Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 44. 30 oktober 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 351
Till sist må nämnas, att fröken Maria Sjöström,
hvilken på ett stipendium från kommerskolle-
gium företagit en studieresa till Frankrike, ut-
ställde en samling präktigt utförda mönsterrit-
ningar, kopior efter gobeliner och andra föremål
i Cluny, m. fl. Parismuseer.
“Familjemeddelanden“.
En familjetidninff sådan som Idun,
spridd och läst i de vidaste kretsar öfver hela lan-
det, måste ovillkorligen vara det allra lämpligaste
och närmast till hands liggande organet för alla
tillkännagifvanden om födde, förlofvade, vigde
och döde,. För visso är det just damerna in-
om familjerna, som med det lifligaste intressetfölja
dessa tilldragelser inom hemmets värld, hvilka ge-
nom det knappa annonsspråket dock uttrycka och
innebära så mycket, och annonser af detta slag, in-
förda i Idun, träffa där i vidare utsträckning den
intresserade familjepubliken öfver hela vårt land,
än genom något annat svenskt tidningsorgan.
Under rubriken »Familjemeddelandens ha vi där-
för anslagit en bestämd plats på andra sidan i vår
annonsbilaga för dylika annonser och för dem fast-
ställt ett pris, som rätt mycket understiger vårt
annars beräknade annonspris eller för födelse-
annons hr. 1 50, för förlofnings- och vig-
selannons hr. 2: — och för dödsannons in-
om ram hr. 5: ■—, ett pris som måste betrak-
tas som synnerligen moderat, då hänsyn tages till
vår upplagas ovanliga storlek och den jämna och
utbredda spridning tillkännagifvandet därigenom
erhåller.
Ftedaktionen af IcLun.
Teater och musik.
Första Grieg-konserten.
Till sista plats fylld salong, festklädd publik
och denna väntansfulla stämning, som föregår
något ovanligt — se där hvad som mötte en, då
man kl. 8 i lördags afton inträdde på k. operan.
I hoflogen hade h. m:t konungen tagit plats
jämte hertiginnan af Dalarne, prinsarne Carl
och Eugen samt talrika uppvaktande. Hofkapel-
let intog scenrummet och dess vanliga plats var
upplåten åt åhörare.
Några minuter efter åtta inträdde Edvard Grieg
och mottogs ej blott af den lifligaste och var-
maste välkomsthälsning från publiken, utan ock
af en hyllningsfanfar från hofkapellet, som för
öfrigt denna afton skötte sig på ett sätt, som
står öfver allt beröm. Grieg visade sig nämli-
gen vara lika framstående dirigent, som han är
stor som kompositör.
Det intressanta programmet visade oss mästa-
rens talang inom skilda områden. Rena orkes-
ternummer voro den präktiga konsertuvertyren
»I höst» och Per Gynt-suiten. Båda äro förut
utförda härstädes, den senare många gånger, men
aldrig hafva de klingat som nu eller gjort samma
intryck som nu. Ej någonsin hafva vi hört Per
Gynt-suitens »Morgonstämning» verka så bedå-
rande eller »Åses död» så gripande, ej heller
»Trolldansen» så vild och medryckande som denna
afton. Och det märktes granneligen, att ingen
skulle haft något emot att höra suiten i dess hel-
het omtagas, hvilket den framskridna tiden dock
ej medgaf. Till orkesternumren få ock räknas
de båda elegiska melodierna »Hjärtesår» och
»Våren», hvilka likaledes förlänades det yppersta
utförande och väckte stormande bifall. Ett af
aftonens hufvudnummer utgjordes af konsert för
piano och orkester (op. 16), ett tonverk af säll-
synt skönhet och helgjutenhet, och som näppe-
ligen torde öfverträffas af något annat inom
samma genre. Pianostämman erhöll ett briljant
utförande af den unge från en konsert under förra
säsongen härstädes kände norske pianisten Mar-
tin Enutzen. —- Ett område, hvarpå Grieg väl ej
har sin minsta storhet, är sångkompositionens.
Programmet upptog ock ej mindre än sex sån-
ger, däraf de tvänne första »Solveigs vuggevise»
och »Fra Monte Pincio» med orkester och de öf-
riga »Jeg reiste en deilig sommerkvæld», »Mens
jeg venter», »Modren synger» samt »Og jeg vil
ha mig en hjertenskjser» med ett pianoackompag-
nement, som man ej garna kan tänka sig för-
träffligare, då ju mästaren själf satt vid pianot.
Sångerna utfördes erkännannsvärdt af fru Dagmar
Möller, f. Bosse, samt framkallade det lifligaste
bifall och tvänne extrasånger, nämligen »Til
Norge» och »Dagen er oppe». Bifallet var hela
aftonen af den mest entusiastiska art, och sedan
sista ackordet i Gynt-suiten förklingat, satt pu-
bliken mangrant kvar på sina platser och gaf
ånyo sina känslor uttryck i de mest stormande
applåder, hvilka gång på gång framkallade mäs-
taren, som härvid ock fick mottaga en kolossal
lagerkrans med band i de norska färgerna.
Den andra Griegkonserten skulle gifvas som
i går torsdag och den tredje och sista är utsatt
till i morgon lördag. Till båda hafva samtliga
biljetter utsålts flere dagar i förväg i dubbelt
förköp.
Kungl. operan uppförde ändtligen torsdagen den
22 dennes »Figaros bröllop», som ett par gånger
måst inställas på grund af sjukdomsfall. Denna
opera återhöres alltid gärna, och ehuru utföran-
det vid denna repris ingalunda saknade brister,
måste man dock vara vederbörande tacksam för
operans återupptagande. Den enda, som väl
egentligen räckte till för Mozarts odödliga ton-
verk, var fru Östberg som grefvinnan. Fröken
Karlsohn var en nätt page och henne3 sång klin-
gade frisk som vanligt. Fru Strandbergs Marcel-
lina är känd sedan gammalt; fru S. bör dock
väl akta sig att forcera rösten för mycket, hvil-
ket verkar störande. Fröken Kragballe hade ej
någon särdeles lycklig afton som Susanna. Hon
var ojämn och tycktes ej hafva rätta kornet på
rollen. Med sången redde sig fröken K. ganska
bra, men så mycket sämre med den talade dia-
logen, där den främmande brytningen alltför
mycket framträdde. Hr Forsell återgaf för första
gången grefvens parti och redde sig på det hela
taget rätt godt med sången, men var för öfrigt
en tråkig och intetsägande Ålmaviva. I Figaros
parti var hr Lejdström likaledes ny, och om han
än ej kunde sägas gå i land med framställnin-
gen af den smidige och sluge Figaro, så förtjä-
nar dock hans utförande af rollen att framhållas
såsom ganska lofvande. Hr Brags torra och
godmodiga komik lämpade sig bra för återgif-
vandet af doktor Bartholo. Hr Henrikson var
däremot ej vidare lyckad som don Bazil. Öfriga
rollinnehafvare fyllde tillfredsställande sina plat-
ser. Opran gick för öfrigt på det hela taget
bra under hr Halléns anförande.
—• Tenoren Prévost har redan återvändt till sitt
land igen, och det var det bästa han kunde göra.
ApplåderenI
K. Dramatiska teatern gaf i onsdags åter ett
nytt program, då för första gången uppfördes
Victorien Sardons 5-aktskomedi »Babagas». Vi
återkomma till ett närmare omnämnande.
Bland intressanta nyheter, som nu förberedas
på denna teater, förtjänar särskildt framhållas
»För kronan», François Oopées stora skådespel
»Pour la Couronne» i svensk metrisk öfversätt-
ning af öfverbibliotekarien grefve Carl Snoilsky.
Stycket, som redan 1895 på hösten förelåg fär-
digt i svensk öfversättning, har således ett helt
år väntat på uppförande. Orsaken till detta dröjs-
mål med framställningen lär vara att söka i den
stora , och dyrbara utrustning stycket kräfver.
En operettpremière, till hvilken vi i nästa
nummer få återkomma, har Södra teatern bjudit
på under denna vecka i och med uppförandet af
Johan Strauss’ »Waldmeister», på svenska kal-
lad »Förgät mig ej».
Fröken Sigrid Lindberg gaf i tisdags konsert i
Vetenskapsakademien med biträde af fröknarna
Ruth Hollsten och Emelie Ulfsax m. fl. Den
unga konsertgifvarinnan, som förut låtit höra sig
härstädes, ådagalade att hon fortfarande gör
framsteg som violinist. Föredraget har vunnit
i säkerhet och bredd. Detta märktes förnämli-
gast i Wilhelmys fantasistycke samt i det min-
dre vanliga inledningsnumret af Bach, konsert
för piano, violin och flöjt med ackompagnement
af stråkkvartett, där violinstämman utfördes af
konsertgifvarinnan. Däremot var ej utförandet
af Saint-Saëns’ Bondo capricioso alldeles utan
brister. Fröken Hollsten uppträdde, så vidt vi
erinra oss, första gången offentligt här i Stock-
holm. Hon visade sig förfoga öfver en god och
hög sopranstämma, något erinrande om fröken
Petrinis, ehuru naturligtvis ännu ej så utvecklad.
Fröken H„ som visade goda anlag för staecato-
och koloratursång, är elev af fröken Hebbe och
nu senast af madame Artôt i Paris, dit hon ock
ämnar återvända för att fortsätta sina studier.
Pianostämman i inledningsnumret sköttes för-
tjänstfullt af hr A. Roth. Ackompagnementet
till sångerna lämnades af fröken Ulfsax. Kon-
serten var mycket talrikt besökt och bifallet
lifiigt.
Violinisterna Marteau och Viardot gifva, som vi
förut meddelat, konsert nästkommande tisdag i
Musikaliska akademien med biträde af d:r Karl
Valentin.
För femtio år sedan.
Af Ina Stockenstrand.
(Forts, och slut.)
Pion stannade en månad hos gudmodern och
då hon återkom, var hon som förvandlad; i det
stela, trumpna ansiktet hade kommit lif och ut-
tryck, hon hälsade systrarna med ömma smek-
namn och kysste modern på kinden.
Då hon berättat alla nyheterna från Danafors,
sade hon, att det var någonting annat hon ön-
skade tala med föräldrarne om. Af systrarnas
häpna miner förstod hon, att de trodde en friare
ändtligen infunnit sig. Med nedslagna ögon, och
darrande för det intryck hennes ord skulle komma
att göra, började hon berätta om sina planer att
skaffa sig en egen verksamhet. Hon älskade
arbetet och pinades af det onyttiga lif, hon förde
i hemmet, hon var en börda för föräldrarna och
en plåga för sig själf. Innan hon reste till Dana-
fors, hade hon uppgjort en plan, som genom gud-
moderns godhet kunde förverkligas. Hon ville
nu i all underdånighet be sin kära far ge sitt
samtycke till, att hon fick lämna hemmet och
börja en egen verksamhet. Patron på Hassle
kärr, deras närmaste granne, önskade att få en
arrendator på sin utgård, Spånga. Hon hade ta-
lat med patron och han var hågad att låta henne
få arrendet, och om hon så önskade, kunde hon
framdeles få köpa gården. Jaqueline hade lof-
vat att hjälpa henne med 1,000 riksdaler, hvil-
ket var den summa gudmodern tänkt testamen-
tera henne. På Spånga ämnade hon anlägga, en
fruktträdgård och en bigård. Smör och ägg skulle
hon skicka till Lars, deras förre rättare, som nu
blifvit handlande i Stockholm. Då ingen svarade
henne, fortsatte hon att tala om sina förhopp-
ningar på framtiden, sin glädje öfver att icke
behöfva ligga sin bror, eller någon annan, till
last i framtiden. Hon var ju stark och arbets-
duglig, icke var det då rätt att föra ett gagn-
löst och overksamt lif. Hon t}»stnade och ka-
stade en orolig blick på föräldrarna. Modern
satt och nöp i sin näsduk, utan att se upp, och
fadern bläddrade helt lugnt i några papper. Sy-
strarna sågo däremot både häpna och förskräckta
ut, där de sutto i rad med vidt uppspärrade ögon.
Ann-Lovis hade väntat att få höra vreda ord
och stränga förmaningar, men fadern endast skrat-
tade och frågade, om Jaqueline numera läste
Bousseau, eftersom Ann-Lovis fått en sådan
smak för det arkadiska lifvet. Hon hade sam-
lat allt sitt mod för att bekämpa det motstånd
hon väntat sig, men inför denna lugna ironi var
hon svarslös. Och så blef det allt framgent.
Ingen tycktes ta hennes planer på allvar. För
hvarje gång hon återvände till ämnet, afbröt
henne fadern för att berätta någon espieglerie
från Jaquelines ungdom, eller skämta öfver hen-
nes bizarra idéer. Men då patron på Hasslekärr
en dag underrättade henne om att han fått ett
annat anbud på Spånga, gick hon in till fadern
och sade de orden, hvilka han aldrig förlät henne:
»Med eller utan min fars samtycke ämnar jag
arrendera Spånga.»
Denna gång fick hon icke förgäfves vänta på
ett utbrott af faderns vrede. Hon måste vara
från förståndet för att på fullt allvar framställa
en sådan begäran. Hvilken adlig dam hade väl
någonsin företagit sig någonting sådant — arbeta
som en torparhustru ute på marken, mjölka kor
och mata grisar, och det icke ens på sin fäderne-
ärfda gård. Hon skulle bli en visa i hela Kinne
härad och utskrattad af släkten. Dessutom kunde
en kvinna icke reda sig på egen hand, det var
otänkbart. Att hon var myndig betydde ingen-
ting, han, hennes far, förklarade henne fortfaran-
de vara i omyndighetstillstånd. Ann-Lovis tänkte
på alla de planer, hon redan uppgjort, alla de
lyckliga drömmar hon haft om oberoende och
själfständighet —, och höll fast vid sitt beslut.
Systrarna, hvilka stodo darrande utanför dör-
ren under detta stormiga uppträde, trodde sig
höra ljudet af en örfil, och så öppnades dörren
hastigt och fadern skrek till Ann-Lovis: »Upp
P
«
M
Öl
K
«> o
cm r-
lo *-*
Ö
ca
<2 .3
•Ö 5-1
M **
ra ..
:0 :c3
SP
. w
FÎ
O
■■Hl
ca n
&0
*3 —
oc$ O
a
c3
0)
a
B
a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
