Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 20 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 373
VI. Parnassia Palustris. (Höst.)
Det är mossornas och svamparnas tid.
Tjärblomstren äro förbi, prästkragar och
ranunkler likaledes. Af blåklockor ha endast
några få glömt sig kvar och stå nu där och
ringa in hösten. Smultronen äro längesedan
slut, men lingonklasar lysa röda i gräset.
Harsyrans blad ha gula kanter; asparna
skifta i rödt, och björkarnas löf lossna ett
efter annat och fara dallrande genom luften.
Jag går genom skogen med höst i sin-
net. Solen värmer min nacke, men jag mär-
ker det knappt. Äppelblom och droppande
hägg, violer och rosor leka i min håg; jag
sörjer öfver den svunna sommaren. Ack,
Venus, hvad du är lycklig, som har kortare
väg till solen ! — Men hvarför tänka så långt
bort? I vår egen tropikvärld, ja endast på
andra sidan alperna har man ännu varmt,
en brännande sol och full växtlighet. En-
dast vi stackars vanlottade nordbor måste
frysa fem sjättedelar af året. (Jag glöm-
mer hur intensivt vi lefva och kunna njuta
den återstående sjättedelen.)
Skogen är slut, och jag kommer in på
en fuktig ängsmark; till höger glänser en
brunröd tjärn. Gräset på ängen skiftar i
gult, men där, mellan torfvorna, hvad är det,
som skimrar hvitt och vårlikt? Är det en
älfvas slöja, tappad under en nattlig bal?
Eller har vårens gud fördröjt sig i vår nord
och här slagit läger i höstsolen?
Nej, det är blommor, riktiga lefvande
blommor. Och sådana massor! Hvita, med
en svag dragning i guldviolett; i midten
fruktämnet, skärt och trubbigt och varmt
som en liten hundnos, och rundt därom en
gloria af fina strålar, som gnistra i solen.
Ranka, smidiga stjälkar, en stolt hållning,
parad med kvinnlig blyghet.
Jag plockar händerna fulla. Gröngula
knoppar, halfutslagna blommor med ännu
outveckladt fruktämne, fullt medvetna skön-
heter och »åldriga beautés passées». Skär-
hvita blad droppa ned i gräset eller föras
bort af vinden; i mitt förkläde är ett virr-
varr af ljus och sol. Mitt höstliga svårmod
är bortblåst, och jag leker åter sommar.
VII. Barnet.
En härlig eftermiddag med sol och fågla-
låt gick jag ensam genom skogen. Bakom
mig låg sjön, hvars krusiga yta skimrade
som vattradt siden. Gångstigen slingrade
fram mellan mossiga stenar och höga furor.
Det ljusnade bland stammarna, och inom
kort kom jag till en grind vid skogskanten.
På andra sidan grinden, tätt intill gärdes-
gården, syntes några barnhufvuden och
glada skratt dallrade i luftén. Plötsligt blef
det tyst; man hade märkt mig, och tre par
barnaögon stirrade på främlingen med ny-
fikna blickar. Jag gick igenom grinden och
fram till barnen. De lekte tydligen »mam-
ma och barn»: af löfruskor hade de hopsatt
ett rum, hvari stolar och bord utgjordes af
stenar och brädstumpar. Brokiga tygtrasor,
ett band, en spegelbit och några trasiga
porslinsrester utgjorde lyxföremålen. Men
roligt tycktes man ha, roligt så som man
endast har i barnens vår.
Finska bondbarn, lika litet som andra,
äro i allmänhet vackra. Men undantag gif-
vas, och här var ett. En liten unge på tre
år eller så omkring: brungult hår och en
solbränd liten nacke, enkom gjord att kys-
sas ; rosiga kinder, en allvarligt pösande liten
mun och stora, mörka barnaögon. Frans
Hals har ett porträtt af en »skrattande
pojke»; ibland liknade de dennes ögon, för
att nästa minut påminna om det outgrund-
liga djupet i en finsk skogssjö.
Mitt hjärta värmdes. Icke nog att natu-
ren var härlig, att ögat kunde fröjdas åt
ljusgröna björkar, doftande äppelblom och
hvita fjärilar. Här, midt i ödemarken, fann
jag en ung mänsklig planta, som skulle
kunnat utgöra solljuset i månget ensligt
hem. Jag böjde mig ned och kysste bar-
net på dess fina, fjuniga kind. »Du lilla
solstråle, ack att du vore min!» Men hon,
som icke förstod, tittade blott på mig med
skogssjöblicken, hvari dock Frans Hals-
löjet snart bröt igenom.
Jag gick, men kunde icke glömma. Skulle
jag försöka få den lilla plantan omsatt i
en annan jordmån? Skulle jag söka rädda
henne från nöd och fattigdom, taga henne
med mig, uppfostra henne, ge henne bild-
ning? Men skogssjöögonen, hvad skulle de
få att återspegla i stora världen? Böcker-
nas bildning skulle jag ge, men hvad skulle
ersätta furans susande kring hennes föräl-
drakoja, hvad den gröna mossan, de hvita,
obefläckade fjärilarna, som hon skrattande
sökte springa fatt? Nej, lilla blomma, din
bildning blefve dig kanske en förlust — må
de där ögonen aldrig återspegla en stor-
stads elände!
Följande dag kom jag tillbaka, dock ej
för att röfva barnet, endast dess bild. Helg-
dagskolten sattes på, med en ny, mjuk
linneremsa kring halsen. Fotterna voro bara,
med små kyssgropar ofvanför hvarje tå; på
hufvudet en stor, rosig duk. I dag voro
ögonen mest Frans Hals och tittade frimo-
digt fram under hufvudduken. Jag fick
henne att stå mycket stilla, armarna hän-
gande och underläppen litet på skjutut.
Sålunda förevigade jag hennes bild, till de
fattiga föräldrarnas stora glädje och belåten-
het. Själf föredrog jag att i minnet bevara
denna lilla blomknopp, doftande af vårlig
fägring och omstrålad af barndomens rosen-
färger. (Forts.)
–––- *––––-
Marie Corelli.
M
arie Corelli, den kända engelska romanför-
fattarinnan, har ju äfven i vårt land en vid-
sträckt och tacksam läsekrets, ej minst inom
damvärlden, och våra läsarinnor ha flere gånger
anhållit att genom Idun erhålla några uppgifter
om hennes person och författarverksamhet. Då
vi i dag tillmötesgå denna önskan, kunna vi dock,
tyvärr, ej beledsaga uppsatsen med något por-
trätt, enär det tillhör den populära författarin-
nans egendomligheter, att hon aldrig velat låta
afbilda eller fotografera sig.
Inom samtidens litteratur intaga de s. k. »miss-
romanerna» en särdeles framstående plats. Nam-
nen Mary Elizabeth Braddon, mrs Hungerford
(the author of Molly Bown) och Florence Marryat
hafva gått »jorden rundt», om ej på 80 dagar så-
som deras celebre landsman Phineas Fogg Esq.,
så dock på skäligen kort tid.
Det finnes hundratals små näpna misser, hvilka
med fullt skäl tycka, att den tid, som ligger
emellan morgonridten i Botten Bow och the five
o’clock tea är odrägligt lång. Hvad skall man
då taga sig till under de sex eller sju mellan-
liggande timmarna? De mindre företagsamma
följa de gamla hjulspåren. Shopping, sporting
och visiting upptaga den tid de ej anslå till tea-
tern, konsertsalongen, middagarna och balerna.
Andra tillgripa mera intellektuella sysselsättnin-
gar. Man målar, skulpterar eller — gör roma-
ner. Detta senare tillgår vanligen på följande
sätt. Den unga damen i fråga slår sig ned vid
skrifbordet, samlar sina tankar och låter pennan
löpa. Rien de plus facile. Det är reminiscenser
från Paris och Bivieran, från Mayfair och Scar-
bourougb, från det glada lifvet på de stora landt-
godsen, från garden-parties, fox-huntings och stee-
ple-chases, som utgöra det förnämsta innehållet.
Sedan blir det en särdeles spännande intrig mel-
lan lord John och lady Ethel. Hans mustascher
täfla i längd med hans stamträd, och värmen af
hennes kärlek öfverträffas endast och allenast af
hennes faders oblidkeliga hårdhet. Denna sorg-
liga, i dubbel måtto sorgliga historia, tänjes ut
i det oänd.iga, och det är med en viss skade-
glädje som den tålmodige läsaren på näst sista
sidan i tredje delen delgifves den sorgliga ny-
heten, att lord John rider ihjäl sig på en räf-
jakt eller att lady Ethel dör af spleen. — —
Från dessa något långtrådiga, men absolut ofar-
liga snillefoster utgöra Marie Corellis romaner
ett glädjande undantag.
Marie Corelli föddes den 1 maj 1864. Hon
härstammar från en italiensk släkt, men adop-
terades vid späd ålder af den populäre engelske
skalden Charles Mackay. Det var han som hos
la bella Italias blonda dotter väckte kärlek till
litteratur och poesi, inom hvilken hans lilla
skyddsling nu framlyser såsom en fullkomligt
enastående företeelse — jag sade poesien, ty
ehuru ej skrifna på vers äro väl Marie Corellis
arbeten att anse såsom alster af den mest poe-
tiska diktareande.
Vid sin fosterfader var hon fästad med den
varmaste kärlek. »Han vax mig både fader och
moder,» säger hon, »och då han för några år
sedan gick bort, efterlämnade han ett tomrum,
som aldrig kan fyllas.» Sonen, Eric Mackay, är
nu hennes homme d’affaires, rådgifvare och trogne
beskyddare.
Ehuru hufvudsakligen uppfostrad i England,
tillbragte hon en del af sin barndom i ett franskt
kloster. Här behandlades hon med stor sträng-
het, och de religiösa känslor, som här väcktes
till lif hos den unga flickan, ha tagit sig uttryck
i flertalet af hennes romaner. Ehuru hon skötte
sina studier på ett glänsande sätt,. gick hon dock
under dessa år så upp i sitt andliga lif, att hon
så godt som helt och hållet drog sig ifrån de
öfriga pensionärerna, hvilka också på skämt bru-
kade kalla henne »nunnan».
Sin första bok »Lifted Up» skref hon vid ett
par och tjugu års ålder. Den sändes till den
bekanta förläggarefirman Bentley, där den ge-
nomlästes och grundligt nedsablades af Hall
Caine, den äfven i Sverige kände författaren och
publicisten. Af en händelse föll dock manuskrip-
tet i händerna på chefen själf, mr George Bent-
ley, och på honom gjorde Marie Corellis först-
lingsarbete ett helt annat intryck. Han sände
den unga författarinnan ett vänligt och uppmun-
trande bref, hvaruti han utfäste sig att förlägga
boken. På Eric Mackays, fosterbroderns inrådan
förändrades emellertid dess titel från »Lifted
Up» till »A Bomance of Two Worlds», hvilken
här blifvit känd under namnet »Två världar».
Uppmuntrad af den ofantliga framgång »Två
världar» med ens rönte hos den läsande allmän-
heten, skref och utgaf nu Marie Corelli den långa
rad af romaner, som Iduns läsarinnor väl torde
känna till. Att ingå i någon kritik öfver dessa
böcker skulle vara alldeles för vidlyftigt; vare
det nog sagdt, att hennes romaner både i stil
och innehåll allt mer förtjäna epitetet fullän-
dade. Hon är artist, hon älskar att måla med
ord. Beskrifningaina i »Ardath» äro makalösa,
de tyckas vara verk af Bochegrosses pensel lik-
som man spårar Munkaczy i »Barrabas».
Följande tvänne citat ur Ardaht skola måhända
gifva mina läsarinnor en inblick i denna märk-
liga kvinnas karaktär:
»Medelmåttan har det förundransvärdt bra nu
för tiden — ingen hatar den, emedan alla känna,
huru lätt de själfva kunna uppnå den. Talenten
är förargelseväckande; snillet är stötande; män-
niskor tåla icke vid, att man ber dem beundra
något, som de själfva omöjligt kunna åstadkomma.
De blifva som björnar, hvilka försöka att klättra
uppför en glatt stång — de se ett stort namn
öfver sig — ett frestande sockerstycke, som de
gärna skulle vilja rycka åt sig och sluka — och,
när de misslyckas i sina klumpiga bemödanden,
krypa de ihop därnere på marken, snegla uppåt
med lömska blickar och brumma väldeliga.»
»I själfva verket finns det ingenting att skrifva
om. Allt hvad som är att säga, har blifvit sagdt.
Trubadurernas dagar äro förbi, man kan icke
stränga sin harpa för att lofsjunga kärleken in-
för män och kvinnor, hvilkas härskande passion
är vinningslystnad. Och dock har jag under-
stundom tänkt, att lifvet skulle vara ändå sorg-
ligare än det är, om skaldernas röster alldeles
tystnat, och jag önskar, ja, jag önskar innerligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
