Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 20 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
372 ÏDUN 1896
o. s. v., således större eller mindre sammor,
allt efter de olika förnödenheter, som be-
höfvas för hvarje gång. Tror ni ej det
skall kännas obehagligt och nedsättande för
hustrun att liksom ej blifva betrodd med
större summa, än mannen kan kontrollera
för tillfället vara behöflig?
Ha nu de gemensamma utgifterna varit
stora — de kunna ju variera olika tider på
året — men hustrun själf just vid samma tid
ser sig vara i stort behof af ett och annat
för sin personliga del, så går hon nog icke
med så lätt hjärta att bedja om dessa pen-
ningar till en hatt, en klädning eller dylikt.
Vi få ju ändock antaga, att en ämbetsmans
eller industriidkar.es hustru till en viss grad
måste taga hänsyn till sin yttre människa
och ej i salongen eller på gatan kan visa
sig i för urgamla kläder, utan något så när
följa med sin tid, fast på ett enkelt och
anspråkslöst sätt, när tillgångarna ej med-
gifva mer. Emellertid mötes hon nu på
sin begäran af ett från mannen framkastadt
»behöfver du nu pengar igen», från hans
sida kanske ej så illa menadt, men som
dock för henne kännes sårande att höra; då
är ej så underligt, om hon finner sig för-
ödmjukad.
Gudskelof, af dylikt har jag ingen egen
erfarenhet, men jag har hört kvinnor tala
därom samt säga: Ack, om min man ville
gifva mig en bestämd summa, både till
hushållet samt mina egna och barnens klä-
der! Hvad det skulle vara bättre, emot att
som nu få bedja om hvarje sak.
Nu vill jag framlägga ett litet förslag,
grundadt på det sätt hvarpå min man och jag
ordnat penningfrågan sedan många år till-
baka och funnit oss väl af.
Vi ha bestämdt en viss summa till hus-
hållet, som jag emottager 2 gånger i må-
naden, den l:sta och 15:de. Detta måste
nu räcka och gör det äfven vanligen, ehu-
ru det kan hända, att jag efter en liten bjud-
ning eller annars vid något tillfälle kommit
på en mindre balans, men då måste den
repareras under nästa månad. Till större
fester räcka ej dessa penningar, utan önska
vi en sådan, måste den frågan gemensamt
afhandlas. Äfvenså har jag till barnens
och mina egna vanliga kläder en viss sum-
ma, som jag kvartalsvis får, men som icke
heller är beräknad till dyrbarare kläder.
Till en sidenklädning eller finare kappa får
jag således särskildt, men, som sådant ej
så ofta förekommer, har det ej förefallit
mig svårt eller tungt att vid behof bedja
därom. Att jag på något sätt skulle anse
mig aflönad, därför att dessa bestämda pen-
ningar tilldelas mig att själf svara för och
efter behag utgifva, har aldrig fallit mig in
och kan icke heller nu göra det, men där-
emot anser jag det för en så stor lättnad
för en hustru att själf få bestämma om
sina utgifter, emot att gå till mannen efter
hvar krona, så jag ville råda alla makar att
så ordna sig. Äfven för mannen själf är
ju bekvämare och behagligare att bestämdt
veta, huru mycket som får gå åt till de
olika posterna, hushållet samt fruns och
barnens kläder.
Ert förslag att makarna gemensamt skulle
rådgöra om behofvet af någon önskad sak
och lämpligaste sättet att anskaffa den kan
ju icke gärna hänföras äfven till den van-
liga klädedräkten, blott till någon dyrbarare
del däraf, och förfaller således i det afse-
endet.
Likaså kan jag ej inse fördelen af för-
slaget, att de till hushållet afsedda pennin-
garna skulle vara så tillgängliga för båda
makarna, att ej den ena behöfver be där-
om, utan båda kunna taga däraf. Hur skall
detta gå till? Skall det finnas en gemen-
sam kassa, hvartill makarna ha hvar sin nyc-
kel, och som de kunna taga af, allt efter
behof. Vållar ej åter detta system en stor
oreda samt möjliga dispyter om hvem
som tagit mest? Er fråga »om mannen
äger någon summa, hvaröfver han fritt kan
förfoga», kan väl obetingadt besvaras med ja.
I de flesta fall har han ju sin lön eller in-
komst, som han själf bestämmer öfver, och
önskar han sig en ny dräkt eller särskildt
klädesplagg, en bok eller en tidskrift m. m.
så köper han väl detta, utan att bedja nå-
gon om lof, men naturligtvis, om han är
förståndig, inom gränserna af sina tillgångar.
Där ha vi just den stora skillnaden: man-
nen är själfbestämmande i det han vill köpa
och detta är ju äfven fullkomligt rättvist,
men hustrun måste först be honom om pen-
gar till sina önskningar, såvida hon ej själf
har någon summa att disponera, och detta
bedjande tyckes mig för henne vara orättvist
och förödmjukande.
Om därför vid äktenskaps ingående den
unga hustrun underrättas om ekonomien
samt får klart för sig, att deras gemensamma
tillgångar ej tillåta högre dépenser från hen-
nes sida än de öfverenskomna, så tror jag
att de flesta kvinnor skola hålla sig inom
de utstakade gränserna. Skulle af oförstånd
i början någon liten balans uppstå, så rät-
tas den nog, isynnerhet om den vänligt på-
pekas och bevisas oförenlig med ett ord-
nadt system. Skulle några förluster eller
penningebekymmer drabba mannen och så-
ledes familjen i dess helhet, förmodar jag
att hvarje sann, kärleksfull hustru vill till
det yttersta hjälpa sina kära och därför äf-
ven inskränker de egna behofven till min-
sta möjliga.
Detta är nu mitt inlägg i frågan och om
jag därmed kunde verka något godt för dem
af mina medsystrar, som ej ha penninge-
frågan så väl ordnad som jag, skulle det
blifva mig en stor glädje. Jag har varit
lyckligt gift i öfver 30 år samt anser mig
därför kompetent att döma i saken. Att
uppöfva gemensamhetskänslan ville jag visst
gärna tillråda, men som det nog kommer
att dröja länge, innan människorna riktigt
hos sig kunna fullkomma denna känsla, så
låt oss under tiden försöka hvad som prak-
tiskt kan åstadkommas ... och tro mig, ingen
hustru kommer att känna sig aflönad eller
till följd däraf sårad, emedan makarne ge-
mensamt bestämma en viss summa för henne
att själf disponera. A. P.
I samma ämne ha dessutom nya inlägg
kommit redaktionen tillhanda från fru Ellen
Bergström, »En gift man» och Ave, dock för
sent att inflyta i detta nummer, hvarför
de måste anstå till ett kommande.
-—-—*–––––––––-
Sen till, att Idun och Idtms Mode-
tidning finnas hos alla edra bekanta!
–––- ––––-
Suomessa.
(I Finland.)
Några vildblommor samlade
af Esstese.
(Forts.)
Y. Balen. (Vår.)
Det är vår. Snön har smält, och jorden
är varm af solens strålar. I skogen är lif
och rörelse. Gran och tall ha nyss sändt
ut de nya årsskotten, som skära och ljufliga
se sig omkring. Fjolårets mossa ruskar på
sig och tänker på att renovera sin toalett.
Blåbärsriset tvättar sina späda blad i dagg.
Sipporna nicka mot hvarandra; de ha så
mycket att prata om, ty i dag är den stora
dagen — baldagen.
Bal, vårens första bal ! Hela skogen skrat-
tar vid tanken på den stundande festen.
Pyrolerna, ännu för små att vara med, ha
fått lof af sina mammor — mossorna —
att vara uppe och titta på. Harsyran med
sina fina blommor, style Louis XYI, lägger
sista hand vid sin toalett; de smala grede-
lina ränderna i hennes hvita blomklädnin-
gar glittra i solen.
Aftonen nalkas. Dagens förberedelser äro
slut, balfebern har blåst bort med vårvin-
den. Solen står i väster, bofinken stämmer
upp preludierna till festen, och Aino gick
nyss hem genom skogen, trallande en ve-
modig vårvisa.
Man samlas till balen. Sipporna äro öf-
vervägande till antalet bland gästerna. De
blå ha hvita pärlsmycken; deras kjolar växla
i färg från djupaste azur till ljust blåhvitt
och violett. De andra ha skinande hvita
klädnader och guldfärgade rosetter i bröstet;
sina gröna balkappor lägga de af vid dan-
sen.
Helst dansa blommorna med aftonvin-
den — han för så utmärkt! Men de svänga
äfven om med hvarandra. Synanthereæ’rna,
af hvilkas talrika familj endast få medlem-
mar infunnit sig, äro särdeles ifriga att bjuda
upp hvitsipporna. Likaså ranunklerna; deras
gula klädningar ha samma färg som hvit-
sippornas rosetter. Stjärnblommor och ekorr-
bär hålla ihop, och harsyran uppvaktas af
dem båda. Daggkåpan är för allvarlig att
dansa och har i stället åtagit sig att till-
handahålla de dansande svalkande drycker.
Violer och styfmorsblommor äro sällsynta
och därför så mycket mer eftersökta gäster.
Lychnisarna äro balens lejon; deras brun-
gröna frackar taga sig präktigt ut bland
damernas ljusa toaletter. Ärtblomstren äro
ypperliga valsörer och täfla med lychnisarna
i artighet och galanteri.
Dansen går med lif och lust. Bin och
humlor höra äfven till gästerna, och fjäri-
larna räknas till gräddan af societeten.
Fröjd och glädje öfverallt! Muntra vår-
bäckar slingra fram bland mossan; af deras
klara vatten brygges nektar, och ambrosian
fås af daggens pärlor.
Solen går ned. Månen lyser rund och
full — kastar underliga skuggor in bland
träden. Marken ångar af vårliga dofter.
Syrsornas musik har ersatt bofinkarnas. Än-
nu dansar man, dansar till dess östern fär-
gas röd. Då blir naturen med ens stilla.
En högtidlig tystnad griper alla blommor;
de böja sina hufvuden och invänta tysta
soluppgången. Minnena af nattens fröjder
blekna inför tjusningen att få lefva af da-
gens solsken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
