Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 13 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 365
Gården var ej stor, men den var hem-
treflig. Läget var ej naturskönt, men rätt
täckt. Rummen voro små, men inbjudande,
och hvartenda föremål tycktes af husbonde-
folket ha lärt sig att »när sämjan är god,
är rummet stort.» Det var lågt i taket —
men ändock andades man lätt därinne och
kände det hela som någonting liögt. — Med
ett ord: det var ett af de älskligaste och
trefligaste hem — men hvad var det egent-
ligen., som åstadkom detta? Det satt jag
just och tänkte på, sedan jag om aftonen
sagt godnatt och blifvit ensam i det lilla
nätta gästrummet. Jag hade varit i många
vackrare och komfortablare hem; men här
var det någonting särskildt. Mitt värdfolk
var ett arbetsamt, förnöjsamt, ordningsäl-
skande och lefnadsfriskt ungt par, det visste
jag, — men det var inte bara det!
Så sträckte jag ut mina trötta lemmar i
den mjuka resort-sängen med en känsla af
välbehag. — »Här måtte sannerligen någon
god tomte vistas!» — det var den enda
slutsats jag i afton kunde komma till; och
därmed tillslöt jag ögonen.
Tyst! — — det prasslade sakta invid
sängen, så sakta att det icke störde mig,
men jag hörde det ändock tydligt. Jag
öppnade åter ögonen. — Kunde jag inte tro
det? Där var han ju lifslefvande, hustom-
ten, och gick och stökade; men det skedde
helt stilla och behagligt. Jag kunde icke
låta bli att följa honom med ögonen.
Han tycktes vid första påseendet vara
lik alla andra tomtar, så som man ser dem
afhildade här och hvar: med den ökända
grå tröjan och röda toppmössan. Jag tyckte
således nästan att vi voro gamla bekanta.
»Godafton, gamlefar!» dristade jag mig
därför att säga, då han under sitt sysslande
i rummet kom fram till sängen. »Jag kunde
tro, att ni fanns här i huset — jag har
sett edra spår!»
»Såå,» sade han bara sakta och log så
godt i skägget.
Men nu hade jag blifvit nyfiken. Då
jag väl en gång kommit i samspråk med
en tomte, tyckte jag mig vilja veta litet
mer om deras natur och historia, så att jag
gaf mig inte så lätt. — »Det är således ni,
som styr och ställer med allting här i går-
den, så att här råda större lycka och väl-
befinnande än på de flesta ställen?» fortfor
jag därför.
»Jo-jo-men!» svarade han belåtet; »det
kan ingen annan än jag göra.»
»Jag kan tro det,» nickade jag till svar;
och för att hålla honom kvar fortsatte jag:
»Har ni bott länge här i gården?»
»Lika länge som husfar och husmor,»
svarade han; »jag flyttade in med dem, ty
de känna mig väl.»
»Jag trodde ni var ännu mycket äldre
här,» sade jag, mest för att något säga,
som kunde locka honom till meddelsamhet,
»Ni ser så åldrig och vördnadsvärd ut.»
Jag trodde att detta skulle vara en artighet
åt en tomte.
Men då brast han ut i ett muntert, klin-
gande skratt, som förbryllade mig.
»Ni är kanske inte så gammal, som ni
ser ut?» återtog jag något osäkert, ty jag
ville för ingen del på något sätt stöta mig
med hustomten.
»Jag är evigt ung!» svarade han då,
med en så melodisk röst, att jag blef för-
vånad höra sådana tonfall ur ett tomte-
skägg.
»Jag vet, att andeväsen äro odödliga,»
sade jag nu, »och då äro väl tomtarne så
äfven?»
»Om det finnes sådana, som dö,» svarade
han högtidligt, »då ha de aldrig varit af
det rätta slaget. — Vet du inte, hvem jag
är?» sporde han därpå, efter ett ögonblicks
uppehåll, i en den allra skalkaktigaste ton,
i det han kom ända fram till hufvudgär-
den.
»Nej ...» tillstod jag tvekande, ty nu
höll jag på att bli riktigt bragt ur koncep-
terna af den egendomlige lille gubbens skif-
tande sätt, »men jag vill mycket gärna veta
det!» tilläde jag.
Då trängde sig öfver hans läppar ett det
mest ungdomligt klangfulla, lekande, ystra,
sprittande skratt — det riktigt sprudlade
af friskhet, men var på samma gång så
rikt på värme och innehåll, att det trängde
till mitt innersta; •— det var som ungdo-
men, lifsglädjen, hjärtefröjden själf! — det
låg en hel saga i det skrattet.
Och då jag såg upp, stod tomten där
alldeles förvandlad. Han hade kastat af
sig vadmalsdräkten, mössan och lösskägget
— och nu stod han där med blott en skim-
rande mantel lätt lindad omkring sig; ännu
liten som förut, men nu med ett barns ro-
siga anlete och skära lemmar, smidig, älsk-
lig, hänförande, och med det allra skälmska-
ste leende på läpparna. På skuldrorna hade
där vuxit fram ett par fina, genomskinliga,
guldglänsande vingar, mellan hvilka hängde
ett lätt koger, och den gyllene bågen bar
han i handen.
Nu kände jag igen honom! Jag hade sett
honom förr.
Jag kunde ej undertrycka ett utrop af
öfverraskning och beundran.
»Visste du inte det?» sporde han nu åter
i lekfull; öfverdådig ton.
Jag kände mig ännu förbryllad, och sökte
förgäfves efter ett svar. Jag tyckte, att
jag hade vetat det hela tiden, men ändock
var det som om jag inte rätt förstått ho-
nom förr än nu.
»Ni människor äro då så ohjälpligt trög-
tänkta!» utbrast han i samma öfverlägsna
ton. Jag bara vinkade åt honom att fort-
fara med hvad han hade att säga.
»Ser du,» återtog han allvarligare, »detta
är min rätta gestalt. Men den är för skär
och fin för att visas för hvardagsmänniskorna.
Endast de, som kunna rätt uppfatta mig,
få se mig i den,» tilläde han.
Jag kände mig nu mera tillfredsställd
och sade: »Vill du inte berätta mig hela
din historia?»
»Min historia!» utbrast han, »det skulle
bli hela mänsklighetens historia, blott med
något olika variationer. Fråga hvem helst
du vill, om du önskar höra något af den.
— Det är bara en sak till, jag skall säga
dig,» fortfor han med eftertryck. »Det är
många, som inte förstå tomtens verkliga
väsen, utan tro, att bara han går och stö-
kar i huset, är allt väl beställdt där; och
det kan ju hända, att ett visst yttre väl-
stånd kan frambringas däraf, om tomten
blir väl skött — men det kan också hända,
att både lycka och ro stökas ut ur huset
genom allt detta mångsysslande och jäk-
tande. Nej, det måste finnas något inunder
tomtetröjan! Blott när den guldstickade
dräkten skimrar fram under hvardagsklä-
derna —- blott då är tomten af odödlig
natur. Men detta är en hemlighet, skrifven
med en chifferskrift, som blott de invigda
känna. — Förstår du mig nu?» tilläde han.
»Ja, nu tror jag, att jag förstår dig,»
svarade jag allvarligt.
»Se detta är tomtens saga,» slutade han,
»det är ordet till gåtan, lyckans gåta, som
så många söka lösa, hvar på sitt sätt: blott
den, som en gång varit amorin, kan bli en
rätt hustomte!»
»Amen!» sade jag högtidligt; och så
nickade tomten godnatt och försvann i rum-
mets skymning.
Hedvig Indebetou.
–––- *–––-
Under Ebba Brahes brudkrona.
Vr-’-
Sagan om den sköna grefvedottern, som
en blifvande hjältekonung en gång drömde
om såsom sin drottning, hör till dessa ro-
mantiska minnen, som skalderna älska att
besjunga. Ebba Brahes namn äger ännu
en tjuskraft som knappast någon annan
svensk kvinnas, som möter oss i de svenska
storhetsdagarnes häfder. Men detta namn
är icke en stor lifsgärnings inkarnation.
Det betyder — poetiskt taget — endast en
episod: en gäckad ungdomsdröm, ungdoms-
kärlekens illusioner, som krossas af det verk-
liga lifvets praktiska hänsyn. Därför: då
vi nämna Ebba Brahes brudkrona, föres tan-
ken icke till den praktiska husmoderns och
makans, Ebba De la Gardies lif, som genom
denna krona invigdes, utan till den för-
smådda kungabrudens sönderrifna myrten-
krans. Det är därför Ebba Brahes brud-
krona omstrålas af ett poetiskt skimmer,
som ej under århundradena förbleknats.
Det stolta Vikingsborg, där Ebba Brahe
stod brud, är längesedan grusadt. Nakna
murar, brustna hvalfbågar, ruiner, öfver-
skuggade af en redan hundraårig vegetation,
tälja om all världslig storhets förgänglighet.
Brudkronan, som en gång sirade Gustaf
Adolfs tilltänkta gemåls hufvud, har hamnat
i ett landtligt tempels kyrksiifver-kista. Där,
tillsammans med andra dyrbara reliker från
Storhetstiden, utgör den den gamla, minnes-
rika Brahe-kyrkans skatt. Och förvisso har
denna Visingsö-kyrka, i sig själf ett helt
museum, rikt på konstföremål af högt värde,
intet som så väcker vårt intresse. Till kyr-
kan skänktes kronan redan 1644 af den
mäktige riksdrotsen Per Brahes, Ebbas ku-
sins, första gemål. Det fromma nit, som
den höga damen ägnade sin ätts eget tempel,
räddade måhända den historiskt märkliga,
reliken från förstörelse under reduktionens
rubbningar eller den stora slottsbranden på
Visingsborg.
I dessa dagar har emellertid en ättling
af de gamla Visingsborgs-magnaterna satt
Ebba Brahes brudkrona på sitt hufvud, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
