Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 13 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
364 I DU N 1896
Suomessa.
(I Finland.)
Några vildblommor samlade
af Esstese.
I. Ankomsten.
En ljus fjäril i april!
Majnattens skuggor hängde gråvioletta
öfver skogen, när jag steg af vid en liten
järnvägsstation i det inre af Finland. Häst.
och skjutskarl mötte. Månskäran lyste gul-
röd, och i väster dröjde ännu ett svagt skim-
mer. Yi åkte genom tysta byar och förbi
sofvande stugor. Naturen och människan
hvilade.
Men slummern blir icke lång: österns
skyar ljusna inom kort, de grå nattfärgerna
öfvergå i gulrödt, som det inre af enmar-
skalk-Niel-ros. Smala, rosenröda moln simma
i ett haf af guld. Träd och buskar — fan-
tastiska i nattdunklet — börja återtaga sina
rätta former. En och annan fågel hörs pipa.
Bakom oss bleknar månen, och hvita dim
mor draga öfver fuktiga marker.
Vidare och vidare. Hästen tyckes njuta
af att springa i den svala morgonluften.
Genom österns portar bryter en mäktig
ljusflod fram, öfversvämmande himlen. Vi
vika in på en smal byväg. Här och där
knarrar en stugudörr eller råmar ett kreatur.
Till sist stanna vi framför en rödmålad
stuga med hvita knutar. En vakt af knop-
pande björkar står där omkring. På trap-
pan synes en liten gumma med öppna armar
och glädje i blicken. I öster sticker oss
något bländande i ögonen. Det är solens
öfre kant, som skjuter upp bakom skogen.
»Der Morgen kam,» säger Goethe.
II. Lördagsafton.
Aftonsolen kastar gulddagrar öfver sko-
gar och fält. Längst i fjärran blånar hori-
sonten och glittrande vattenspeglar skymta
ofta fram. Den röda färgen på stugorna
glöder som på gamla mästares taflor.
Sockenkyrkan tronar i lugnt majestät på en
hög backe, och bland grafvarna gå fridens
änglar med hvita liljor.
Utanför en fäbod i kyrkbyn leka en pojke
och en hundvalp. Hönorna leta korn på
ladugårdsbacken. Dagsarbetet är slut. En
stämning af sabbatsafton hvilar öfver nejden.
Men ur alla badstur tränger rök. Lörda-
gen förgår aldrig, utan att finnen badar bad-
stu; ofta går han två gånger i veckan, och
i några socknar badar man dagligen. Hvar
jag nu rider, möter jag nytvagna människor
eller människor på väg till badstun. Utan-
för en stuga i kyrkbyn står en karl med
handduk och en ren skjorta på armen. Han
samlar ihop de hängande persedlarna i ena
handen och tar med den andra åt mössan. —
»Hyvä ilta -— god afton.» — »Hur kan
man rida på lördagskvällen, då man borde
bada» står att läsa i hans förvånande ögon.
På trappan till en stuga står en gumma,
varm af badet; hennes gubbe försvann just
nu bakom knuten med ett vattenämbar i
handen och en fysionomi, som tycktes i
stort behof af badstun.
Ännu några steg och där — en verklig
della Robbia-scen: på en förstukvist, belyst
af aftonsolen, sitter en ung bondhustru med
sitt barn, en kerub med knubbiga lemmar
och rosenfärgade kinder. Det ljusa håret
är ännu fuktigt af badet, och små feta bar-
nahänder sticka fram ur bländhvita tröjär-
mar. Ack, att jag varit Luca della Robbia
eller Botticelli! Då hade denna sköna syn
i förklaradt ljus nått eftervärlden.
Några ord af Swinburne rinna mig i min-
net. —
»If of such be the Kingdom of Heaven.
It must be Heaven indeed —»
och jag lyssnar drömmande till modern, som
med sakta röst sjunger en af Finlands ljufva,
vemodiga vaggsånger för det slumrande
barnet på sitt knä:
»Vyss mitt barn, o vyss min lilla!
Vyss mitt barn, var snäll att somna!
Jag mitt barn till sömns vill sjunga,
Söfva in i sömnens släde.
Kom, o sömn, att barnet söka,
Skynda hit, du son af slummern,
Tag det i din gyllne släde,
Sätt det i ditt silfveråkdon. »
Solen har gått ned och fullmånen gjuter
sitt silfver öfver hvad som nyss skimrade
i guld. Sabbatsfriden genomtränger min
själ, och jag följer barnet på dess färd i
silfveråkdonet.
III. Måndagsmorgon.
Natten har nyss vaknat. Solstrålarna bry-
tas mot millioner daggdroppar i gräset.
»Skönhet, skönhet i hvar ögnastråla!»
Jag sitter på min förstukvist. En ny
arbetsvecka går in; lif och rörelse öfverallt.
Ljudet från såg och stångjärnshammare hörs
på afstånd. Stugdörrar öppnas och stängas.
Kor rårna och skällor ljuda i den klara luf-
ten. Grisar skrika och höns kackla. Det
rasslar i asparna på gården, och en frisk bris
krusar sjön. Bäcken sorlar och flugor surra.
»Lifvet i allt» sade Herakleitos. Lif och
rörelse är universums lösen.
En ny arbetsvecka ingår. Söndagen, »kvar-
lefvan af antiken», är tilländalupen. Man
har sofvit, druckit mera kaffe än vanligt,
suttit i kyrkan, pratat med sina grannar.
Den trötta arbetsryggen har fått en behöf-
lig hvila. Men nu måste den åter krökas —
hvem får tänka på värken? Munnarna där
hemma i stugan fordra mat. Det är nöd-
vändighetens lag, och den fattige böjer sig
utan invändning därför.
Samma släp vecka ut och vecka in. Bar-
net blir man, mannen gubbe, allt under
samma eviga enformighet. Generation följer
generation utan klagan, utan knot. Föga
omväxling — kanske en sjukdom, ett gifter-
mål eller dödsfall. Få nöjen: badstun på
lördagskvällen och så söndagen, äfven den
med samma enahanda. Trötta blickar,
gubbaktiga ansikten, till och med hos barn.
Men en härlig natur: skogar, sjöar, berg.
Blå himmel, varmt solsken och ofta stor
förnöjsamhet. Den fattige har visdom: han
känner sin begränsning, böjer sig för det
oundvikliga och bidar bättre tider.
IV. Middagsbjudning.
Färden bort och hem är det roligaste.
Hästarna ha sina bästa seltyg, och vagnen
är nytvättad. Själf känner man sig upp-
sträckt till själ och kropp. Endast alltför
snart är man framme. Värd och värdinna
se varma och ängsliga ut. »Herrskapet ä’ så
goa och stiga in.» Man radar upp sig kring
väggarna; sofforna undvikas samvetsgrant.
Att få en konversation i gång före midda-
gen är omöjligt, och man äfverger utan vi-
dare alla försök i den vägen. Nya gäster
anlända; alla se besvärade ut. »Herrskapet
ä’ så goa och tar en smörgås.» Efter mycket
knuffande får man fatt i en för liten tall-
rik, för stor knif och gaffel och en mikro-
skopisk »gås» utan smör. Med detta rof
letar man en vrå att äta i och hamnar till
slut i sängkammaren; vid »gående bord»
ätes öfverallt. Buljong serveras i kaffekop-
par och därtill väldiga pastejer, till hvilka
»de fem» få tjänstgöra som både knif och
gaffel! »Herrskapet ä’ goa och tar fisk.»
Man bogserar sig fram till matbordet och
återvänder skyndsamt till sin vrå i sängkam-
maren, rädd att den under tiden upptagits
af någon annan.
Värd och värdinna gå omkring och skåla.
Man dricker vin och blir tung i hufvudet.
At last! Middagen är slut, men det värsta
återstår: att »tacka för mat». »Herrskapet
ä’ goa och inte besvärar sig.» — Värd och
värdinna äro nära att knuffas omkull.
Man är het om öronen af vinet och ens
kinder bränna obehagligt. »Jag är så mätt,
att jag knappt orkar röra mig.» —• »Jag har
bestämdt ätit för mycket.»––––Kaffe ser-
veras. »Nej tack.» -— »Ajo, visst måste du
dricka—se så, krusa nu inte!» — »Ska vi
gå i parken?» — »Tänk, att det ändå blef
vackert, så som det regnade i går.»
Man återvänder in. »Snälla flickor, spela
litet för oss!» — »Vi to’ inga noter med och
utantill törs vi inte.» — »A, en liten bit.» —-
»Nej, omöjligt, inte med så många åhörare. »
–––- »Sådana vackra porträtt! Ä’ det Aman-
da och hennes fästman?» — »Ska’ du byta
om tjänstfolk i höst? Vet du, jag har fått
en så’n utmärkt la’gårdspiga.» — »Hur ä’
det med småttingarna?» — »Jo, tackar, den
minsta har just fått sin första tand.»
Herrarne spela kort. Ungdomen »roar»
sig med skriflekar, men utan fart i leken.
Man är tydligen för uppsträckt.
Te bjuds på bricka och tebröd af många
slag. Man tar samvetsgrant af alla sorter
och dricker under tystnad.
»Månne våra hästar ä’ ispända?» ■—
(Suckar af lättnad höras rundt omkring.)
»Jo, de första åkdonen äro framme.» ■—
»Tusen tack och adjö nu!» — »Tusen tack,
tack för att ni kom!» — »Glöm inte hort
oss! Adjö, tack för i dag!» (Alla bli med
ens lifliga.) Hästarna sätta sig i gång. »Det
roliga» är öfver och man far hem.
(Forts.)
–––- *–––-
Hustomten.
» Met var inte bara en dröm — utan jag
har verkligen sett honom ! » sade tant
med ett skalkaktigt leende.
»Hvilken?» frågade vi.
»Tomten!»
»När då? — Hvar då? Låt oss höra?»
utropade vi; ty vi sågo af tants skälmska,
hemlighetsfulla min, att detta var något af
hennes vanliga infall, som det låg mening
under.
»Det var i somras, — fortfor hon — när
jag var nere och hälsade på mina vänner
i Skoghem. Efter en lång och tröttsam
resa — ty vid min ålder äro alla resor be-
svärliga — kändes det obeskrifligt godt att
komma in i det lilla trefna hemmet och
af värd och värdinna mottagas med öppna
armar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
