Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 30 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 319
midt emot mig i samlad kraft med de stora
händerna hvilande på knäna, men ej stö-
dande på dem, utan med handens inner-
sida vänd uppåt. Hennes ansiktsdrag voro
äfven högst kraftiga, i synnerhet den böjda
näsan och den breda hakan. Men de voro
välskurna, och genom sitt utpräglade ut-
tryck af mildhet och blygsamhet blef
ansiktet äkta kvinnligt. Öfver den väl-
diga gestaltens linier låg en mjukhet, som
äfven uppenbarade sig i hennes stilla rö-
relser.
Godhet och redbarhet karaktäriserade för
öfrigt hennes utseende och en viss barna-
from enfald. Men äfven något andligt
mognadt. Där hon satt i sin enkla landt-
liga dräkt, stor, stilla, from och sluten, ver-
kade hon symboliskt som en bild af »mo-
derligheten». Ingen kvinna, hur högt hon
än älskade sitt barn, skulle ha tvekat att
anförtro det helt och hållet i denna kvin-
nas vård.
En annan landtkvinna, som var i hennes
följe, och som i talfrihet, lifligt väsen och
brokig dräkt var hennes motsats, anhöll att
passagerarne måtte säga dem, hvar de
skulle stiga ur för att träffa en annan spår-
vagn, hvilken skulle föra båda kvinnorna
till ett sjukhus. Det tycktes af samtalet,
som hade den lifliga kvinnan närmast med
sjukbesöket att göra och som vore den an-
dra henne följaktig som god vän. Då de
lämnat vagnen och jag förlorat dem ur
sikte, följde mig minnet af den stora kvin-
nan ; och’ osökt som fågelns sång kommer
till oss vid en vandring utom staden berät-
tade mig detta minne hennes historia.
Jag såg henne växa upp i landsbygden,
sina fattiga föräldrars enda barn. Hennes
kraft hade tidigt tagits i anspråk för ar-
bete, och ju mer produktiv den blef, dess
mer slaknade hennes föräldrars arbetsifver.
Hon var lik en öfversvallande frisk telning,
hvars moderstam efter detta kraftprof viss-
nar ned. Så lärde hon tidigt bära för sig
och andra. Hon arbetade inom hus, hon
skötte kreaturen och hon bearbetade mar-
ken och skördade dess frukt.
Till nöjen fick hon ej mycken tid, och
när hon någon gång kom till logen, där
dansen gick i dunklet efter handklaverets
rytmiskt lockande toner, bjöd sällan någon
upp henne. Karlarne tyckte, att hennes
kraftfulla utseende likasom tryckte ned de-
ras eget. Och så var hon ej pratsam och
skrattlysten som de andra flickorna. Hur
väl hon än, då hon stod och såg på, tyckte
sig kunna taga dansstegen och kände med
sig, att hon skulle kunna svänga om spän-
stigt och lätt, blef hon så blyg, då man
bjöd upp henne, att hon hufvudyr trass-
lade in sig och öfvergafs af kavaljeren.
Då lämnade hon tyst och modstulen dan-
sen och gick vägen framåt med detta drag
af lätt vemod, som karaktäriserade henne.
Låg solen öfver bygden, vandrade hon irr-
stigar, njutande af naturens fägring, af
himlen, fälten, skogarne. Särskildt älskade
hon blads och blommors knopp och stan-
nade ofta för att smeksamt beröra dem
med sina stora händer, men nändes aldrig
bryta vare sig spädt eller utsprunget. Hon
hade en stark känsla af att där det satt
var dess plats, där var det vackrast, och
där borde det blomstra och dö på sin kvist.
Jag föreställer mig, att kärleken föll öfver
henne en midsommar, då folk samlades
från olika håll i bygden för att med dans,
skämt och spel blanda sig i den allmänna
naturglädjen. Jag ser henne långsamt gå
till dansen, betraktande den rikedom af
grönska och blomster, som kransar vägarne.
Där står brudträdet i gulhvit skrud med
sina purpurröda knoppar i toppen. Vild-
rosen, som hänger öfver den grå gärdes-
gården, bär skära strimmor, knopparnes
små barnakinder, som blicka fram ur den
gröna hufvan. På ängarne lysa breda fläc-
kar af prästkragar och förgät mig-ej ; och
här och där längs vägen vagga björkens
mjukt hängande grenar för en lätt fläkt.
Jag ser henne komma fram till planen,
där man samlats, och där hon tyst slår
sig ned i närheten af de gamla, delande
sin del af trakteringen, en kringla, mellan
två knubbiga linhåringar, som förtroende-
fullt luta sig mot hennes knän, och hvil-
kas hufvud hon smeker med den mjukhet
och lätthet, som utmärka hennes handlag.
Det var en sådan afton ett af dessa
landsbygdens lejon, den vandrande gesäl-
len, som skulle störa hennes hitintills lugnt
flytande lif, uppträdde. Det skulle ett
skarpare öga till än hennes för att i hans
blonda, finskurna ansikte upptäcka det cy-
niska draget. Det låg skönhet och vekhet
öfver honom, två ting, som drogo henne
mot honom.
Han dansade en stund om med flickorna,
som allt mer äflades om hans uppmärk-
samhet. Han hade sitt särskilda, mer för-
näma sätt att dansa, som han lärt i stä-
derna. Då han såg sig eftersökt, gjorde
han sig rar och. ställde sig att spela. Nej,
det var »stiliga låtar», sade flickorna och
slängde ögon åt honom, då de dansade
förbi. Den där, han kunde allt litet af
hvarje, han. Hur bra han än spelade, tyckte
de allt mer om, då han dansade med dem,
och de gåfvo honom tydliga vinkar. Nu
hade han dock ej så vaket öga som nyss
för det. Han hade fått syn på en, som
inga vinkar hade gett honom, ehuru hen-
nes blickar lågo öfver honom, men med
ett barns renhjärtade och något af en mo-
ders ömma uttryck. En storväxt kvinna,
from som ett barn, stark som en jättinna.
Något inom honom drog honom oemotstånd-
ligt mot denna varelse, som han kände
skulle kunna bära upp honom genom hela
hans usla lif. Med blicken trollad vid henne
lämnade han instrumentet till närmaste
man, skred fram till den unga kvinnan
och bönföll med en ödmjuk bugning om
en dans.
Afunden och det obarmhärtiga gäckeriet
framlockade ett flatskratt af de omkring
stående. Skulle hon, den otympliga, dansa
med den där kavaljeren?
Då böjde hon sitt hufvud, slog förklädet
för ansiktet och brast i gråt, lämnande
platsen samt sökande hagarnes ensamhet.
Då hon suttit en stund på en sten och
gråtit, märkte hon att all bitterhet smält
bort och att det var af glädje hennes tå-
rar runno. Hon hade väl märkt, att han
ej gäckades med henne, men att han valt
henne af hjärtats ingifvelse framför alla
andra. Med de andra hade han gäckats,
men ej med henne. Och midsommarsolen,
hvilken liksom på lek sänkte sig mot ho-
risonten i violetta skyar, syntes henne likt
en klar morgonrodnad, hvilken kastade en
större glans kring henne än hon hittills
sett i himlens färgspel. Bakom henne smyga
par om par förbi mellan trädens stammar
in åt den dunkla skogen.
Då stod han plötsligt framför henne igen
med glödande blickar. Han bad och loc-
kade. Åter var det som om sansen svikit
henne. Samlande all sin inre kraft reste hon
sig och gick stum framför honom efter gång-
stigen, som ledde till hennes hem. Hon
stängde behändigt grinden, som ledde till
trädgårdstäppan, som omgaf stugan, och
hållande fast klinkan, som han ville lyfta,
.såg hon ned på honom med en blick, fylld
af ömhet, och sade stilla, men bestämdt :
»Vill du, så gå in till prästen om sön-
dag.»
Han stod sedan och knackade på hennes
dörr, som förblef läst. Härpå gick han
bort, halft vred, halft nöjd. Men på sön-
dagen kom han tillbaka, svartklädd, och de
följdes åt till prästen.
Och sedan ser jag henne bära och tåligt
lida hans elakhet, hans dryckenskap, hans
lättja, hans lättfärdighet. Ser henne arbeta
för dem båda, bära hans barn fram till
heder i världen och med sin dygderika
vandel hålla anseendet uppe öfver deras
hus. Allt förlåter hon för denna enda gång,
då han valde henne framför andra i dan-
sen och kom henne att gråta af glädje vid
midsommarnattens sjunkande sol.
Hon hinner med mer än sitt eget hem.
För kvinnor i barnsnöd är hon en anlitad
hjälp; svaga mödrars dibarn lägger hon vid
sitt näringsrika bröst ; sjuka lyfter och an-
sar hon, fattiga arbetar hon åt, då deras
krafter svika. Man skrattar ej mer åt henne
i byn.
Många solar ha gått ned, sedan jag såg
henne. Kanske har byns befolkning nu
burit denna namnlösa kvinna under tårar
till grafven.
Jag tviflar ej på, att jag i min konst-
lösa skildring träffat grunddragen i hennes
lif. Den, som bättre berättar mig hennes hi-
storia, skall göra mig ett mycket stort nöje.
–––- *––––-
Planschen för oktober
medföljer, i stället för det vanliga romanarket,
detta nummer af Idun. Då vi i den serie
konstverk, hvilken genom dessa månadsplanscher
hjudes våra läsarinnor, äfven gärna ville in-
rymma något skulpturverk, ha vi därtill valt
en reproduktion efter den franske konstnären
Aristide Croisys förtjusande marmorgrupp »Le
Nid», »Fågelnästet», hvilken utgör en af det
berömda Luxembourggalleriets i Paris högst
uppskattade pärlor.
”Smått folk”.
En pennteckning för Idun af E. L.
(Forts. o. slut.)
Det gick en lättnadens suck genom hela
ledet, och alla instämde så öfverlägset ned-
låtande, som när man uttalar sig om andras
svaga sidor:
»Naturligtvis. »
Men hur det nu var, hade pojkarne mist
smaken för sina fiskar och gingo inåt par-
ken. Där gingo de ett par slag omkring.
Någon föreslog lamt, att de skulle leka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
