Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 45. 6 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 357
hon är nöjd att få svar på sitt bref, tycker
jag är så godt som apodictice bevisadt. —
— Det vore icke omöjligt, att du om sex
à sju år blefve vice bibliotekarie med lön.
Sextio tunnor korn göra oftast tvåhundra-
femtio rdr cirka. Med lektioner kunde du
utan svårighet förtjäna etthundrafemtio till
och med tvåhundra rdr. Blefve du där-
jemte notarius i filosofiska fakulteten, hade
du därigenom femtio rdr i lön och visst
tjugufem i sportler. På sådant sätt kunde
du bringa dina årliga inkomster till inemot
femhundra rdr. Med den summan lefver
mången gift, till och med rätt bra. Du vet,
att jag just ej är synnerligen för luftförsla-
ger, men då jag tänker härpå, finner jag
din spekulation ej så orimlig. Om Y. är
dig tillgifven, och det tror jag hon är täm-
ligen starkt, skulle hon ännu kunna gärna
vänta i åtta år. Ni vore ändå äfven vid
den tiden bägge unga.»
Det är med egendomliga känslor man
läser dessa broderliga reflektioner, från en
tid, då en akademisk lärare som familje-
fader kunde lefva på »inemot femhundra
rdrs» årlig inkomst, och det »till och med
rätt bra!»
Den 30 juni 1802 skrifver Elof:
»—- — Hvad för öfrigt Y:s tänkesätt för
dig angår, tyckas de mig vara fördelaktiga.
Ännu beständigt berömmer hon dina kvicka
bref, skrifver ditt namn på papperslappar,
talar ofta om dig, med mera.»
Lagerkransen hade samma år satts på
den unge magisterns hjässa. Modern mot-
tog hans första besök i hembygden, men
från henne ilade han till Rämen, där ett
sextonårigt hjärta klappade honom till mötes.
Det var en augustiafton 1802 som Esaias
Tegnér och Anna Myhrman växlade sina
trohetslöften vid den sten, hvilken ännu
synes vid den till Rämens bruk ledande vä-
gen, och å hvilken sten inristats bokstäfverna
E. T. och A. M.
Fyra år därefter, eller den 22 augusti
1806, böjde det unga brudparet knä vid
altaret i Rämens kyrka och mottog välsig-
nelsen. Brudens lockar voro — då en från
närmaste stad beställd myrten ej hunnit
framkomma —- smyckade af lingonris från
hembygdens skog.
Esaias Tegnérs förening med den brud,
han redan som sjutton års yngling valde,
blef på det hela taget lycklig. Visserligen
finnes det ingen oblandad lycka här i denna
ofullkomlighetens och de växlande ödenas
och växlande känslornas värld, och ett äkten-
skap som räcker i fyrtio år bjuder van-
ligtvis ej endast på sol och värme. Det är
nu mer en känd sak, att Tegnér icke var
en mönstergill make, helst på äldre dagar.
Han var en man med starka lidelser, och
han var allt för ärlig och äfven i sina för-
villelser redlig att kunna hyckla. Hvad del
hustrun, med sitt mer prosaiskt nyktra
lynne, möjligen kunde hafva i de häftiga
scener, som särskildt på 1820-talet en eller
annan gång lära uppstått mellan makarna,
ligger mindre öppet för eftervärlden. Emel-
lertid försäkrar man från trovärdigaste håll,
att de gamla skvallerhistorier, hvilka under
senaste årtiondet från ett visst håll utom
Sverige framdragits, äro dels alldeles falska,
dels snedvridna och öfverdrifna.
Och angående de dikter, Tegnér skrifvit
till andra kvinnor än sin maka, torde utom
allt tvifvel om de allra flesta — dock ej
alla — bland dem gälla hvad i förra num-
ret af Idun en insändarinna på »Svar»-afdel-
ningen mycket riktigt påpekar, nämligen att
de ej få anses för annat än poetiska uttryck
af det intryck ett eller annat sammanträf-
fande med »föremålet» gjort på skalden samt
således blott gälla för exempel på, huru man
versifierade artigheter på den tiden.
Huru som helst — då den store skalden
genomgått lidelsens eld och vansinnets natt
samt bidade förlossningens stund, var hon,
den vid dödsbädden vakande, åter hans allt,
hon var åter den brud, hans hjärta valt
och funnit bland Rämens björkar, och hennes
blickar voro de sista som följde honom, när
»af norrskens strimmor
han lystes hem till evig ungdoms strand.»
I sju år öfverlefde Anna Tegnér sin make.
Hon hade just en högsommardag i Lund
öfvervarit aftäckandet af hans staty och
från »Föreningens» fönster sett, huru, un-
der kanonernas dån, klockornas klang och
folkets jubel, täckelset föll och
»med ens ur bronsen trädde dragen
af solens sångare i solens glans,»
när hon, under ett besök hos sin dotter,
öfverstinnan friherrinnan Rappe, hastigt af-
led i Kellstorp, strax utanför Helsingborg.
Det var den 18 augusti 1853 och hon hade
i det närmaste uppnatt 68 års ålder.
Vid hennes jordfästning i Helsingborgs
kyrka talade denna stads dåvarande kyrko-
herde, den fräjdade Pehr Wieselgren, och
vittnade bland annat :
Såg du hans hus, det länge tarfiigt enkla,
fullt af behag, där hvarje veck var skönt
i draperit af flit och dygd och kärlek!
Hvems var förtjänsten, om ej ädla husfruns?
Såg du den milda i triumfers vimmel,
såg du den tåliga i pröfningsstunden,
hvad skedde? Allt var lugn och allt var jämn-
vikt.
Det var dock ej den känslolösas lugn,
ej tanklöshetens vanmakt. Nej, ett hjärta,
som kände djupt, en blick, som vidsträckt såg,
ej kunde brista skaldens brud och maka. —
Hon varit i sin hemort, hvar den fanns,
ett fattigdomens stöd, en sorgens ljusglimt,
en föresjul i hvarje husmors dygd,
och grundfast i den tron, att tron allena,
den kristeliga, föder lifvets kraft
och dödens frid.
På Vexiö kyrkogård hvilar hennes stoft,
bredvid makens.
–––- *–––-
Själfpålagda bördor.
K
är jag satt i mitt lilla rum med brasa
i kakelugnen och en packe skrifböcker
framför mig, knackade det på dörren. Det
var fröken Mörk som kom. Hon var alltid
välkommen till mig, ty oaktadt olikheten
i ålder sympatiserade vi riktigt med hvar-
andra. Hon tog af kappan, som bJifvit fuk-
tig af den täta dimman och strök varligt
sitt slätkammade, gråsprängda hår, som ge-
nom dimman fått lust att helt kokett krusa
sig.
Jag satte fram två stolar till brasan, och
så satte vi oss nära intill hvarandra, be-
låtna med hvarandra och hela världen —
inte vårt eget jag ens undantaget. Eldske-
net föll rödt och flammande öfver min väns
litet böjda gestalt och bröt sig lekande i
hennes lifliga mörkblåa ögon, hvilka allde-
les inte tycktes höra ihop med håret och
det andra. Och så pratade vi.
»Ja, kära du, hvad det pratas mycket
hit och dit i världen,» sade fröken Mörk
plötsligt, just under det vi som bäst voro
i färd med nordpolsfararne, italienske kron-
prinsens förlofning och nykterhetsfrågan.
Då jag nickade instämmande, fortfor hon:
»Tänk bara, hvad det talas om plikt och
plikttrohet. Och sådana begrepp därom, du!
Såsom t. ex. min vän, fru Andergren, du
vet. Det är ju ett så arbetsamt och präk-
tigt fruntimmer som någon, och man kunde
väl tycka, att hon borde förstå, hvad lifvet
fordrar af oss. Jag skall relatera litet af
vårt samtal härom dagen, då hon kom in
till mig i förbifarten, då hon varit ute nå-
gra ärenden på förmiddagen. Det kan kan-
ske vara nyttigt för dig att också tänka
litet på hithörande.»
»Ja, tack, det tror jag nog,» svarade jag.
»Ja, då berättar jag! Jo, då hon kom
in såg hon blek och trött ut. Mager har
hon alltid varit, som du vet.
»Äh, kära du,» pustade hon, »åh, hvad
jag är trött! Och hvad ditt rum är tref-
ligt, » fortsatte hon, under det att hon tungt
sjönk ned i en bekväm länstol.
Innan jag hann svara, fortsatte hon åter:
»O, kära du, du kan aldrig tro, hvad jag
är klen. Fem satser järnpiller har jag tagit
in efter hvarandra, och det hjälper inte det
minsta. Och läkare, söta du, det är då al-
drig någonting. Jag har nu på kort tid
varit hos fem, och allesamman sjunga sam-
ma visa: frisk luft, järn och hög diet.» Då
frågade jag, om hon förde hög diet. »Kära
du — äggen kosta 2: 50! Kan du tro, att
vårt stora hushåll kan lefva på det sättet?
Att inte jag som husmor vill förbehålla mig
det bästa, då inte ’de mina’ kunna få det
—- det vet du nog, att jag är för plikttro-
gen till ! »
»Ger du ’de dina’ järnpiller också,» frå-
gade jag då, spetsigt nog. »Nej, så du
skämtar,» fick jag till svar, »det vilja de
nog slippa, minsann.» »Men de kosta pen-
gar i alla fall, dina järnsatser,» tyckte jag.
»Ja, det kan vara. Men ingen skall kunna
stiga fram och säga, att jag som husmor
inte gjort min plikt,» svarade hon med en
energi, som anstått en bättre sak.
Jag fick också en blick, som betog mig
lusten att fortsätta.
För att komma ifrån det farliga ämnet,
sade jag efter en liten paus: »Nu kan du
likväl vara glad, som har din Anna så stor,
att hon kan hjälpa dig med litet af hvarje
i hushållet.»
»Ja, det kan väl så tyckas, men den har
nog rätt som sa’: små barn — små bekym-
mer, stora barn — stora bekymmer,» sva-
rade hon mig då med bekymrad min och
ögonen mot taket. Jag kunde just ingen-
ting invända häremot.
Då fortsatte hon och talade om, att hon
suttit uppe halfva nätterna och sytt brode-
rier till en n’ationaldräkt till Anna, tills hon
inte visste till sig för trötthet.
Anna hade nämligen blifvit invald i säll-
skapet »X. Y.» och skulle vara med på en
fest där. Jag vågade då säga, att flickan
kunde ha sytt dem själf, men nu råkade
hennes mor i eld och låga.
»Nej, så du pratar! För det första är
hon inte van att brodera, och för det andra
var hon ute och hjälpte till att anskaffa
och anordna dekorationer — flaggor och
hvad det var för skräp.»
»Kunde hon då inte ha haft enklare dräkt,
hellre än att du skulle öfveranstränga dig?»
kom jag åter på tvären.
»Ja, du säger så, du! Det hörs minsann,
att du inga barn har! Att bli vald in i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
