Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 20 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
371 1896
att det stode i min makt att brännmärka denna
kalla, känslolösa tidsålders fagra anlete, att där-
på med den lefvande eld, som kallas rykte, in-
rista min namnteckning.»
Marie Corelli räknar bland mängden af beun-
drare och beundrarinnor ett stort antal af Eu-
ropas mest kända personligheter. Att författar-
innan till »Thelma» slagit an på en så känslig
natur som Margheritas af Italien är väl ej så
underligt, men att hennes egen kalla, behärskade
drottning är en ifrig läsarinna af hennes arbe-
ten, torde kunna noteras såsom något särdeles
märkligt. I sitt luxuöst inredda hus vid Long-
ridge Koad, Earl’s Court, South Kensington, be-
varar nämligen vår författarinna inom glas och
ram ett telegram från Balmoral, som i sin spar-
tanska korthet lyder: »Drottningen önskar alla
Marie Corellis arbeten.» — Af världsberömda
litterära storheter är det egentligen endast en,
som gifvit henne någon uppmuntran, en, men
ett lejon. Det var samma, nu för evigt domnade
hand, hvilken skrifvit Idylls of the King, som i
ett långt bref lyckönskade sin unga landsmaninna
till Ardath. »Den siste skalden», som jag skulle
vilja kalla honom, gladdes säkerligen i sitt gamla
hjärta öfver att det fanns något annat än Zola
och Ibsen, som kunde intressera den dekadens-
period han så djupt beklagade. Detta lord Ten-
nysons bref anser miss Corelli såsom sin dyr-
baraste klenod.
Ett ytterligare bevis på hennes anseende är
att hon här om året blef presenterad på hofvet,
en ära, som ej brukar vederfaras andra ändern,
som tillhöra Englands adel.
»Jag är stolt, mycket stolt öfver att vara känd
i Sverige,» säger Marie Corelli. Bland de länder,
som, näst efter hennes eget, högst uppskattat den
unga engelskan, räknar hon vårt land. En per-
son, som i hög grad bidragit till den popularitet
hon här vunnit, är fröken Emilie Kullman, som
på ett ypperligt sätt öfverflyttat Marie Corellis
samtliga arbeten till »ärans och hjältarnas språk».
Marie Corelli har många gånger ämnat per-
sonligen hälsa på sina svenska beundrinnor. Hit-
tills har det dock ej blifvit af, men vi skola hop-
pas, att hon ej länge låter vänta på sig.
Och nu till sist — hur ser miss Corelli ut?
Det är bäst att låta henne själf besvara denna
fråga, som är så.ömtålig, då den rör a young lady.
— »Jag ser ej alls »litterär» ut. Jag är liten
och smärt, med blondt hår, blå ögon och skär
och b.vit hy — »alldeles som en docka», såsom
en af mina obehagligt uppriktiga vänner brukar
säga.»–––
Sedan ofvanstående skrifvits har Marie Corelli
med korta mellantider utgifvit ytterligare trenne
märkliga arbeten: »The Sorrows of Satan» —
* The Mighty Atom» — »2%e Murder ofDeliria*.
Af dessa har den förstnämda under titel »Prins
Lucio» nyss utkommit i svensk öfversättning,
äfvenledes verkställd af fröken Kullman.
Såsom en egendomlighet må nämnas; att många
engelska präster hämtade sin predikotext ur
nämnda roman; på en och samma söndag pre-
dikades däröfver i flere af Londons kyrkor.
Såsom exempel på den stora spridning miss
Corellis arbeten i England vunnit kan nämnas,
att af i>The Mighty Atom» sålts 78,000 ex. och
att redan innan »The Murder of Deliria* utkom
36,000 ex. däraf voro beställda. Dessa båda ro-
maner torde under loppet af nästkommande år
öfverflyttas till vårt språk.
Mari Mihi.
–––- *–––-
Från Iduns läsekrets.
Till en gammal trotjänarinna.
O, denna värkbrutna hand! Denna stackars
gamla värkbrutna hand! Den ligger i mina tan-
kar som en mara, den trycker öfver mina ögon,
så tungt, så tungt, tår på tår prässas fram där-
under.
Det talas om att en hand kan vara ett helt
poem. Det menas då en hvit, mjuk, formfull-
ändad hand. Men denna hand, som jag ej kan
glömma, denna värkbrutna hand, är den ej ett
poem, så rikt på innehåll som något konstverk,
skönt till formen?
Du gamla — du med den handen — du är
gammal af år och af möda! Du har aldrig kla-
gat öfver arbetets tunga, nej, nej, du var alltid
så glad öfver att ständigt, ständigt hänga i, från
morgon till afton. Du jämrade dig aldrig, hur
bårdt du än slet. Men jämmern, jämmern lig-
IDUN
ger där i din värkbrutna hand ––– Din trogna
hjälp, som afvändt nöden från dig i så många
år, som aldrig tvekat taga i de tyngsta bördor
— den kan ej mera, den är utsliten — din värk-
brutna hand!
Jag gråter vid tanken på, hur du såg på denna
hand: »Den är så ful, den är ingenting att se
på–––» Nej, men jag ville taga den i min
och värma den och stryka den så ömt, så ömt,
och lägga den mot min kind, denna gamla hand.
Hvad vore allt det ändå mot det sköna den pre-
dikar för mig om ett lif af outtröttlig, osjälfvisk
sträfvan ?
Du gamla med din värkbrutna hand! Om jag
hade ett varmt och lugnt bo åt dig, där jag
kunde få pyssla om dig och komma dig att
glömma din sjuka hand — och så skänka dig
ett ringa tack för ett helt lifs stora möda!
Ad.
Herr Redaktör I
Vördsamt anhålles, att Ni godhetsfullt ville
lämna plats för nedanstående upprop i Eder
ärade tidning samt, om Ni så finner för godt,
uppmana flere, som känna till detta elände, att
skrifva för saken. Ingen skulle därför vara tack-
sammare än »En ringa läsarinna af Idun».
sJ: *
Alla Iduns läsare och läsarinnor uppmanas —
först de, som hafva något att säga i riksdagen,
och sedan de, som kunna påverka de makthaf-
vande — att göra hvad de kunna för att afskaffa
dessa omänskliga auktioner på fattighjon och
värnlösa barn, som emellanåt förekomma på
landsbygden. Många kanske tro att dessa auk-
tioner vore en för längesedan öfvervunnen stånd-
punkt, att sådana förekommo blott längre till-
baka och ej i vår upplysta tid. Men just i denna
upplysta tid fortgå ännu på landet dessa ohygg-
liga auktioner, hvarest dessa stackars fattiga barn
och gamla bortauktioneras till dem, som bjuda
det minsta arvodet. Lätt kunna vi fatta, att de
som taga dem om hand ej äro de som hafva råd
att för billigt pris taga omvårdnad om armodets
barn, utan sådana, som ej vilja låta en inkomst
gå sig ur händerna och på samma gång finna
det förmånligt att erhålla biträde och hjälp
med tillsyn af barnen m. m., medan de själfva
äro ute på arbete i åker och äng. Äro de
då klena stackare, som ej orka mycket arbeta,
så kunna vi förstå att de hafva mycket svårt
många gånger. De, som läst »Sigurds» beskrif-
ning om en dylik auktion, torde nog satt sig in
i dessa arma människors känslor. Själf kan jag,
som utsänder denna uppmaning, ej göra någon-
ting därför mera än att påminna mina makthaf-
vande bröder och systrar att uträtta något för
afskaffandet af dessa auktioner.
L—k.
Iduns frågeafdelning-,
som flerfaldigt blifvit antastad af den läsande
allmänheten, har dock synbart segrat genom sig
själf och sina många anhängare. Bättvisa an-
märkningar öfver då och då förekommande minst
sagdt egendomliga frågor böra dock ej falla så-
som klander på redaktionen, som anser sig böra,
så långt möjligt, öppna sina spalter för alla, som
vilja fråga; utan må frågarinnorna själfva stå
för livad de begära infördt i Idun.
Men då nu intresset för dessa frågor och svar
är så stort, och man dock bör antaga, att de
med nöje äfven läsas af de flesta och ej endast
af kontrahenterna, hvilka åtminstone svaren när-
mast angå, så tillåter jag mig härmed påpeka
ett litet missförhållande, som ganska lätt kunde
afhjälpas.
Vid mången af frågorna, som man genomög-
nar, tänker man: »det skulle du också bra gärna
vilja veta» — eller »det skall bli roligt att läsa
svaren på denna intressanta fråga» — — och
då nästa nummer utkommer, slukar man svar-
afdelningen för att rikta sitt vetande. Men,
med detsamma man tackar dem, som så bered-
villigt ofira sin tid och besvära sig med frågor-
nas besvarande, kan man ej undgå att förvåna
sig öfver, hvarför svaren i de flesta fall äro af-
fattade så »enskildt», d. v. s. hvarför därvid
endast hänvisas till frågans siffra (som ju myc-
ket lätt kan feltryckas) och ej alls eller dock ej
nog tydligt vidröres frågans innebörd. Och ändock
skulle det bespara läsaren så mycket hufvudbry
genom gissning eller besvär med att framleta
frågans innehåll i något af föregående numren,
om hvar och en i sitt svar ville inflicka, hvarom
det är fråga! Utrymmet behöfver ju därför ej
ökas, men vår tidning skulle blott vinna därige-
nom, och hundratals läsarinnor komme att in-
stämma i undertecknads stora tack, om alla sva-
rande medsystrar ville för framtiden behjärta
detta upprop.
Stenia.
Till Daniel Fallström.
Säg, skald, hur kommer det sig att
du lyran strängat om?
Du är ju dyster som en natt,
förr var det dock tvärt om.
Du sjöng som lifvet varit blott
en glad och sorglös dröm —
nu längtar du få sjunka ned
från allt i tidens ström.
Jag vet ej, hvad dig kan ha händt,
hvad som dig isat så,
om lyckan har dig ryggen vändt,
jag vet ej, men ändå
jag tviflar, att du är så kall,
så liknöjd som du tror —
att dö, o skald, är ingen lek,
hos döden allvar bor.
En härlig gåfva lifvet är,
om sorgens skuggor än
ibland månd’ skymma dagern där —
det dagas nog igen.
Mer rikt än förr syns lifvet. dig,
när döpt i smärtans flod
du stiger härdad, luttrad upp
med gladt och nyfödt mod.
Upp, alltså, skald, till manlig strid
mot sorg och lyckans svek!
Upp mot en ond och hatfull tid
till modig bardalek!
Upp, sjung allt ädelt, skönt och godt,
allt högt och stort du vet!
Möt sen med gladt, frimodigt hopp
båd’ död och evighet!
—a.
–––*–––
Ur notisboken.
Hälsotillståndet vid liofvet. Drottningen,
som sedan några veckor vistats å Ulriksdal, är
nu ovanligt kry, rör sig med ledighet och vistas
dagligen, åtminstone för en och annan timme, ute
i det fria. Däremot är kronprinsessan fortfarande
svag och en stor del af dagarne sängliggande. I
söndags, då den kungliga familjen med anledning
af prins Bernadottes 37 års födelsedag var sam-
lad till familjemiddag, kunde kronprinsessan icke
deltaga i densamma på grund af sitt klena hälso-
tillstånd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
