Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 49. 4 december 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
390 1 DU N 1896
kvantitet i Vs glas vatten. Man måste
dock låta det inverka 1—2 minuter. Detta
åstadkommes lämpligast, om man använder det
samtidigt med det man borstar tänderna Ge-
nom kraftiga spolrörelser silar man det mellan
tänderna, hvilkas beröringsytor sålunda sterili-
seras. Tyvärr bar hittills föga hänsyn tagits
till munvattnens antiseptiska egenskaper. Om
morgnarne bör ett lämpligt tandpulver begagnas
vid tändernas borstning, för att därigenom un-
derlätta aflägsnandet af den sega, slemmiga be-
läggning, som under nattens lopp afsatt sig på
desamma.
Tandpulvrens betydelse inskränker sig dock
hufvudsakligast till den rent mekaniska, ty
deras antiseptiska förmåga kan ej blifva stor.
För alla dessa tandpulver, om hvilka det ut-
lofvas att de göra tänderna bländande hvita
etc., vill jag på det kraftigaste varna, ty göra
de det, så angripa de äfven emaljen. Aflägsna
efter hvarje måltid (bäst med gåspenna eller
silkestråd) de matrester, som samlat sig mellan
tänderna, och skölj därefter med ett antiseptiskt
munvatten. Användandet af sköljkoppar efter
måltiderna vill jag på det högsta rekommen-
dera. Med litet vana kunna de handhafvas på
ett sätt, som ej alls behöfver väcka anstöt, och
för öfrigt kan den vanan vara bra att ha, ty
på alla stora tillställningar och restauranter,
där vi vilja uppträda som elegantast, användas
ju sköljkoppar redan nu. Undvik för hastiga
temperaturväxlingar i mat och dryck, ty då
kunna lätt sprickor uppstå i emaljen. Låt en
tandläkare besiktiga er mun en à två gånger
om året. För dem, som önska en något ut-
förligare redogörelse öfver detta ämne, hänvisar
jag till den af mig skrifna på Hälsovännens
förlag utkomna broschyren.
–––-❖-
”Att be om pengar. V
VI.
M
ed afsikt har jag ej velat yttra mig i »kläd-
penningfrågan», fast jag mången gång känt
mig frestad att bemöta åtskilliga inlägg med mi-
na egna erfarenheter. Men nu, då förunderligt
nog genom damernas egen omröstning priset
tilldelats en husmor, som själf stämplat sig till
ett »huskors» i förbittrade ordalag, och då fru
Ellen Bergström öppet gillat de i denna upp-
sats antydda revolutionära emancipationsidéerna,
har öppnats ett nytt tvisteämne, viktigare än det
föregående, som kan förtjäna belysas från flere
håll.
Utan att ingå på enskildheter och ordklyfverier
i »gift mans» inlägg och de svar han hittills fått
på sin i hufvudsak sunda åsikt i ämnet, ämnar
jag, i likhet med »gift kvinna» i n:r 47, bara
berätta, huru hushållspenningfrågan behandlats
i mitt eget äktenskap. Och det skulle glädja
mig hjärtligt, om den regime, som min aflidne
man uppställt, kunde lända till ett reformförsök
i ett eller annat hem.
Ifrån början sade min man, huru mycket han
ansåg att vårt hushåll inklusive kalaser, belys-
ning, jungfrulön m. m. ungefärligen borde gå till,
men att han ville bespara mig den ledsamheten,
som ovillkorligen uppkommer, då penningarna
lämnades mig månadsvis eller för veckan. Ty
huru olika falla sig icke utgifterna, och huru ofta
har man icke sett, att då den öfverenskomna
staten en gång blifvit öfversk.riden, det blir myc-
ket svårt att begära tillägg af mannen, samt att
sällan nog förhållandet jämkas under nästa må-
nad! Följden blir då, att hustrun börjar göra
skulder i butikerna eller hos goda vänner, utan
att mannen har en aning därom — och hvarthän
detta förer till slut, säger sig själft. Eller ock
lider hela familjen men af detta system, så att
det de sista dagarna i veckan eller månaden van-
kas en öfvermåttan klen kost; ty hushållsport-
monnäen tillåter ej att.»föda» medlemmarna läng-
re.1 Att nu icke tala om den frestelsen, som för en
och annan oförståndig, ytlig hustru ligger däri:
att inbespara på maten för att låta månadsöf-
verskottet vandra i egen ficka i och för uppfyl-
landet af någon hjärteönskan.
Nej, mig visades från första stunden det för-
troende, att jag ville samarbeta till husets bästa
och ej slösa penningar på onödiga saker, utan i
stället försöka att inskränka de årliga utgifterna,
utan att vara snål ; och detta fastän vi hade råd
till att lefva större — för att genomföra en ädel
princip. Därför fick jag komma, när jag ville,
och begära mina 25 à 30 kronor i stöten, för hvil-
ka jag naturligtvis noggrant fick redogöra. Af
summan bestred jag äfven löpande-omkostnader
för kläder och diverse, hvilka bokfördes öfver-
siktligt; och vid hvarje månads slut fick jag först
och främst igen summan för dessa poster, så att
de i min mans böcker antecknade hushållspen-
garna verkligen alltid kommo på hushållet. Om
särskildt dryga tider t. ex. slakt-, bak- ellerjulvec-
kan förestodo, förberedde jag i tid på denna ex-
tra utgift, och motböcker betalades hvarje månad,
enär man då aldrig behöfver känna obehaget, som
i viss mån medföljer utbetalande af nämnvärdt
stora belopp på en gång. Så gick allt sin jämna
gång utan en enda förödmjukande känsla från
min och utan ett enda förebrående ord från min
mans sida.
Kommer så den andra punkten — klädpen-
ningfrågan och den enskilda kassan. Dessa ut-
gjorde två skilda belopp. Ty hvad jag behöfde
i klädväg fick jag skaffa mig. Men just när det
beror på ens fria vilja och man har obegränsad
fullmakt att köpa allt hvad man önskar, aktar
man sig dubbelt för att göra onödiga uppköp för
toaletten: man är då alltför rädd att missbruka
det förtroende, som man har i händerna. Om
andra äkta män ville följa min makes exempel
att räkna med denna faktor, kanske de skulle
stå sig ej illa därvid!
Och huru den saken klareras, att hustrun kan
ha en liten enskild kassa, för hvilken hon slip-
per redogörelse — nå, så har ju kyrkoåret och
kalendern sörjt för tillfällen, hvilka människorna
i alla tider brukat fira genom gåfvor och öfver-
raskningar! Utom ett par småsaker, som kär-
leksfull omtanke utvalt, erhöll jag alltid på jul-
aftonen en hundralapp och fick också välja på
födelse- och namnsdagen mellan en present och
kontanter; ochibland,närebb variannalkande,kun-
de väl en extra-tia smygas i denna min »Mucker-
kasse». Med en sådan kan man för resten verka
under. Hvartill den allt räckt, det kunde jag
själf ibland icke fatta; men nog vet jag, att jag
mera användt den för att göra andra glädje än
att jag skaffat mig lyxartiklar därför, — möjli-
gen ett och annat redskap för köket, eller ock
föreslog jag att släppa till hälften, om jag tyckte
vi behöfde en ny matta, nya gardiner e. d. — Utom
ofvannämnda fickpengar erbjöd min man mig
också, att inkomsterna (d. v. s. öfverskottet) från
trädgården skulle tillfa.la min enskilda kassa.
Men detta afböjde jag af det skäl, att jag tyckte
det var roligt att i min kassabok då och då
kunna förteckna något på debetsidan. Eljes är
denna utväg på landet och i småstäderna visst
ganska vanlig och äfven praktisk; ty samtidigt
gifver man hustrun tillfälle att intressera sig för
trädgårdsskötsel och öppnar för henne ett arbets-
fält, som är fullt förenligt med kvinnans be-
stämmelse, på samma gång hon förvärfvar erfa-
renhet atk på egen hand sköta en gren af eko-
nomien.
Det är ju själfklart, att vårt system ej kan
tillämpas på alla; och det var ej heller menin-
gen att i en så kinkig sak som makarnas peku-
niära förhållande sins emellan uppställa en norm.
Jag ville bara påpeka ett bepröfvadt sätt att
ordna penningefrågan för sådana makar, hvilka
ej lefva i ekonomiska bekymmer, men ändock
äro på väg att besanna det ordspråk, som aldrig
borde förekomma inom äktenskpet: »In Geldsa-
chen hört die Gemütlichkeit auf», och därmed
undergräfva sin lycka, ty lyckan kan ju icke tän-
kas utan hemtrefnad. Stenia
VII.
\7 lädpenningfrågan har utvecklat sig till en
•fV betydelsefullare fråga: till frågan om en egen
kassa för hustrur.
Mig synes hustruns penningfråga endast vara
en del af eller en exponent för en vida högre fråga
d. v. s. för frågan, i hvilken grad hustrun lyckats
underordna sina egna intressen de högre gemen-
samma familjeintressena. Detta är väl i grun-
den måttstocken för lyckan inom ett äkten-
skap, i hvilken mån kontrahenterna, hustrunjoch
mannen, kunnat uppge sina personliga intressen
till förmån för det gemensamma och högre fa-
miljeintresset. Att personliga intressen alltid fin
nas och komma att finnas är klart, men de kom
ma ej i vanliga fall i konflikt med de gemen
samma intressena och kunna då opåtaldt tillfreds
ställas, men där de kollidera med det gemen
samma intresset, bör detta alltid såsom det högre
ställas i första planet.
Uti ett äktenskap, där mannen är egoist och
hänsynslös, tror jag ej, att lyckan kommer att
blifva större genom att hustrun erhåller sin egen
kassa, förutsatt nämligen att en egoistisk man går
in på att lämna henne en sådan. Hon kommer
kanske i vissa fall att känna sig friare, men
mannens egoism kommer fortsättningsvis att störa
lyckan i äktenskapet. I fall åter, där mannen ej
är egoist och hustrun står på samma moraliska
nivå, synes han mig böra ställa penningfrågan
så att en gemensam familjekassa finnes, större
eller mindre i förhållande till familjens tillgån-
gar och behof, därifrån hustrun fritt får taga,
utan att begära, såväl till sina egna som till famil-
jens gemensamma behof. Vid större utgifter åter
bör naturligtvis ett meningsutbyte föregå, men,
där för hvardera det gemensamma intresset ut-
gör det enda eller det högsta afgörande, komma
naturligtvis härigenon ej några störande konflik-
ter att uppstå. Î fall åter, där hustrun ej finner
sig tillfredsställd, ehuru hon har familjens ge-
mensamma kassa om hand och endast vid före-
fallande större utgifter behöfver rådgöra med man-
nen, kommer hon att blifva föga lyckligare ge-
nom att hafva sin egen kassa, ehuru hon kanske
genom att få sin önskan uppfylld snarare kom-
mer att inse sakens ringa betydelse. I detta
sistnämnda fall beror väl missförhållandet på att
hustrun ej kan underordna sina personliga in-
tressen under de högre gemensamma eller att
hon genom det myckna talet om hustruns egen
kassa och om hennes förtryckta ställning fått en
skef syn på förhållandena och behärskas af en
fix idé.
Det är, som sagdt, därhän såväl mannen som
kvinnan bör sträfva att utveckla sig, att där per-
sonliga intressen komma i konflikt med gemen-
samma intressen, underordna de förra såsom de
lägre, men för öfrigt lämna hvarandra den största
möjliga frihet. Sålunda kommer äktenskapet att
blifva harmoniskt och den bästa skola för att
uppfostra fullödiga personligheter, medvetna om
sina såväl rättigheter som skyldigheter.
Familjefäder.
Som tidningens få återstående nummer för året
äro så strängt anlitade, måstevi nuhärmedförklara
meningsutbytet i denna fråga afslutad. Den har
ju nn ock” blifvit från flere synpunkter belyst,
och enhvar torde bäst efter sin individuella stånd-
punkt ur den förda diskussionen kunna hämta
svaret på frågan. Red.
Litteratur.
För »den idoga svenska kvinnan.»
O
fta synas i Iduns frågoafdelning förfrågnin
gar rörande såväl konstväfnader som enk-
lare väfvar och deras uppsättning. En mer all-
mänt spridd kunskap i och om denna verkligt
nyttiga och rent fosterländska hemslöjd tyckes
således vara af behofvet påkallad. Detta har
också blifvit beaktadt af en inom väfnadskonstens
mysterier invigd kvinna, fröken Nina von Enge-
ström — vid Cbicagoutställningen belönad med
diplom och medalj för duktygsväfnader — som
utgifvit och tillägnat »den idoga svenska kvin-
nan» sin »Praktiska Väfbok». Denna bok besva-
rar på ett uttömmande, enkelt och klart sätt alla
de frågor, som framställas såväl af de frågande
kvinnorna i Idun som af alla andra nordens
kvinnor, hvilka idka eller vilja lära sig väfkon-
sten.
Att denna konst inom hemmen icke blott
skulle blifva af ekonomisk vinst, utan äfven spri-
da glädje och välsignelse för ung och gammal,
Msk och sjuk, därom vittna först och främst den
»gamla goda tidens» kärnfriska och sunda kvin-
nor, hvilka i sin väfstol tillverkade allt, hvad som
inom hemmet behöfdes af klädnadspersedlar. Och
att väfstolen är ett utmärkt botemedel mot
vår" tids nervsjukdomar är faktiskt bevisadt.
Inom idiotanstalterna har undervisning i väfning
ock visat sig särdeles välgörande och väckande och
de för allt annat intresselösa idioterna finna stort,
nöje i väfnad. Förf. af »Praktisk väfbok» anför
ock i sitt förord hospitalsläkaren, professor Kjell
G
eorg levy’5 linne|viaga5in.
Drottninggatan 53, Stockholm.
Största härvarande lager af prima Irländska Ilellinne Näsdukar i alla storlekar och finlekar.
TIellinne Iiam,marduksnäsdukar med bredfåll och hålsöm à 5.75 pr dussin.
JXellinnenäsdukar med kulörta bårder, jBarnnäsdukar. Fantasinäsdukar.
Order å minst 25 kronor levereras fraktfritt närmaste järnvägs- eller ångbåtsstation.-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
