Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 30 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350 I Dü N 1896
»gömma», men det bief inte af, utan man
skildes och gick hem.
Följande förmiddag möttes alla fyra med
sina metspön. Om en stund kom Lisa.
Ingen af gossarne låtsade se henne, och när
hon hälsade, bad Knut henne »hålla mun»
och inte »skrämma fisken».
Hon satte sig då ner invid gölen, där fisken
var. Om en stund steg hon upp och gick.
När Kalle såg, att hon gått och inte syntes
till, gick han fram till Knut och sa’ mycket
bestämdt :
»Gå sta’ och bed Lisa komma hit!»
Knut, utan se bort från sitt flöte:
»Hvarför det?»
»Du var ohöflig mot henne, och nu har
hon gått.»
»Det får hon för mig. Jag tänker inte
vara barnpiga åt småflickor.»
Kalle gick inpå Knut, som om han äm-
nade slå honom, men ändrade sig och fort-
satte tyst sitt mete.
Så gick den dagen och halfva den följande.
Gossarne metade, och Lisa var försvunnen.
De sågo en skymt af henne på kvällen, och
Tutte föreslog henne att »leka», men hon
svarade, att hon ville »gå med mamma.»
Efter middagen följande dag hade hvar-
ken Kalle eller Tutte metspö med, utan
satte sig att se på fiskarna. En hel mängd
af dem hade dött och flöto med buken
upp.
Om en stund kommo Knut och Pelle och
slogo sig ned bredvid dem. Allesammans
voro moltysta.
»Jag tycker Knut kan gå,» sa’ Pelle slut-
ligen, »det var i alla fall du.»
»Ja, det är inte mer än rättvist,» sa’ Tutte
och Kalle. Och Kalle tilläde:
»Du bar dig åt som en — en slusk . . .»
Knut såg stukad ut.
»Hva’ ska jag säga då?»
»Ja, du får be om ursäkt. –––– Och så
— — ja, och så» — sa’ Tutte.
— — »be henne komma ut,» ifyllde
Pelle.
Knut gaf sig i väg. Det låg en viss
spänning öfver de andra. Pelle undrade:
»Tror ni hon kommer? Det är en rasande
snäll flicka i alla fall.»
»Hon är den bussigaste flicka, som jag
har sett,» försäkrade Tutte.
Kalle sa’ ingenting. Han höll på att peta
loss en sten med sin tåspets.
Om tre minuter kom Knut. Ensam.
På de andras ifriga frågor, svarade han:
»Ville inte.»
Stor bestörtning! En mängd förvirrade
och vilda förslag om att storma huset och
röfva henne haglade om hvarandra. — —
Så dök där upp ett nytt förslag.
»Kalle ska’ gå. Honom tycker hon bäst
om.»
»Ja, Kalle ska’ gå. »
»Gå du, Kalle!»
Nå, så gick då Kalle. När han kom in,
satt Lisa på en pall med en docka i famn.
När hon fick se Kalle, blef hon röd och
satte till att gråta.
Kalle blef alldeles häpen. Visste inte
riktigt, hvar han skulle göra af sig.
»Lissla,» sa’ han slutligen, »han mena’
ingenting med det.»
Lisa fortfor att gråta. Kalle kände det
varmt i ögonen och började blinka–––– -
det kom nånting märkvärdigt i strupen, så
han måste svälja och svälja. Hans stora
mun vreds i de allra kostligaste fasoner, och
så lättade han sig med en mycket besynnerlig
suck. Lisa såg upp. Grät Kalle?! Nej,
men han gjorde så’na löjliga grimaser, att
Lisa måste skratta midt i sin hjärtesorg.
Och så skrattade Kalle med.
»Kommer du ut med nu,» frågade Kalle.
»Nej,» sa’ Lisa. Mycket bestämdt.
»Asch, Lissla, var inte fånig nu.»
»Såg du på dem,» sa’ hon, och nu var
gråten inte långt borta igen.
»Hvilka? ! !
»Fiskarna.»
»Fiskarna? ? ? ?»
»Ja, de där i dammen. Tänk att pina
dem så där. Att bara kunna. Jag vill inte
vara vän med den, som kan göra illa med
flit. » De milda grå ögonen hade ett mycket
bestämdt uttryck.
Kalle såg skamsen ut:
»Vi gjorde det inte med flit. Vi tänkte
inte på’t. »
»Hvarför kan ni inte ha ihjäl dem med
samma?»
»Det var så lifvadt att se dem sprattla,
förstår du.»
»Och så, när de hänga på kroken — och
alltihop. Jag har drömt hvarenda natt, att
jag satt på kroken, och det gjorde så ondt,
så ondt.»
Kalle kände sig illa till mods.
»Men i alla fall är det inte ett dugg
lifvadt, när inte du är med. Vi kan väl
göra nånting annat, om du inte tycker om
meta.» Han tänkte med tillfredsställelse
på, att de i alla fall nu voro trötta på att
»Kalle.»
»Ja.»
»Jag tycker om dig.»
»Ja, jag om dig också,» försäkrade Kalle.
»Lofva mig nånting!»
»Jaa. Hvad då?»
»Att aldrig meta.».
Kalle harskade sig och funderade.
»När jag blir stor också?»
»Aldrig, ser du, aldrig, aldrig.»
»Jaa men, ser du, när jag blir stor och
får fru, så får vi allt lof att ha fisk att äta
ibland.»
Det var en hård nöt för Lisa. Det hade
hon inte tänkt på.
Efter en funderare:
»Jaa, till att äta. Men inte på lek.»
»Det lofvar jag.»
»Ge mig hand på det.»
»Ja då.» — —
»Kom nu, Kalle, springer vi ut och leker
»gömma!»
–––- *–––-
Namnsdagslista för 1 896.
November.
1. S. Alfred. 17. T. Napoleon.
2. M. Sigvard. 18. O. Torborg.
3. T. Svea. 19. T. Elisabeth, Elise,
4. O. Nore. Lisa, Lizzy, Bet-
5. T. Eugen. ty, Betsy.
6. F. Gustaf Adolf. 20. F. Pontus.
7. L. Veronika. 21. L. Magna.
8. S. Martina. 22. S. Cecilia, Cissy.
9. M. Teodor. 23. M. Klemens.
10. T. Martin, Mårten. 24. T. Norna.
11. O. Aina. 25. O. Viola, Violetta.
12. T. Konrad. 26. T. Estrid.
13. F. Kristian. 27. F. Leontine.
14. L. Asta. 28. L. Sten.
Up notisboken.
Från hofvet. Konungens och drottningens
bebådade vistelse i den norska hufvudstaden
under instundande jul synes numera vinna be-
kräftelse. Oaktadt ännu icke något definitivt af-
görande lär ha fattats, vill man anse att detta
rykte kommer att förverkligas, bland annat på
den grund, att kronprinsessan Viktoria, som för
sin hälsa är nödgad att tillbringa äfven stun-
dande vinter i södern, uppskjutit denna sin resa
till efter jul för att under kungaparets vistelse
i Kristiania jämte sin gemål representera i Sveri-
ges hufvudstad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
