och afskilja kvinnosaken från det allmänna
kulturarbetet. Som det nu är, må vi noga
vakta oss för att göra söndringen värre och
att stå i led med grupper, hvilkas sträf-
vanden, kanske ej alltid fullt medvetet,
hafva något af »allas krig mot alla».
Kvinnans arbete för allmänt väl, måste,
om hon ej vill förfela sin kallelse och åter
sjunka tillbaka i sin gamla ställning, gå i
utjämnande och förmedlande riktning. Med
sin hittills hopsparade fond af intelligens, i
förening med hennes varmare känslolif, skall
hon bidraga till, att klyftan emellan de
olika samhällsklasserna fylles och strids-
frågorna dem emellan blifva lösta i ömse-
sidig kärlek och förtroende.
Hade kvinnan genast förstått detta, skulle
aldrig den s. k. kvinnofrågan blifvit ett
stridsäpple mellan könen. Så som nu denna
fråga i allmänhet uppfattas, blir hvarje ur
denna fråga framsprunget förslag, som kan
rubriceras som en demonstration, en ny
sten i muren, hvilken isolerar oss från män-
nen. Den röst, som på mötet i Kvinno-
klubben i Stockholm varnade föreningen
för att sammansluta sig till agitation för
den uppkastade planen att uppföra ett »Kvin-
nornas palats», förtjänar att blifva hörd,
ty detta uttalande röjde en kvinna, som
ännu ej fått blick och känsla för det all-
männas väl förslöade af något slags före-
ningsväsen.
Men äfven under förutsättning, att en
dylik plan ej verkade i afsöndrande anda,
är det föga troligt att den skulle förmå elda
sinnena till en framgångsrik nationalsub-
skription bland hela landets kvinnor. Ecce
ego, »först jag!», har ju nästan blifvit tidens
lösen, och af de många tusental svenska
kvinnor, som icke ens våga drömma om
att få se vår hufvudstad, kan man då knap-
past fordra offergåfvor på ett sådant altare.
»Kvinnornas palats» torde, då det ses från
Stockholms horisont, tilltala såväl fantasien
som fåfängan, men i provinserna ter sig
föreställningen därom säkerligen helt annor-
lunda, ter sig såsom ett företag, af hvilket
på sin höjd endast kvinnor i hufvudstaden
och dess närmaste omnejd möjligen kunde
hafva någon nytta.
I Danmark, från hvilket land denna pro-
blematiska tanke blifvit importerad, möjlig-
göres kanske en sådan plan genom de ringa
afstånden, ty en färd på en tredje klass
järnvägsbiljett från tyska gränsen till Köpen-
hamn kostar endast omkring 9 (säger nio)
kronor och samma befordran dit från andra
punkter på Jylland eller de danska öarna
belöper sig ej heller till någon summa, som
kan jämföras t. ex. med en resa från Hel-
singborg till Stockholm. Det är därför
ganska troligt, att Danmarks kvinnor komma
att samlas kring planen att genom upp-
förandet af »Kvindernes bygning» (benäm-
ningen är mera anspråkslös än »Kvinnornas
palats») »väcka aktning för det kvinnliga
arbetet och tro på dess nödvändighet och
lycka», men därmed är det icke sagdt, att
denna byggnad blir lyckobringande för kvin-
nornas sträfvan efter större medborgerliga
rättigheter.
Planen är i grunden af demonstrativ na-
tur och föddes under segerfröjden, då den
från männens sida beledda kvinnoutställ-
ning, som under förberedelserna tecknade
sig illa nog, lämnade ett betydligt ekono-
miskt öfverskott, och den har till dels burits
vidare fram genom det lilla landet af den
harm och ovilja, som blifvit väckta i så
mången dansk kvinnas sinne, då hon sett
hvarje ny förhoppning om en bättre lag-
stiftning till hennes förmån gång på gång
förintas.
Men ju skarpare striden mellan könen
tillspetsas genom utmanande företag från
kvinnornas sida, dess längre fördröjas dylika
reformer, och det kan möjligen hända både
de kvinnor, som resa »Kvindernes bygning»,
som dem, hvilka möjligen komma att svärma
för »Kvinnornas palats», att de till de två
landens lagstiftare se sig försatta i samma
ställning som hänsynslösa strejkare till
arbetsgifvarne, så att — lock-out proklameras
utefter hela linien mot oss kvinnor.
Vända vi så tanken från kvinnopalatset
till ett »folkets palats», ter sig en sådan
plan, sedd från annan horisont än Stock-
holms, föga ägnad att väcka allmänt in-
tresse. Ty fråga vi oss hvad ’där, i sam-
band med en sådan benämning, menas med
folket, framställer sig genast en hel grupp
ord, sådana som folkskola,, /WMäsning, folk-
tok, /o/Å-riksdag, folk-nöjen, folk-park o. s. v.
hänvisande till blott och bart en samhälls-
klass, hvilken opåtaldt fått tillvälla sig rättig-
heten att kallas folket, liksom den också
tillägnat sig titeln arbetare, med uteslutande
af alla andra verksamma medborgare i
landet.
Erfarenheten i landsorten har redan visat,
att föreningar, byggnader, parker o. s. v.,
vid hvilka häfta något af nämnda skefva
uppfattning, ha under de senare åren i icke
ringa grad bidragit till att söndra samhälls-
klasserna och än ytterligare vidga klyftan
mellan dem. I de flesta fall ha personer,
som erhållit den kuriösa titeln »folkvänner»,
skapat sådana »folkliga» ting, men antingen
snart nog funnit, att icke allt var godt i
en dylik skapelse och därför lämnat den åt
dess öde, eller ock ha vissa krafter där-
inom underminerat folkvännens ställning,
så att han nödgats vika för »folkledare»;
men hur som helst ha dessa skapelser under-
gått »förvandlingens stora lag» till föga
fromma för samhället.
På den ståndpunkt arbetare- och kvinno-
frågan just nu befinner sig, torde det vara
mindre välbetänkt att föra tanken på upp-
byggande af ett kvinno- eller folkets palats
vidare. Först när landets inbyggare hun-
nit så långt i verklig upplysning, att de
många grupperna sammansmälta och be-
greppet folket innefattar oss alla, män som
kvinnor, och vi alla erkänna hvarandra
såsom arbetskamrater från skilda fält, först
då kan ett folkets palats med heder resas,
ty då ha vi alla hunnit så långt i bildning
och hyfsning, att vi få ömsesidigt gagn och
glädje i hvarandras sällskap.
Detta är hvad jag, som under de senast
förflutna årtiondena noga aktgifvit på de
skiftande företeelserna i samhället, känner
som en medborgerlig plikt att uttala i den
fråga, som nu blifvit framställd till dis-
kussion i Idun. Det är ju endast en en-
skild persons åsikter, hvilka möjligen kunna
gifva annorlunda tänkande anledning till
motsägelse. Det enda jag härvidlag för
min person önskar, är att icke blifva allt
för illa missförstådd, och för frågans skull,
att de som vidare känna sig manade att
diskutera densamma, måtte strängt hålla
sig till sak samt räkna med gifna fakta, så
att ett ordskifte om »Kvinnornas palats»
eller »Folkets palats» ej kommer någon att
tänka på, hvad som inträffade, då Babels
torn skulle byggas.
––––-*––––-
En fråga af vikt för alla
mödrar.
Inbjudning till pristäflan.
dessa tider, då moderligheten särskildt
r blifvit framhållen såsom den kvinnliga
naturens grundväsen och för så vidt vi fat-
tat saken rätt, i afsikt att visa tillbaka på
hemmet, hvarifrån nutidskvinnan mer och
mer synes aflägsna sig, samt att reagera
mot en för långt drifven täflan med man-
nen på alla arbetsfält — en täflan, som
torde innebära en fara, att äktenskapens an-
tal minskas oCh följaktligen ytterst hotar
familjen — vilja vi till våra läsarinnors be-
grundande och besvarande framställa en
fråga, som, ehuru outtalad, säkerligen rör
sig i mången moders hjärta, den nämligen,
om föräldrarna, om modern har några plik-
ter i fråga om sina döttrars bortgiftande,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
