Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 48. 27 november 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
380 DUN 1896
ridån går upp. Pjäsen är en liten enakts
bagatell, en hvardagsinteriör med många
roliga pointer. Breda grin draga öfver åskå-
darnas anleten; en gubbe tar sig betänk-
samt en pris, en annan spottar med efter-
tryck i golfvet; en gammal gumma hickar
och får fram ett skrattbiandadt »voj — voj».
Barnungar gapa med fingrarna i mun; en
hund och en katt råka i lufven på hvar-
andra. Det hela är en Teniers- eller Ostade-
scen, men utan sol och färg, ty man har
varit tvungen att utestänga dagern för att
få mörkt därinne.
Ridån faller, och det blir tyst i »salon-
gen». Finnen är betänksam och dessutom
ovan att ge sitt bifall tillkänna. Men efter
en stund bryter det löst, och de spelande
måste komma in och tacka.
Publiken går ut och in i buffeten på an-
dra sidan förstugan. Doften af färskt hvete-
bröd blandas med ångorna af rykande kaffe
och te; karameller och kakor ha god åtgång
bland barnen; limonadkorkar smälla — inga
andra drycker förekomma.
Nu ljuder en dragharmonika, som strax
därpå öfverröstas af en ostämd fiol. Några
ögonblick därefter är dansen i full gång.
Solen har gått ned, och mörkret faller på.
Upplysningen i balsalen utgöres af rykande
talgljus och ett par osande hänglampor.
Åskådare tränga på från alla håll, och åter-
står för de dansande endast en liten run-
del af det tämligen stora rummet. Man
dansar långsamt och gravitetiskt, med sam-
ma högtidliga min, som när man åt och
drack.
Is och snö och en aldrig upphörande strid
mot en karg natur ha just icke förmåga att
skapa glädtiga ögonblicksmänniskor. Det tar
tid, äfven för glädjen, att tränga igenom
finnens hårdbarkade yta, men innanför den
ytan finnas ofta nog både lif och värme.
Fiolen stämmer upp en polkamazurka,
och dragspelet faller in.
IX. Vandringen.
Sol. Med friskt mod och renslar på ryg-
gen »startade» vi en varm julidag. Vägen
gick genom barr- och löfskog, öfver backar
och genom dalar, förbi täcka skogssjöar. I
ett torp med en skuggande rönn på gården
drucko vi kolja ur ett bleckstop. På kvällen,
i skimrande soldager, sågo vi i ett stenröse
en hvit variant af Epilobium angustifolium.
De höga, smärta blommorna liknade unga
konfirmander.
Första natten bodde vi hos en välvillig
landthandlande, som undfägnade oss med
stora fat doftande smultron och oräkneliga
koppar kaffe. Därefter med ångbåt öfver
sollysta fjärdar, genom smala sund och förbi
tusentals holmar. Middagstiden landade vi
i en nordlig småstad med vackert läge,
»amfiteatraliskt höjande sig öfver vattnet»
— skulle det heta i geografien. Staden har
stort anseende inom den pedagogiska värl-
den; präktiga skolbyggnader ligga inbäddade
i massor af mjukt löfverk.
Uppfriskade af ett bad i svala vågor,
axlade vi åter våra renslar; färden gick
norrut, till själfva hjärtat af Finland. Afton-
skuggorna blefvo allt längre, horisonten allt
mera fri och blånande. Stora tallskogar
omväxlade med glest bevuxna sumpmarker,
där åkerbär och dvärgbjörk stucko fram
bland björn- och torfmossa. Präktiga broar
och kilometerstolpar af sten vittnade om ord-
ningssinne och välmåga. Nästan alla går-
dar voro rödmålade med hvita knutar.
Brunnarnas gigantiska häfarmar tecknade
sig skarpt mot en guldfärgad aftonhimmel.
I skymningen nådde vi vårt mål den
dagen, en gästgifvargård midt i ödemarken.
Ett zigenarfölje hade slagit sig ned där före
oss. Från logen och höskullen framtittade
halfnakna,förvånade ansikten med brun hud-
färg och gnistrande, svarta ögon. En flicka
med röda örringar och halskedja smålog åt
oss vid grinden. Hennes tänder lyste bländ-
hvita i natten.
Nästa dag var lördag. Sockenkyrkan var
ståtligt belägen på en hög backe. Glittran-
de vattenband återspeglade lätta sommar-
skyar; i fjärran förtonade skogklädda bran-
ter; hvita fjärilar lekte kärleksyra i varma
solflöden.
På kyrkogården skuggades grafvarna af
hvitstammiga björkar. Rosor och penséer
sjönga sånger till lifvets förhärligande, sån-
ger som besvarades af dödsekon från gul-
nadt gräs och förtorkade buskar.
Prästgården låg på ett näs, omslutet af
blåa vågor. En bred sandplan skuggades
af björkar. Boningshuset var gammalt,
oregelbundet bygdt, fridfullt och ärevördigt.
Utanför åt sjösidan färgrika rosenbäddar,
kantade af reseda i mjuka massor.
Prästgårdsfolket passade till prästgården.
Man kände sig förflyttad till den »gamla,
goda tiden» med dess hjärtliga enkelhet
och poetiska familjeharmoni.
Med saknad lämnade vi detta eden à la
Goldsmith och ställde kosan båtlecles mot
söder, öfver soliga vattenstråk och utför rass-
lande vattenfall. Skumhöljda stockar glänste
violetta i glödande aftonljus.
Hela vår vandring var en färd i sol och
högsommarvärme.
X. Ett möte.
En äkta finsk skogstjärn. Jag satt på
en gammal stock bland martallar och torf-
mossar och läste Faust.
Det knakar i torra kvistar på andra sidan
sjön. Någon ropar — på finska. Aj, mitt
språkgeni! Jag ser en manlig figur; han
bär något öfver axeln —! en yxa. Kanske
vill han mörda mig. Det! är långt till folk:
jag har enkom fördjupat, mig i skogen för
att få läsa i fred. Och nu skall jag mördas!
Jag stiger upp och ropar tillbaka — på
svenska — att jag icke förstår hvad han
säger. Solen lyser på min randiga kullakjol
och broscherna i min »astra». Det rör sig
åter i skogen, och »mördaren» kommer när-
mare. Ibland blir det tyst, jag tror han
vändt om. Men nej, där är han. Han har
gått sjön omkring och kommer nu fram till
mig med yxan på axeln. Jag stiger åter
upp •—- att kämpa för mitt lif.
En helt ung gosse står där och stirrar
på mig med snälla, förvånade ögon. Hans
mun drar sig till ett bredt grin, och han
säger något — på finska. Jag måste se
allvarsam ut och skakar på hufvudet: »en
ymmere — jag förstår inte» — ehuru jag
knappt kan låta bli att småle öfver »mör-
daren».
Stackars pojke! En brokig dräkt hade
lockat honom kring sjön, och hans afsikter
voro synbarligen allt annat än mordiska.
Hvem vet —- kanske det oskyldigaste lilla
kärleksäfventyr kunnat få sin upprinnelse
vid en finsk skogstjärn — hade jag blott
förstått finska i stället för Goethe!
(Forts.)
–––- ❖–––-
”Stiftsjungfrur”.
n gång hvarje år möta de uppmärk-
samma tidningsläsarne, där de veckla
upp sitt blad, en ungefärligen så lydan-
de notis: »Yid verkställd lottning erhöllo
nedannämnda stiftsjungfrur följande num-
mer inom Yadstena adliga jungfrustift.. .»
och så följa åtskilliga nämn ur våra adliga
släkter.
För ganska många af Iduus läsarinnor
torde dock denna regelbundet återkommande
underrättelse förefalla egendomlig, innesluta
både gåtor och frågor. Hvad innebär den-
na lottning om små tärnor, som nyss gjort
sitt inträde i lifvet? Och hvad menas då
egentligen med denna titel stiftsjungfru?
Ja, helt visst finns det till och med mån-
gen af de såväl äldre som yngre, hvilka
själfva bära titeln och mottaga pension från
Vadstena adliga jungfrustift, hvilka ej haf-
va reda på, huru denna stiftelse uppkom-
mit och därmed förbundna omständigheter,
Den, som ej vidare reflekterar öfver saken,
tänker kanske, att detta rör och intresserar
blott adelsmän för deras döttrars skull.
Men så är det ej. Huru många adelsmän
ha ej knutit och komma ej att knyta hymens
band med en icke adlig jungfru, och deras
efterkommande skola led efter led taga arf-
vet upp. Vi tro därför, att en liten utred-
ning i ämnet i Iduns spalter bör ha ett
ganska allmänt intresse.
Ridderskapet och adeln, såsom stånd be-
traktade och med deras från forntiderna åt-
följande privilegier, äro snart en saga blott.
Dock inom detta stånd, med dess många
och stora fel, furinos onekligen tillstädes
en ridderlighet och en omsorg för komman-
de generationer och deras kraf, som för-
tjäna erkännande. Må vara att det låg
själfviskhet däri, men det var en själfviskhet
i stort. Inom Sverige har ingen annan sam-
hällsklass tänkt och medels donationer sökt
sörja för de efterkommande, skylda och
oskylda, och visat sådan förtänksamhet för
kvinnan som mö och änka.
För att nu hålla oss till Vadstena adliga
jungfrustift, lämnar detta endast pensioner,
så långt tillgångarna medgifva, åt dem, som
ej böjt knä vid kullerstolen. Första upp-
rinnelsen till denna stiftelse är ett förslag,
som sedan under årens lopp tog en alldeles
annan skepnad än först ämnadt var. Vid
1734 års riksdag väcktes af friherre C. V.
Cederhjelm förslag om upprättande af ett
jungfrukloster och fyra år senare upplät
drottning Ulrika Eleonora Vadstena slott
till detta ändamål, en direktion valdes att
taga saken om hand och afsågs det då att
söka inrätta ett stift »för adlige Jungfrur i
Vadstena, hvarest the mot en ringa’ stadgad
inshrifningsafgift kunde njuta ej allenast all
nödig undervisning under uppfostringsåren utan
ock sedermera i all then tid de lefva oförsörg-
de och vela i stiftet förblifva, årligt understöd
samt penningar till kläder från sexhundra till
tusende dater kopparmynt årligen.» Första
kostnadsförslaget för denna stiftelses årliga
utgifter går löst på en summa af ej mindre
än 318,160 daler kopparmynt. Meningen var
då att stiftelsen skulle inom sina murat
emottaga 9 »altfröknar» och 180 yngre
fröknar, hvilka skulle ställas under uppsikt
af en abbedissa, biträdd af ett större antal
lärare och lärarinnor samt öflig tjänsteper-
sonal. Fröknarna skulle hafva särskild fast-
ställdklädedräktochbäraordenskors medband
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
