Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 4 december 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
388 ÎDUN 1896
ningar, att säga, om detta i det hela gjorde
en hustrus ställning bättre.
»Ack, min man och jag förvara bådas
våra förtjänta slantar i samma låda!» hvi-
skade jag i hennes öra, öfvertygad om att
en’ allmän diskussion, som skulle fotas på
ett rent personligt förhållande, ej kunde föra
till något gagn.
Det var däremot möjligen af någon be-
tydelse, att den franska och engelska lag-
stiftningen i afseende på den gifta kvin-
nans äganderätt framställdes, ty därvid
löstes åtminstone något af det tryck, som
en stund hade legat öfver församlingen, och
fruarna kunde, utan svårare fel mot kvin-
nans natur, yttra sig i den rent neutrala
frågan, huruvida ifrågavarande franska eller
engelska lagbud voro mest sympatiska för
oss svenskar. Tyvärr minnes jag ej mera,
huru dessa lagbud lydde — man har ju en
dålig benägenhet att säkrast minnas det
som personligen angår en — men är dock
tämligen säker på, att de fruar, som yttrade
sig, talade för den engelska lagstiftningens
bestämmelse i denna sak.
För hvarje tänkande människa är det full-
komligt klart, att intet lagbud i världen
kan skapa lyckliga äktenskap, där inre be-
tingelser för lyckan saknas.
Men icke heller kärleken allena förmår
det, om en eller båda makarne sakna fin-
känslighet, takt och klokhet nog att klara
de klippor och skär, som skapas just af
hustruns, lindrigast sagdt, kinkiga ställning
till mannens kassa, antingen hon blott be-
traktar denna som en källa, till hvilken hon
med lock eller pock måste bana sig väg,
utan tanke på, att hon möjligen öser för
starkt därur, eller hon — hustrun — med
ängslig noggrannhet vänder på hvarje öre,
för att så länge som möjligt slippa be om
mera.
Vi alla, män som kvinnor, känna ju nå-
got till, hur irriterande det mången gång
kan vara att jämt och ständigt öppna port-
monnän för de aldrig trytande dagliga utgif-
terna, och det är icke så synnerligt svårt
att förstå, att en mindre finkänslig man,
som svårligen har tid eller lust att sätta
sig in i denna oändliga mängd af småut-
gifter, som förekomma i ett hushåll, icke
skall begripa, »hvar nu alla de pengar, du
fick nyss, tagit vägen!» Men mannen borde
dock mera allmänt förstå, att det miss-
troende, som ligger i dylika, jämt och stän-
digt förekommande utrop, kan hafva en
bedröflig förmåga att pröfva en samvets-
grann hustrus både tålamod och kärlek.
Vore det icke, under alla förhållanden,
mest önskvärdt och värdigt för båda ma-
karne, att lagen ställde det så, att hustrun
blef åminstone i någon mån ekonomiskt obe-
roende, äfven i de fall då hon ej äger nå-
gon förmögenhet, när hon inträder i äkten-
skap?
Ordet paktum har ej synnerligen god klang
det heller, men möjligen skulle en mera
allmän kunskap om den franska och engel-
ska lagstiftningen kunna bidraga till att
finna någon form för lagbud, hvilka, utan
att såra kärleken och det ömsesidiga förtro-
endet emellan makar, blefve ett värn mot
godtyckligheten och annat mera, som nu så
ofta förstör lyckan i hemmen. Ave.
–––*–––
Sen till, att Idun och Iduns Mode-
tidning finnas hos alla edra bekanta!
–––- *–––-
Suomessa.
(I Finland.)
Några vildblommor samlade
af Esstese.
(Forts.)
XI. Madam Blom.
»Är madam Sten inne?» — Jag knackar
på och stiger in. »Nej, mor har gått till
byn. Ä’ det något jag kan göra, fröken?» —
»Nej tack, Sten, jag kommer igen. Adjö,
adjö!» — »Nå adjö nu, Sten, må godt!* —
»Adjö själf, madam Blom.» —
Den främmande kvinnan har stigit upp
och kommer ut tillsammans med mig.
»Gubben Sten ser kryare ut i dag, det
är ju roligt, att han är bättre.» —- »Ja,
nog är han bättre — vi ä’ gamla bekanta,
därför var jag där nu.» — »Jaså, och hvar
bor ni själf?» — »I stugan bakom kvarn-
backen, alldeles vid sjön. Har fröken inte
varit åt det hållet?» — »Nej, inte ännu.—
Hur kommer det sig, att ni talar svenska?»
— »A kors, jag ä’ ju barnfödd i Sverige
och gubben min också. Vi kom öfver hit
som smedfolk. Gubben min va’ först hos
en så’n god patron där hemma. Men då
kom de’ dåliga tiderna, och patron sa’, att
den som ville fick gå, den som ville fick
bli kvar mot lägre lön. Vi va’ unga och
skulle pröfva lyckan förstås, och så kom’
vi hit.» — »Hade ni barn då?» ■—- »Ja, vi
hade två med oss, men de fingo skarlakans-
feber och dogo bägge två.» — »Såatt ni ä’
ensamma nu?» — »Nej, vi fick tre till här
i Finland, och son ä’ nu hemma och sköter
gården.» — »Det var väl det, att ni har
någon som hjälper er — madam ser inte
stark ut.» — »Nej, jag hostar — det kom-
mer från magen. Vet fröken, hur jag fick
det?» — »Nej, berätta, jag vill gärna höra.»
— »Jo, jag var elak förstås, och det straf-
far sig. Det var när Hjalmar föddes, vår
enda pojke. Det kunde väl vara sina fjor-
ton dagar efter, och jag hade gjort i ord-
ning ett bak inne i stugan. Plåtarna skulle
gräddas i bagarstugan på backen, och far
hade lofvat bära dem, ty jag va’ förbjuden
att lyfta något tungt. Nå jag väntade, men
far kom inte. Då blef jag elak och häftig
och tog plåtarna själf och gick till bagar-
stugan. Men då var det som något gick
sönder i mig, och nu blir jag aldrig bra.»
— »Hur länge se’n hände det där?» -—
»Låt se, Hjalmar blir trettioett nu till vin-
tern — ja så länge se’n ä’ det, fröken.» —
»Stackars madam Blom.» — »Å, det ä’
värst för de andra, men de försöker alltid
att spara mig och aldrig ett ondt ord sa’
far, fastän jag var så elak och häftig och
inte kunde vänta på honom. Och Hjalmar, vet
fröken, hans make finns inte — ja, jag sä-
ger så, så mor jag ä’ till honom.» — »Ä’
inte Hjalmar gift?» — »Nej, fastän nog
vill vi han ska’ få sig en flicka. Brudar
har han haft, men se Hjalmar ä’ så noga.
Ser han ett fel hos dem, så slår han
upp. ’Kvinnorna ä’ dumma’, säger han,’inte
kan en prata med dem, då blir de alltre-
rade och sjåpar sig’. Ja, den Hjalmar, den
Hjalmar! Men nu har han ändå köpt en
guldring, som han har i lådan där hemma.
Jag har sagt, att jag ska’ ta’ den, om han
inte använder den snart. ’Gör det, I mor’,
säger han, ’jag får väl en till än.’ Fast nog
förstår vi hvarann ändå!» — ■ »Nå men
döttrarna då, ä’ de gifta?» — »Ja båda
två, och goa män ha de fått. Petrea, hon
gifte sig för flera år sedan, men Olga först
i fjol. För se fröken, Hjalmar han sa’ åt
Olga: ’bli du gammal flicka’, sa’ han, ’och
låt oss två stanna hos far och mor’. Ja,
Olga hon lofva’ hon, bevars. Men så börja’
rusthållarens son stryka kring där hemma.
’Hva’ månne Anders vill här’, sa Hjalmar
och blef så ond, så ond. Men hva’ ska’ en
nu göra, när kärleken kommer? Och så
måste Hjalmar ge med sig. Och Olga har
det så bra, och Hjalmar och man hennes ä’
godt sams.» — »Men om nu Hjalmar gif-
ter sig, hur går det då med er själfva?» —
»Å, inte ä’ det farligt, fröken. Inte lämnar
Hjalmar oss för det, inte. — Ja, vet frö-
ken, nog har Gud varit nådig mot mig,
fastän jag var elak och häftig den där gån-
gen med brö’t. Visst slet jag ondt, och
doktorn har sagt, jag aldrig blir bra. Men
hva’ gör det, så länge vi har Hjalmar!» —-
»Vet madam Blom, i morgon kommer jag
bestämdt och hälsar på er, så jag kan få
se Hjalmar.» — »Gör det, guile fröken!
Färskt bröd har jag bakat i dag, och grädde
har jag också. Och Hjalmar blir alltid så
glad, när någon kommer till oss gamlinga.
’Det behöfver I’, säger han. Gud signe den
gossen, alltid tänker han på oss.» — »Ja,
adjö nu, madam Blom. Tack för hvad ni
berättat.» — »Adjö och tack själf, fröken,
som orka’ höra på en gammal gumma. Och
kom säkert i morgon. Adjö, adjö!»
XII. Svampplockning och potatiskalas.
Det är höst och strålande vackert väder.
Vi förse oss med stora korgar till svampen,
kaffepanna och annat därtill hörande samt
råa potäter i en kasse och sill i en burk.
Vandringen går genom skogar och öfver
svedjemarker. Slutligen slås läger invid en
skogssjö. Matförrådet ställes i skuggan,
gräddflaskan och smöret gräfvas ned i mos-
san. Hvar och en tar sin svampkorg, och
man går åt olika håll i skogen. Svamp före-
kommer ymnigt i de finska skogarna: smör-
svampar, bruna som solbrända barn; Karl-
Johansvampar, svällande i asiatisk yppighet ;
deras attiska motsatser, kantarellerna och
museronerna; den äkta, ädla riskan, som så
lätt angripes af mask; de skära och hvita
riskorna — plebejerna — som vanligen äro
friska; björksvampar med röda kardinals-
hattar och fläsksvampar med förlästa
fysionomier och för smala ben.
Det är höst i skogarna, men solen brän-
ner ännu hett. Daggen ligger kvar i skug-
gan; på svedjebackarna äro ormbunkarna
brända af frosten. Vackrast äro mossorna
och lafvarna, isynnerhet korall-lafven och
bägarlafven med sina röda, blädder-artade
frukter. I sumpmarkerna växa torfmossar,
röda, hvita, gröna.
Min svampkorg är full; jag slår mig ned
på en solig sten i urskogen: torf- och björn-
mossa frodas mellan alar och unga tallar.
Kreaturens skällor höras på afstånd, för öf-
rigt djup tystnad. Där ofvan högblå him-
mel och en brännande sol. Jag läser »Kvin-
lighet och Erotik». Medelhafvets vågor
skvalpa mot stranden, de gamla italienska
palatsens fuktiga luft slår emot mig, jag
hör unga hjärtan bulta och passionernas
stormvindar jaga förbi. Jag ser upp —
mot Italiens himmel — och känner den
finska urskogens sol i min nacke. Hvilken
kontrast! Kultur och natur! Människohjär-
tan och naturens hjärta!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
