Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 20 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 371
påräkna, att resultatet af den påbörjade
subskriptionen skulle blifva tillfredsstäl-
lande; konungens beslut rörande sättet
för medlens användande måste dock vara
ägnadt att i hög grad befrämja densam-
ma. En vackrare minnesgärd kunde ej
åstadkommas, men skall den blifva till
afsevärd välsignelse för hela folket, kräf-
ves också, att medlem blifva rika nog för
ändamålets förverkligande. Därtill bäre
Sveriges kvinnor sin mäktiga hjälp!
–––- *–––-
”Att be om pengar..
ii.
Aflönade hustrur.
M
ed anledning af fru Bergströms upp-
sats En reform har En gift man tagit
till orda i Idun n:r 45. Denne har känt
sig obehagligt berörd af de åsikter om hust-
runs ekonomiska ställning inom hemmet,
hvilka framläggas i ofvannämnda uppsats.
»En aflönad hustru! Jag törs ej tänka den
tanken ut!» säger han.
Det tyckes mig, att »gift man» en smula
missförstår och till följd däraf går på sidan
om frågans egentliga innebord. Det torde
ej vara fru B—s meniug — erkännes dock,
att hon uttrycker sig en smula oklart —
att en viss gifven lön skall utbetalas till
hustrun på samma sätt som åt familjens
tjänare. »Gift man» har obestridligen rätt
i att hustruns verksamhet inom hemmet ej
kan i sin helhet värderas i klingande mynt.
Men om man anser, att hustrun fördenskull
bör vara en i ekonomiskt afseende alldeles
omyndig person, som visserligen, såsom »gift
man» yttrar, äger ett hem med allehanda
småsaker, taflor, blommor o. s. v., och för
hvilken således några »personliga behof»
ej få existera, då gör man sig skyldig till
en grundfalsk slutledning. Men »gift man»
gör ej heller själf denna slutledning. Han
yttrar: »de penningar som äro afsedda för
hushållets utgifter» höra »finnas för båda
parterna tillgängliga, så att icke den ena
behöfver be om penningar, utan kan taga
det behöfliga.» Ja, eja vore vi där inom
åtminstone flertalet äktenskap! Då hade fru
B—s uppsats varit tämligen obefogad.
Man och hustru böra tillsammans upp-
göra hushållets budget, i enlighet med den
inkomst, hvaröfver de förfoga, och så ordnas
antingen på sätt som »gift man» här ofvan
föreslagit, eller ock lämnas på bestämda tider
åt hustrun vissa bestämda summor för att
täcka de utgifter, som falla inom hennes
område. Men då får ju hon lika väl som
mannen för sin egen personliga del, för till-
fredsställande just af sina »personliga be-
hof», en summa, öfver hvilken hon fritt
förfogar. Hon behöfver då ej sätta ned
sitt människovärde i sina egna och andras
ögon genom att i bästa fall be, i sämsta
fall trotsa eller gråta sig fram till en kläd-
ning, en bok, ett nöje etc. För att nu inte
tala om att det lär finnas äkta män, som
förödmjuka sin hustru ända därhän, att de
låta henne tigga pengar till mat!
Det finns slösaktiga hustrur. Sådana öde-
lägga hemmets ekonomi. Därför skola hust-
rur i allmänhet hållas i ett nedsättande
ekonomiskt omyndighetstillstånd. Se där
ett ofta anlitadt argument! Men det gifves
andra lika ovederläggliga premisser, som låta
så här. Det finns slösaktiga män. Sådana
ödelägga hemmets ekonomi. Men den mot-
svarande slutledning, som bör dragas ur
dessa premisser? Ja, den har nog ännu
aldrig en manlig tunga uttalat.
På många punkter löper den äkten-
skapliga lyckan fara att stranda. Det är
obestridligt att en af dem, och ingalunda
en af de minsta, är den att de ekonomiska
förhållandena äro på ett otillfredsställande
sätt ordnade makarna emellan. Jag har
en mycket stor bekantskapskrets, inom hvil-
ken finnas familjer med de mest olikartade
ekonomiska förhållanden. I några få af
dem — ingalunda de i ekonomiskt afseende
sämst ställda — är det brukligt, att hustrun
ber sig fram femma för femma, tia för tia.
Jag kan tryggt afge det vittnesbördet, att
inom dessa familjer lyckan ej slagit så djupa
rötter som inom dem, där hustrun för olika
ändamål förfogar öfver vissa bestämda sum-
mor, som på bestämda tider till henne ut-
betalas.
Med afseende på den s. k. »gemensamma
familjeviljan», intar jag en annan stånd-
punkt än »gift man». Jag ansluter mig i
denna fråga till de åsikter jag sett uttala-
de i en liten uppsats, benämnd »Hvad är
lycka?», och ur hvilken jag tar mig fri-
heten citera följande.
»Kärleken äflas att till hvad pris som
helst sammansmälta tvänne väsen till ett,
utan hänsyn till, om den enas eller bådas
själfständighet och individuella utveckling
gå med i stöpet. . . För att nå detta ljufva
enhetsideal täfla man och hustru att under-
kufva och böja sig själfva eller den andre.
Och deras stolthet är först fullständig, när
i deras hem blott en mening höres och en
vilja göres. Nåväl, är icke detta förträffligt?
Nej, det är icke den högsta lyckan. Det
högsta är icke att vara ett utan att vara
två. Ingenting öfvergår lyckan att vara två,
i med och motgång, i tanke och handling
— — — Men för att tvänne makar skola
få erfara hela denna lycka, så måste hvar
för sig vara en personlighet, en själfstän-
digt tänkande och handlande person.––––
Lyckan ligger i att, trots kärleken, uppe-
hålla tvåfalden. Detta är icke blott hvars
och ens plikt för sig, utan i ännu högre
grad den enes plikt mot den andre. Och
den dag, då endera maken tvingar eller ens
tillåter den andre att handla mot sitt eget
väsen, sin egen personliga öfvertygelses kraf,
är en minst lika ödesdiger dag som den,
då det första hårda ordet bytes.–––- Lyc-
kan ligger i vissheten att ständigt vara två,
som kärleken ställt sida vid sida och gifvit
vilja och förmåga att förstå hvarandra,
två som hos hvarandra högst skatta det
säregna, det individuella och själfständiga
i den andras begåfning, den andres person-
lighet, och som förstå att det just är detta
säregna, individuella, som det gäller att
bevara, om kärleken skall bestå i det dag-
liga lifvets slitning.»
Men man må nu i denna fråga inta den
ena eller den andra ståndpunkten, visst är
att ett samförstånd i bästa mening ej kan
främjas af ett förhållande, som i nio fall af
tio alstrar och utvecklar lumpna och små-
sinnade känslor hos båda parterna.
Att det särskildt för de hustrur, som före
äktenskapet uppburit bestämda löner, skall
kännas obehagligt och förödmjukande att
finna sig i ett godtycklighetssystem i eko-
nomiskt afseende är själfklart. De unga
damerna böra, då de gifta sig, till båtnad
för den äktenskapliga lyckan fordra ett ord-
nande af den gemensamma ekonomien på
så sätt, att båda parterna förvalta den i
frihet och under ansvar — naturligtvis med
tillbörlig hänsyn till hvad hemmets ekonomi
i sin helhet kräfver. — Men glömmen ej,
mina damer, att ett sådant ordnande som
nödvändig följd drar med sig en noggrann
bokföring!
Om så mer eller mindre djupgående rubb-
ningar inträda i familjens ekonomi, månn-
tro hustrun blir den som sist minskar sum-
man för sina personliga utgifter? Säkerligen
icke, om hon har en klar insikt om den
pekuniära ställningen och vant sig att hålla
de olika utgiftsposterna inom vissa bestämda
skrankor, men sannolikt, om mannen aldrig
gifvit henne ordentligt besked i denna fråga
och äfven i den goda dagen funnit det lämp-
ligt att låta sin hustru »tigga» pengar. En
sådan man får troligen dela samma öde
som herden, hvilken oupphörligt narrade
sina kamrater att vargen anföll hans får.
När vargen en dag verkligen kom, skynda-
de ingen af kamraterna till hans hjälp.
Han blef icke trodd.
Döttrarnas ställning i denna fråga afviker
i väsentliga punkter från moderns och torde
förtjäna sitt eget kapitel. Likaså borde det
ha sitt intresse att undersöka i hvad mån
moderns förhållande till barnen röner in-
flytande af om dessa i sin mor se en i
ekonomiskt afseende ansvarig eller oansvarig
person.
Erk.
III.
Svar från »En gift kvinna» till
»En gift man».
K
i börjar er uppsats med orden: »Om en
hustru känner sig förtryckt, sårad eller
kränkt därför att hon för att kunna tillgo-
dose t. o. m. de mest anspråkslösa behof
ser sig nödsakad att mer eller mindre för-
ödmjuka sig inför husets herre, så måste
någonting i förhållandet mellan man och
hustru ombildas till det bättre.» Ja, däruti
tror jag bestämdt att ni har rätt: just uti
detta »någonting måste ombildas» ligger den
stora frågan, men ni får ursäkta om jag
icke tror, att ni härtill gifvit någon tydlig
anvisning, som kan förbättra tillståndet.
Ni säger vidare, att en hustrus kärleksfulla
omvårdnad om sitt hem kan aldrig värde-
ras i klingande mynt, och därför borde tan-
ken att aflöna sin hustru alldeles bortdö, ty
teoretiskt sedd förefaller den snarare högst
motbjudande.
Aflöna sin hustru! Skjuter ni ej där rätt
mycket öfver målet? Hvarför behöfver en
man tänka eller säga så, om hustrun till-
delas en viss årlig liten summa, som hon
själf svarar för samt använder till egna och
barnens kläder? Låt oss se frågan med,
som jag hoppas, fullt opartiska ögon. Man-
nen är ju i allmänhet familjeförsörjaren,
och genom hans hand komma penningarna
in i famljen, ehuru de till en ganska stor
del gå ut genom hustruns, ty det är ju
hon, som betalar de vanligaste utgifterna
till mat, ljus, tvätt samt barnens och hen-
nes egna kläder. Jag har hört att i många
familjer måste nu hustrun dagligen, ja, kan-
ske flere gånger om dagen gå till mannen
för att begära en krona hit, en femma tiP
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
