Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 46. 13 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 spun 367
Den judiska kvinnan såsom hon ter sig i
den bibliska och efterbibliska litteraturen, var
ämnet för en ypperligt genomtänkt och framförd
föreläsning, som här om aftonen till förmån för
Stockholms läraresällskaps byggnadsfond hölls i
Vetenskapsakademiens hörsal af rabbinen d:r G.
Klein.
Det kristna idealet — betonade talaren därvid
bland annat — är i förhållande till det antika i
många hänseenden kvinnligt. De grekiska dyg-
derna voro öfvervägande manliga, de kristna dyg-
derna, saktmod, kärlek, ömhet, undfallenhet, äro
kvinnliga dygder. Den klassiska tiden satte föge
värde på kvinnan, kristendomen har höjt henne
till mannens jämlike. Och gå vi tillbaka till de
skrifter, ur hvilka kristendomen öst det mesta och
lifskraftigaste af sina samfundsidéer och sina sed-
liga tankar, till judendomens heliga skrifter, så
finna vi en vördnad och ett uppskattande af kvin-
nan, sådana de aldrig utbildat sig på hednisk bot-
ten, och hvilka endast kunna härledas ur den
största skatt, det judiska folket tillfört historien
— monoteismens idé.
Hvad nu särskildt angår det judiska folkets
känsla för kvinnan, så får den ett uttryck redan
i skapelsehistorien, hvilken ju åt kvinnans ska-
pelse ger två versioner — hon är dels i full lik-
ställighet med mannen, skapad efter Guds eget
beläte, dels gifven honom såsom en hjälparinna,
hvilken skall fullt uppgå i honom och med hvil-
ken han först kan erfara lifvets fullkomning. Och
följer man sedan patriarkernas historia, så är det
ständigt samma drag man märker i kvinnans ställ-
ning. Abraham mottager af Herren en uppma-
ning att lyssna till Saras ord, Rebecka böjer sig
kärleksfullt_ för plikten att bli den främmande
mannens hjälparinna, och huru känslan för kär-
lekens allra finaste ömhet är utvecklad, framgår
af den underbara skildringen af Jakobs kärlek
till Rakel: »åren voro såsom dagar» — de år han
måste tjäna för att vinna henne.
Ju längre man kommer fram i sägnen, desto
starkare accentueras moderligheten såsom det allra
innersta i kvinnans väsen. Ett exempel härpå är
Mose historia. Mose moder döljer gossen så länge
hon kan, och sedan finner hon jämte sin dotter
utvägen att bevara hans lif. När senare en af
den judiska historiens största kvinnogestalter,
Debora, vunnit en seger, som räddat folket undan
fördärfvet — på hvilket ärenamn gör hon anspråk?
Jo, i sin härliga segerhymn kallar hon sig med
storslagen enkelhet för — »Israels moder». Hos
Hanna, Samuels moder, uppträder moderskänslan
som stark kvinnlig längtan, och många andra af
den heliga historiens kvinnogestalter visa i för-
hållande till mannen den ädla, innerliga ömhet,
som stärker familjebanden och ger det unga släk-
tet sedlig kraft.
Ett af de mest karaktäristiska lagbud, som fin-
nas från Israels äldre tider, är förbudet för man
att bära kvinnas skrud och för kvinna att bära
mans. Man ville ej veta af emanciperade kvin-
nor eller kvinnliga män. Man hade en djup känsla
för könens olika uppgifter, men ock för dessa
uppgifters lika höga värde. Och detta är ett för
den judiska uppfattningen äfven i senare tid ge-
nomgående drag, osh säkerligen har denna upp-
fattning, fotad som den är på den mänskliga na-
turen, i det moderna lifvet en stor och sedligt
viktig insats att göra.
–––- *–––-
Teater och musik.
Kungl. operan har i morgon lördag generalre-
petition å Verdis nya opera »Falstaff», hvilken
kommer till uppförande härstädes för första gån-
gen under loppet af nästa vecka, måhända redan
på måndag. Titelpartiet innehafves af hr Lund-
qvist.
Alexander Petschnikoff, en 23årig rysk violi-
nist, som helt plötsligt genomkorsat Europa och
öfverallt vunnit glänsande triumfer, uppträdde i
tisdags för första gången inför vår publik, hos
hvilken han redan med sitt första nummer
Wieniawskis andra konsert (op. 22), framkallade
samma entusiasm som öfverallt annorstädes.
Också måste vi erkänna, att vi näppeligen nå-
gonsin förr hört ett så gripande och subtilt spel,
en så sångbar ton från ett violininstrument. Före-
draget är alltigenom prägladt af djup förståelse,
glöd och poesi och tekniken fulländad. I sist-
nämnda hänseende finnes för konstnären alls
inga svårigheter; så absolut rena oktavpassager
t. ex., som man här fick höra, torde vara ena-
stående. Programmets andra nummer utgjordes
af Bachs »Chiaeonna», och här fick P. rikt till-
fälle att visa sina öfverlägsna mästareegenskaper.
J uvelerare
K. ANDERSON
I JakoUstorg- 1
Ty att kunna föredraga ett sådant nummer, som
egentligen synes vara anlagdt på att uppstapla
de största tekniska svårigheter för exekutören,
på ett sådant sätt, att det blir i hög grad njut-
bart och intressant äfven i musikaliskt hänse-
ende, därtill fordras verkligt mästerskap, ej en-
dast virtuositet. Programmet upptog dessutom
fyra mindre nummer af Cesar Cui, Saint-Saëns,
Tsehaikowsky och Bazzini, hvilka jämte ett par
extranummer alla gåfvo konstnären rikt tillfälle
att i sitt föredrag inlägga såväl det ljuft sme,
kande och bedårande som det glödande och spi-
rituella. Publiken, som oaktadt de ganska höga
biljettprisen till sista plats fyllde Musikaliska
akademiens stora sal, entusiasmerades som sagdt
redan efter första numret, och entusiasmen steg
oupphörligt. Konstnären, hvars yttre uppträ-
dande är lika enkelt och anspråkslöst, som hans
konst är solid, fick ock i stormande applåder
mottaga åhörarnes hyllning. — Till ackompagna-
tör åt en sådan solist kräfves nära nog en lika
framstående förmåga som solisten själf. Hr Roth
redde sig ganska bra, men motsvarade ej i allo
dessa fordringar.
Andra Petschnikoff-konserten skulle gifvas som
i går torsdag.
Andra kammarmusiksoarén gifves i afton fredag
å vanligt ställe.
Dramatiska teatern har nu på nytt upptagit
Shakespeares »Trettondagsafton», i hvilket stycke,
som bekant, fru Iloving har en af sina allra bästa
uppgifter.
Under veckans lopp generalrepeteras nästa nya
program, bestående af José Echegarays fyraakts
drama »Offrad» i öfversättning och bearbetning
af Carl Bovallius.
Henri Marteaus och Paul Viardots andra kon-
sert hade lockat ett talrikt och synnerligen en-
tusiastiskt auditorium. De båda celebra violi-
nisterna presterade ock vid detta tillfälle det
allra bästa af sin konst, och programmet stod
som helhet öfver den första konsertens. Bland
hr Marteaus solonummer må särskildt framhållas
det undersköna andantet ur Wormsers »Suite
tsigane» samt Griegs »Till våren»; bland hr Viar-
dots gavotten af Tartini och Wieniawskis masurka.
Tillsammans utförde konstnärerna med fulländadt
samspel Spohrs duo a-moll och en humoristisk
Serenade espagnole af Leonard.
På söndagen togo de för denna gång afsked af
Stockholmspubliken med en mâtiné, hvars pro-
gram hufvudsakligen var sammansatt af de bägge
föregående konserternas. Äfven nu var bifallet
det lifligaste och tycktes tydligen innebära ett
hjärtligt menadt »auf Wiedersehen».
Vid kaffet.
Amatör-fotografier af Hugo Falk.
Första bjudningen.
Situation i en akt.
»Doute de la lumière,
Doute du soleil et du jour,
Doute des cieux et de la terre,
Mais ne doute jamais de mon amour!»
De hade varit gifta — hvad skall jag säga? —
sex veckor. Deras äktenskap var naturligtvis ett
jordiskt paradis, och de själfva voro idealet för
tvänne äkta makar, som lofvat älska hvarandra
i nöd och lust. D. v. s. ännu hade de ej pröfvat
mer än det sistnämnda, ty från bröllopsmiddagen
och lilla resan och tills nu hade deras fötter van-
drat på kärlekens och den allmänna välviljans dof-
tande rosor, och det syntes dem mer än otroligt,
att det fanns mer än en bred kungsväg här ige-
nom lifvet — den som vandrades af dem och
deras likar, som var så jämn och så bekväm med
de allra härligaste förfrisknings- och hviloställen
här och där, och som ledde direkt fram till lyck-
salighetens port, hvilken för ett tryck af deras
finger skulle springa upp på vid gafvel och bjuda
dem inträde i salighetens boning.
De hade inte den allra minsta aning om, att
dit upp till den gyllene porten, som hägnade säll-
hetens näjder, äfven funnos små smala, slingrande
vägar, uppfyllda med tistel och törne, små sling-
rande stigar, hvilka i tröttsam och plågsam takt
trampades af grofva, sårade fötter i en oändlig,
tung och släpande rad. Men på det hela taget,
så var det ju ej heller så nödvändigt på deras
nuvarande stadium, och man kan endast önska,
att så lång tid som möjligt måtte förflyta, innan
deras geografiska kunskap riktades med dylika
lika onödiga som obehagliga öfverraskningar.
Emellertid voro de, utan några vidare djupsin-
niga funderingar öfver tillvaron, lyckliga och be-
Armband, Kedjor,
Kedjearmband, Nålar,
Bref besvaras omgående.
låtna, och det är ju hufvudsaken här i lifvet.
Deras lilla bröllopstripp hade utsträckts längre
än som från början var meningen, och de hade
inte så särdeles lång tid varit ensamma i sitt
vackra hem. Och nu skulle de för första gången
hafva ett par främmande till middagen — en
ungdomsvän till herrn och en dito till frun. Full-
komligt i hvardagslag, förstås. Frun själf hade
skrifvit de båda bjudningskorten och haft större
och flere öfverläggningar med sin kokerska än
någon stadgad och van husmoder, som aldrig va-
rit ung och oerfaren, kan tänka sig.
Men nu hade hon för sista gången kastat en
blick — en blick af belåtenhet — på middags’
bordet. Och man kunde gärna instämma i de
komplimanger,^ som hennes herre och man rik-
ligen slösade på henne och hennes arrangemanger,
ty det var verkligen ett inbjudande middagsbord,
med sitt snöhvita duktyg, allt det nypolerade
silfret, som sken och sprakade i ljusglansen, de
doftande rosorna i de små låga båtformade kri-
stallskålarna, och det flödande ljuset, som dränkte
allt i sina klara vågor och ej lämnade ett enda
litet hörn i skuggan.
Frun kunde vara lugn — alldeles trankil. Och
ändock frågade hon nu för femtiondeförsta gången
sin man, om han trodde, att allt skulle gå bra.
»Ja vars,» svarade han lättsinnigt (såsom all-
tid skapelsens herrar angående dylika viktiga
affärer) och fortsatte med den i hans tycke myc-
ket nödvändigare sysselsättningen att i sitt ci-
garskåp fördela välspunna rökverk i hvad han be-
hagade kalla middagscigarrer, förmiddagscigarrer
och punschcigarrer.
_ Frun var kanske ej så särdeles nöjd med den
likgiltiga tonen i svaret, men ställde sig emeller-
tid i hela sin längd framför förmakstrymån för
att kritisera sin egen apparition. Och nöjd med
sin dräkt och sig själf log hon ett litet själfsvål-
digt leende åt sin egen fägring och höjde ar-
marna öfver hufvudet för att jämka den grädd-
gula ros, som satt instucken i hennes rika flätor.
»Kan du inte hjälpa mig ett litet tag, Gösta?»
»Jo vars,» fortfarande från cigarrskåpets innan-
dömen, där de sista eftermiddagscigarrerna nu
lågo uppradade efter sin rang och sin art. Men
då han händelsevis fick se, att det ej alls var
fråga om att bryta servietter till »biskopsmössor»,
kom han beredvilligt fram, ehuru endast en mot
honom ytterst partisk iakttagare skulle kunna
påstå att han spred annat än förvirring och öde-
läggelse i sin hustrus omsorgsfulla och koketta
frisyr. Emellertid ordnade hon åter sitt hår, och
förtjust tog han henne i axlarne och höll henne
en armslängd ifrån sig för att taga henne i or-
dentlig okulärbesiktning. Och denna resulterade
i en varm och kärleksfull kyss på ett par mjuka,
röda läppar.
»Middag och värdinna — allt är utomordent-
ligt!» sade han. »Det enda är, att Teodor natur-
ligtvis blir afundsjuk på min lycka. Men hvar-
för gifter folk sig inte? Hvarför äro de sådana
inbitna gamla egoister, att de ej förstå äktenska-
pets ljufva behag? Å andra sidan,» tilläde han
suckande, »är det ju ej alla beskärdt att få en
sådan vinst som jag i lifvets stora lotteri. »Hög-
sta vinsten med tilläggspremie», som det står i
Gebrüder Lilienfelts Hamburgerprospekter. Men
jag bör ej förhäfva mig öfver min lycka —• hur
mången stackars äkta man förbannar ej den stund,
då han dyrt köpte en lott för att vid dragningen
få en nit.»
»A, du är den raraste, snällaste, artigaste äkta
man, som världen någonsin skådat,» sade hon
och drog hans hufvud till sig i farlig närhet af
sitt eget. »Men — ts — gick det inte i tambu-
ren ...» Och som två skrämda barn foro de
ifrån hvarandra och satte sig anständigt och hö-
geligen moraliskt på allra längsta möjliga inbör-
des afstånd.
Dock — de fingo ingenting för sina stela mi-
ner och högtidliga »uppsträckning» ty stegen
fortsatte obevekligt en trappa upp. Och då faran
var öfver, vågade de åter närma sig hvarandra.
»Om jag kunde förstå Mary,» sade den unga
frun. »Hon borde väl hafva tid att komma på
slaget. Kanske hon drar sig för att se vår lycka.
En man borde hon väl ändå kunna få — kanske.
Men en sådan som jag fått — åh, hvad jag är
lycklig !>
Hvad har en ung äkta man att göra under
dylika förhållanden? Hellre än att lyssna till
slikt demoraliserande smicker får han underkasta
sig att med för, handen varande medel täppa
lismerskan munnen till —• och detta var just
också livad han gjorde utan betänkande och utan
dröjsmål.
Så såg han på klockan. |
»Kors — är klockan verkligen tio minuter öfver
Silfverarbeten, ModernastI
Bordsilfver. Solidastl
Billigast!
Klingar,
Broscher,
Si
> S
«K ?
:Q
fl
ra
a>
rrJ t,
g p.
:C5
V2 „
f-i £*
:0 :c3
68
ra
fri
o
JX
c5 f-9
«
OC3 <D
a ^
0
0
PÎ
n
01
H
fe
01
© so
-»s00 “t;
■ Ctf *ö
aZ cc 4—
SÇ s
:cc js
i ©
T3 —
— nn ®
— *-
!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
