Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 13 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
366 IDUN 1896
denna har sålunda, om också blott för ett
ögonblick, återbördats till hennes efterkom-
mande. Det ligger en lång tid mellan den
dag, då Ebba de la Gardie vigdes under
Brahe-kyrkans måleriskt sirade hvalf, och
den bröllopsfest, som hennes dotterdotters
dotterdotters sondotters sondotter i dagarne
hållit i den nya Sofia-kyrkan i Jönköping.
Det är egendomligt att tänka sig allt det
som timat och ändrat sig under de åtta
generationers id, som ligger mellan dessa
dagar. Den svenska storhetstidens glans är
längesedan bleknad; de tankar, som syssel-
satte dess hjältar och hjältinnor, hafva efter-
trädts af det moderna lifvets jäktan. Men
ännu är ett minne från dessa flydda tider
mäktigt att sprida en säregen stämning öfver
en bröllopsfest, där brudens traditioner be-
rättiga henne att bära Ebba Brahes krona.
Också var det ståtliga bröllopet i tisdags,
då fröken Ellen Palmstierna, dotter till
landshöfdingen frih. H. Palmstierna och hans
maka, född Blomstedt, vigdes vid löjtnanten
vid Jönköpings regemente friherre Fabian
Lilliecreutz, mer än vanligt högtidligt. Och
då bruden trädde fram för altaret, riktades
nog mångas blickar på denna tunga, med
ädla stenar och pärlor besatta krona af för-
gyldt silfver, hvilken Idun här ofvan i af-
bildning bringar sina läsarinnor, och som
en gång bars — kanske med ej alltför glada
känslor — af Gustaf Adolfs forna utkorade.
Hjalmar Cassel.
–––––- *–––––––
Några reflexioner vid post-
luekan.
Se någon gång tillbaka, så
lär du dig sätta värde på
hvad du äger.
E
tt gammalt ordspråk säger, att »apti-
ten växer, medan man äter. » Mera
än en gång tror jag att vi få erfara sanningen
häraf. Ofta är det endast en obetydlighet,
som kan väcka tanken, som måhända sofvit
rätt länge, till besinning. Hvad som denna
gången förde mig några årtionden tillbaka var
ett bref, hvars innehåll jag ej ens kände. En
af mina vänner höll en längre föreläsning,
först öfver att hon fått vänta ett par timmar
öfver den vanliga tiden på dagen för postens
ankomst, och så därför att hon måst sätta
tvänne 1 O-öres frimärken, hela 20 öre, på
en i mitt tycke diger lunta, som under
namn af bref skulle genomfara hela landet
från Ystad till långt upp i Norrland.
I mitt stilla sinne tänkte jag då: Tacka
du i stället för att träta, och gå i minnet
några årtionden tillbaka till din egen gröna
ungdom och påminn dig, huru man då fick
lida och hetala för att få ett bref afsändt
till och med blott några få mil bort. Med
lida menar jag den tid man fick stå i en
trång, dragig förstuga och vänta, medan
man tåligt knackade på den slutna post-
luckan, och när denna ändtligen gaf vika för
ens trägna bemödanden och fälldes ned, så
tog det sin rundliga tid, innan den oftast
allt annat än vänlige och tillmötesgående
postherren hann räkna ut, huru många skil-
lingar banko ett bref från t. ex. Stockholm
till Askersund kostade, och hvilken dag i
veckan post afgick till bemälde ort — och
så slogs luckan igen med en fart, så det
var tur man ej fick lämna fingrarne kvar
som arvode också!
För de unga kan det kanske hafva sitt
intresse och sin nytta med sig att höra,
huru vi äldre hade det beställdt med vår
brefväxling ej längre tillbaka än år 1853.
Under det årets sista kvartal förde de
mystiska telegraftrådarne sin tysta talan
för första gången i vårt land och med dem
följde andra tider för nyheters och viktiga
meddelandens spridande. Man kunde ej då
skrika »hallå» till vännen, som bodde i en
annan landsända, och morra öfver, om nå-
gon annan tagit sig orådet före att komma
med samtal emellan, så man får vänta ett
par minuter.
Nej, annorlunda var det allt då! Man
såg noga efter, hvilken dag i veckan, ej som
nu hurudags eller kanske rättare huru många
gånger om dagen, som post afgick, och huru
mycket postarvodet var hit eller dit; olika
var det snart sagdt till hvarje ort i vårt
land, dyrast för korta vägsträckor, billigare
längre bort. Huru behändigt nu, ingen öf-
ning i den ädla räknekonsten, 10 öre enkelt
porto öfver hela landet och till Norge och
Danmark till på köpet.
Bodde man i Stockholm och skulle skrifva
till Alingsås, så gick post dit 4 dagar i
veckan — mycket på den tiden, och få
orter i vårt goda land kunde glädja sig åt
att hafva så flitig förbindelse med landets
hufvudstad. Men så låg det lilla Alingsås
midt i stråkvägen till Göteborg, därför blef
det så äradt. Ett bref, ungefärligen hälften
af hvad man nu får skrifva för 10 öre,
kostade dit 7 skilling banko (omkring 21 öre).
Utanskriften skrefs på själfva brefvet, ku-
vert funnos ej. Till Haparanda var nästan
billigare att skrifva jämförelsevis ; dit kosta-
de ett bref 11 skilling banko, oaktadt de
oländiga vägar, som säkert funnos dit upp.
Ingen anar, huru svårt det var innan
man fick in uti ett barns lilla hjärna, huru
mycket ordet banko förstorade skillingens
och riksdalerns värde. Det var så dyrbart
att skrifva, att Stina eller Lisa visst aldrig
tog sig det orådet för, det skulle ha tagit
alldeles för mycket på hennes lilla årslön.
Föräldrarne, eller den som hon i hembygden
hade kär, fingo nöja sig med en hälsning
genom vänner eller väns vänner, om hon
tagit tjänst på annan ort. Men månne kär-
leken och troheten äro starkare nu, då de
så ofta klädas i ord?
Bref voro på landsorten nästan en okänd
lyxartikel, få kunde dessutom läsa dem, och
nu komma de i skaror till och med från
Amerika och läsas obehindradt af en och
hvar. På den tiden brukades mycket att
den frånvarande, äfven af den bemedlade
klassen, skref ett bref gemensamt snart
sagdt för en hel liten by eller stad, och så
gick brefvet ur hand i hand, tills det var
läst med både ögon och fingrar. Det kunde
vara tacksamt att skrifva, när brefven lästes
så grundligt.
Skola vi för en stund roa oss med att
göra en resa till de få orter i vårt land,
som hade den lifligaste postgången från
Stockholm, nämligen 4 gånger i veckan
anno 1853. Bäst är väl, när resan sker i
en kalender, göra den efter bokstafsordning,
så behöfver det ej blifva värdshus förbi.
— Låt gå till Alingsås, Borås, Eskilstuna,
Geile, Göteborg, Medevi, Motala, Strömstad,
Thorshälla, Tjellmo och Örebro — och bland
dessa kunde ej Gefle hela året glädja sig
åt sina fyra dagars post, det var endast
den tid af året, då vanliga postångbåtsfar-
ten var i gång emellan Ystad och Stralsund,
så lydde lagen, och tre dagar blef sedan
budet, och ingen knotade för det. Till och
med en så stor stad som Upsala hade i all-
mänhet ej post mera än två dagar i veckan
från Stockholm. Det gör oss äldre så godt
att i bland påminna oss, hvad åren gifvit
af lifvets behag både i den ena och andra
formen. Och kanske det också kan lära
de unga att tåligt bida en eller annan mi-
nut — längre törs man väl ej numera ut-
sträcka sina pretentioner, då allt här i lifvet :
arbete, förhoppningar, strider och äflan, ru-
sar i väg med en snälltågsfart, för hvilken
det icke gifves någon rast eller ro.
—e—
—––-*–––-
Up notisboken.
Pä nya banor. Den första kvinnliga agro-
nomie studerande i Sverige har inskrifvits vid
den nyligen började årskursen vid Alnarps landt-
bruksinstitut. Det är fröken Alida Negel, som
förut aflagt studentexamen vid Palmgrenska sam-
skolan i Stockholm. Fröken N. genomgår obli-
gatoriska landtbrukskursen för att sedan få till-
fälle genomgå kurs vid Alnarps mejeriinstitut.
Till k. m:t har fröken Agnes Emma Carolina
Magnell inlämnat ansökan om rätt att efter före-
gången inträdesexamen bli antagen till elev vid
Tekniska högskolan. Fröken Magnell skulle i så
fall blifva den första kvinna, som antagits till elev
vid nämnda högskola.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
