Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 47. 20 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 375
£> ö
g
° £
la ■*£
“ -Ï3
•ö f-a
:«3
W ,
Ï-. ^
:0 :t3
fcQ
o
Pß
>r-f
c3 *-*
GO
a J5
rj o—l
ocj O
fl ■**
ß
0
«
n
01
pj
01
ti
W
Öfverstinnan Eketrä, som intog en framskju-
ten plats inom sällskapslifvet både här och i
Västerås, där familjen var bosatt under en följd
af»år, sörjes närmast af tvänne döttrar. En af
dessa är gift med kaptenen D. T. J. Petrelli och
en annan med godsägaren J. A. M. von Enge-
ström. En dotter till öfyerstinnan Eketrä var
ock, som sagdt, den bekanta kammarfröken hos
drottningen Märta Eketrä, hvilken afled 1894.
Hedrad åldring. 90 år fyllde i måndags fri-
herrinnan A. M. Tham, född Alströmer, numera
bosatt i Upsala. Bör den vördade åldringen, som
ännu besitter oförminskade själs- och kropps-
krafter, gaf ett 30-tal släktingar en animerad
middag å stadshotellet i Upsala. Hundratals lyck-
önskningar i form af bref och telegram ingingo
under dagens lopp från anförvanter och vänner.
:’i
Doktorinnans guldmedalj. K. m:t liar
tilldelat lasarettsläkaren i Jönköping A. W. Tho-
réns maka fru Anna Thorén, som med fara för
eget lif i somras i Oskarshamnstrakten räddade
en person från att drunkna, medaljen af guld i
femte storleken med inskrift »För berömliga gär-
ningar.» Medaljen öfverlämnades af landshöfding
Palmstierna förliden vecka till doktorinnan Tho-
rén vid den supé han å länsresidenset med an-
ledning af sin dotters bröllop gaf för ett antal
inbjudna, bland hvilka äfven doktor och dokto-
rinnan Thorén befunno sig.
Damer på björnjakt. Grosshandlarna P.
M. Anker från Fredrikshald och Chr. Berg från
Kristiania befunno sig den 3 dennes på björn-
jakt i sina fruars sällskap. Deltagarna stodo ut-
posterade framför idet, då björnen, en gammal
hane, rusade ut på 3 meters afstånd, påsköts och
af välriktade kulor erhöll sin bane. Detta är
veterligen det första exemplet på norska damers
deltagande i björnjakt; i Finland har fru Sonja
Tavaststjerna skjutit björn i ryska Karelen.
Teater och musik.
Kungi. operan uppförde i måndags för första gån
gen Verdis opera »Falstaff». Texten till denna ly-
riska komedi, som den kallas å programmet, är
sammanställd af Arrigo Boito och till innehållet
detsamma som »Muntra fruarna i Windsor».
Den gamle maëstron, som vid denna operas
komponerande var åttio år gammal, har här sia-.
git in på ett område, som betydligt afviker från
det, hvarpå han förut företrädesvis rört sig.
Med tanken på sådana operor som »Trubaduren»,
»Den vilseförda», »Aida» och »Otello» måsteman
förvånas öfver att dessas skapare kunnat åstad-
komma något så nytt och originelt som »Fal-
staff», hvilken opera flödar af den mest upp-
sluppna och burleska humor. Musiken lider
visserligen brist på kantabla melodier, men den är
full af karaktäristik och har att uppvisa en för-
träfflig orkestrering. En hvar af de tre akternas
sex tablåer lämnar många exempel härpå. Det
bäst tillgodosedda partiet är naturligtvis Falstaffs,
och så som det här utföres af hr Lundqvist, kom-
mer det i alla afseenden till sin fulla rätt. En
dråpligare Falstaff torde ingen operascen kunna
uppvisa. Att hr L:s yttre alldeles särskildt läm-
par sig för denne Falstaff, som »har magen till
sitt rike», torde vara öfverflödigt nämna, och
man förvånas därjämte öfver den jämförelsevis
ovanliga lätthet, hvarmed hr L. rör sig på sce-
nen. Det är dock ej endast i dessa rent yttre
afseenden, som hr L. fyller sin uppgift. Sång-
partiet skötes med vårdnad och omsorg, och hela
framställningen präglas af godt gemyt, saftig
komik och en så riktig uppfattning, att vi ej
tveka att framhålla denna uppgift som en af den
populäre sångarens bästa.’ Det hela vittnar oför-
tydbart om, att hr L. ägnat det varmaste in-
tresse åt densamma. Han belönades ock upp-
repade gånger med de lifligaste applåder, både
för öppen ridå och efter aktsluten.
Bland de öfriga uppträdande sätta vi främst
fru Östberg som Alice Ford, förträfflig både i
sång och spel. De tre öfriga representanterna
i fruntimmerskvartetten, fru Almati-Rundberg
(Quickly), fröknarna Karlsohn (Meg Page) och
Frödin (Nanetta), skötte äfvenledes berömvärdt
sina roller. Den sistnämnda och hr Lemon (Fen-
ton) voro ett par goda representanter för det un-
ga älskande paret. Hrr Söderman och Brat-
bost hade erhållit för dem lämpliga uppgifter som
mäster Ford och doktor Cajus, dem de ock fram-
gångsrikt löste. Ett par dråpliga drabanter åt
sir John Falstaff äro hrr Henrikson (Bardolf) och
Brag (Pistol).
Operan, som erhållit en mycket omsorgsfull
inöfning under hr Hennebergs ledning, gick i sin
helhet alldeles förträffligt, trots de många svå-
righeter, som återfinnas på flere ställen i den-
samma. Den hör ock tydligen till dem, som
vinna på ett omhörande. Anmälaren häraf hade
helt nyligen tillfälle att höra »Falstaff» å hof-
operan i Berlin och fann den då vida mindre
intressant än nu. Måhända berodde detta emel-
lertid därpå, att utförandet här på de flesta hän-
der och som helhet var bättre än i Berlin.
Operan är väl iscensatt och har att Uppvisa
ett par vackra dekorationer, nämligen en träd-
gårdsdekoration i första akten och en dekoration
med motiv från Windsors park i den sista akten.
Den senare, som utförts i Wien, var särdeles an-
slående och framkallade lifligt bifall. Att sådant
för öfrigt i rikt mått kom de uppträdande till
del, hafva vi endast att konstatera. Till sist in-
ropades äfven hofkapellmästaren hr Henneberg
och förste regissören hr Rundberg.
Yi skulle mycket misstaga oss, om ej denna
opera kommer att bli nästan lika populär som
»Muntra fruarna».
K. Dramatiska teatern bjöd i lördags på en in-
tressant première, då ett nytt drama af den nu-
mera hos oss så populär vordne spanske förfat-
taren José Eehegaray framfördes. Den framgång
»Offrad» — så kallas i hr Bovallius’ förtjänst-
fulla bearbetning det gripande stycket — rönte
inför den distinguerade premièrepubliken torde
närmast motsvara det starka intryck, som sam-
me författares »Galeotto» på sin tid gjorde och
vida öfverträffa verkan af flere senare gifna
Echegaraypjäser. »Offrad» innesluter också på
sätt och vis en version af grundtemat i »Gale-
otto» : det smygande förtalets fördärfbringande
makt; striden står denna gång emellan tvänne
unga flickor, som täfla om samme man, den ena
rättsinnad, ädel och fylld af offervillig kärlek,
den andra, under ett helgons skenheliga min,
ett litet vidunder af kall beräkning och ondska.
De mörka makterna triumfera ända där intill,
att den äkta känslan med skymf jagas på dör-
ren, medan intriganten reder sig till bröllop,
men hämnden vakar och i den lidelsefullt upp-
skakande slutscenen når ett dolkstyng bakdan-
terskans redan i brudsiden höljda bröst och man
skymtar en sen, om ock bittert blodstänkt upp-
rättelse åt den förföljda oskulden. Som redan af
dessa antydningar torde framgå, skyr den span-
ske författaren i sitt drama ingalunda starka,
ja, skriande färger, men styckets poetiska lyftning
och äkta patos kunna ej förfela att göra ett
mäktigt intryck äfven på en publik, som är van
vid mera dämpade och nordiskt kyliga dagrar.
De tvänne kvinnliga hufvudrollerna, de riva-
lisei’ande unga flickorna, fingo ock ett förträff-
ligt utförande. Som den misskända och förskjut-
na Matilda, hvilken dock till sist tar en så blo-
dig hämnd, presterade fru Seelig-Lundberg ett
ytterst verkningsfullt och medryckande spel —
utan tvifvel en af den unga skådespelerskans
bästa skapelser. Bifallet var ock, särdeles efter
de två sista akterna, hardt när stormande. Som
det tigerhjärtade lilla lammet Enriquetta ådaga-
lade fru Hartmann i en för henne ovanlig och
ny uppgift mångsidigheten af sin talang och de-
lade välförtjänt publikens ymniga hyllning. Hr
Skånbergs Fernando förtjänar ock sitt erkännan-
de, liksom fröken Åhlander samt hrr Palme och
Backström i sina mindre framträdande roller.
Minst lyckad föreföll oss hr Örtengren som den
gamle vännen i huset. — Helt visst blir det
nya programmet af de mera varaktiga.
Södra teatern har träffat aftal med fru Emma
Berg om ett gästspel, hvarmed början skedde i tis-
dags i operetten »Förgät-mig-ej», hvari fru Berg
öfvertagit fröken Nilssons roll, med anledning af
för den sistnämnda behöflig hvila. Naturligtvis
hälsades den uppburna gästen med det hjärtligaste
bifall. I samma stycke debuterade ej utan fram-
gång en ung tenor hr Fredrik Eggeling som Botho
von Wendt, hvilken roll förut innehafts af hr
Ander. Under inöfning är den i Paris med så
stor framgång gifna operetten »La Falote», på
svenska kallad »Blåa frun», i tre akter med
musik af Louis Varney, hvari fru Emma Berg
innehar titelrollen.
Andra kammarmusiksoarén gafs i fredags å van-
ligt ställe och efter ett som vanligt värdefullt
program, hvars största intresse naturligtvis låg
däri, att det upptog en ny stråkkvartett (n:r 2,
c-moll) af vår unge begåfvade tonsättare Vilh.
Stenhammar. Att den är intressant och duktigt
gjord, kan ej förnekas, om den ock visar ett visst
sökande, som ännu ej nått den fulla behärsknin-
gen af stil och form. De båda sista satserna ver-
kade mest anslående och framkallade lifligt bi-
fall, hvilket föranledde hr Aulin att införa ton-
sättaren, som nu varmt hyllades. Programmet
inleddes med Händeis präktiga och anslående
g-moll-suite för stråksextett, i hvilken andra alt-
violinen sköttes af hr Kjellström och kontraba-
sen af hr Stanék. Utförandet var kompositionen
värdigt och framkallade lifligt bifall. Soaréns
slutnummer utgjordes af Brahms’ förträffliga so.
nat för piano och violin, n:r 3, d-moll, hvilken
nu liksom vid ett föregående tillfälle erhöll ett
särdeles godt utförande af hrr Aulin och Sten-
hammar. Publiken, bland hvilken märktes hertig-
innan af Dalarne samt prinsarne Carl och Eugen,
var särdeles talrik och lifligt intresserad.
Alexander Petschnikoff har ytterligare gifvit ett
par konserter härstädes, vid hvilka som hufvud-
nummerförekommitMendelssohns e-moll-konsert,
Bachs Chioconna och aria på g-strängen samt
Griegs c moll-sonat. Med undantag af den senare,
hvars tolkning just ej var den bästa, hafva de
flesta numren erhållit ett förträffligt utförande.
Hr P. är dock afgjordt bäst i de kantabla num-
ren, och i tekniken är han mästare. Bifallet har
hvarje gång varit särdeles entusiastiskt från den
nästan alltid fulltaliga publiken. Som ackompag-
natör har vid de senare konserterna hr Stenham-
mar biträdt, och en bättre sådan torde konsert-
gifvaren fått svårt att uppleta.
Hofkapellmästaren Richard Henneberg, hvilken
som bekant inlagt stora förtjänster om vårt mu-
siklif, gifver i morgon lördag konsert i Musikaliska
akademiens stora sal. Programmet upptager bland
annat en intressantsymfonisk suite »Schehei’azade»
af den ryske tonsättaren Rimsky Korsakoff, samt
Södermans »Kung Iieimer och Aslög», som kom-
mer att sjungas af hr Ödmann. För öfrigt flere
goda nummer. Konsertgifvaren biträdes därjämte
af operasångaren Bergström och k. hofkapellet
m. fl. Någon vidare rekommendation torde denna
konsert ej behöfva.
Filharmoniska sällskapet gifver sin första kon-
sert för säsongen nästkommande tisdag i Musi-
kaliska akademiens stora sal, hvarvid som huf-
vudnummer uppföres Cherubinis »Requiem».
tfant Ænelies historia,
För Idun af Homo Sum.
_Erån lawn-tennis-platsen ljödo glada röster,
A sågos ungdomliga gestalter snabbt och spän-
stigt röra sig fram och åter. Nu var ett spel
slut och en kort paus inträdde. Den vackraste
af de unga flickorna, hon med den långa, slanka
figuren, kastade sig flämtande och med glödande
kinder ned på en trädgårdsstol, i det hon ifrigt
flämtade med sin racket.
»Nej, nu förmår jag inte längre!» utropade
hon. »Dessutom skall man veta att draga sig till-
baka med glans. Ett nederlag efter en sådan
seger skulle jag icke kunna bära!»
»Åh, för fröken ges det nog inte annat än
segrar här i världen,» sade en af de unga her-
rarne med smäktande galanteri.
»Att häradshöfdingen orkar säga artigheter i
en sådan värme, det är mer än jag begriper!
Jag orkar inte ens att höra några,» sade hon
med en liten förtretad min och reste sig upp.
»Adjö med er! Nu få ni reda er bäst ni kunna
utan mig.»
»Om det bara är för att slippa höra artigheter,
som fröken öfverger oss, så lofvar jag att vara
så ohöflig, som min natur tillåter,» svarade hä-
radshöfdingen.
»Tack, men icke ens ett så ädelmodigt anbud
kan locka mig att stanna!»
Två par manliga ögon sade tydligare än ord
att spelet i så fall förlorat sitt hufvudsakliga in-
tresse. Ägaren till det ena paret, en ung man
med allvarligt, energiskt utseende, kastade ifrån
sig sin racket sägande: »Ja, då behöfva ni icke
mig heller längre. Kanske Alice har lust att
göra en promenad i stället?» fortfor han, vänd
till den unga flickan.
»En promenad midt i middagshettan ? Nej, vet
Erik, det vore verkligen att komma ur askan i
elden!» Med ett klingande skratt, som ljöd skä-
rande ironiskt i ett par öron, vände hon ryggen
åt sällskapet, och svängande sin räcket i han-
W
O
» *
äi
a
s
st
iE
as
’S
s
sä
SU
Ü
U)
u
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
