Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 50. 11 december 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1896
896
ur en låda några torra, halft förgätna blom-
mor och söka påminna sig, när och hvar
de plockades. Också jag har gömt en hand-
full minnesblomster. Deras doft är svag,
kanske ingen annan än jag själf kan kän-
na den.
Först var det den där morgonen före
midsommar. Jag steg upp med solen och
skyndade ut. Hvilken härlighet! Naturen,
som sofvit med halfslutna ögon, var redan
fullt vaken. Lif och rörelse i allt. Bina
surrade i äppelträden, som liknade snöbol-
lar i Alpenglühen. Svalor och bofinkar flögo
fram och tillbaka, upptagna af sina hus-
hållsbestyr; lärkan sjöng eldiga kärlekssån-
ger högt öfver fälten. Myrorna sprungo
beställsamt om hvarandra på skogsstigen.
Allt andades lif och hade brådt att utveckla
sig. Guden Pan hade funnit väg till norden.
Jag gick genom skogen till insjön, som
ligger dold bakom höga tallar och granar.
Pyrola doftade bland mossan ; rödbruna elg-
grästufvor speglade sig i vattnet. Kung
Artur och hans bålda riddare voro mitt säll-
skap. Jag läste om hjältedater och kär-
leksäfventyr, om irrfärder och försonings-
fester. Beskrifningen glödde i keltisk färg-
prakt. Man måste ryckas med och hänföras.
Där var också lif och rörelse, kamp och äf-
lan. Pulsar slogo och eldvarmt blod rann
rödt i friska ådror.
Lif, lif, lif!
En annan morgon.
Jag lösgör båten och glider sakta öfver
vattnet. Smultronstället därborta lockar. Jag
lägger i land. Solen bränner i min nacke,
medan jag plockar. Inom kort har jag hän-
derna fulla af smulrtron : doftande röda ku-
or, gungande på böjda stjälkar, ljusskära
bär, gröna kart, ja, till och med några hvita
blommor •— en hel bukett. Jag går upp
på ett berg: där nedanför ligger sjön, ba-
dande i morgonljus, (jfver skogstopparna i j
fjärran hvilar en hellenisk blådager. Jag
läser om, vår värld och dess uppkomst:
»Urstoftet hopade sig till skyar, skyarna
sönderföllo i flockar, och flockarna förvandla-
des i droppar. Skyarna äro nebulosorna och
flockarna de blifvande stjärnsamlingarna och
dropparna de hvälfvande solarna, stjärnorna
i rymden. Där dessa droppar stelnat, kallas
de planeter, och på deras ytor dväljas in-
fusorier. Vår jord är en sådan droppe, dess
bördstolta släkte droppens mikrozoider. »
— Ja, vår jord utgör endast en försvin-
nande droppe i universum, en droppe så
liten, att den i det stora hela är nästan
betydelselös. I dag sammanhålles den af
vissa lagar, i morgon skall den ha brustit
sönder och upplösts i atomer. Men för oss
är denna droppe — Astartes tår — stor och
skön. Inom den pulserar det lif, som drar
oss alla med i sin mäktiga flod. För andra
må denna lifsflod och denna jordsfer vara
små och obetydliga; för oss äro de stora
och härliga och fulla af skönhet.
Vagnen rullar, rullar.
Solen har gått ned, en gulröd dager dröjer
öfver det västra himlahvalfvet. Det mörknar,
månen och stjärnorna träda fram, himlen
blir allt dunklare blå. Jupiter strålar i Oxens
stjärnbild. Kapella, som på en dag utsänder
mer värme än vår sol på ett år, tindrar
med ett mildt och stilla sken; Arcturus,
nedanför Kalavagnens tistelstång, gnistrar
som en solitär på en drottnings panna.
Månen stiger allt högre, träd och buskar
antaga fantastiska former. Björkstammarna
glänsa blåhvita, skogssjöarna slumra i silf-
verljus.
Vagnen stannar, vi äro hemma. Men det
är omöjligt att gå in från dennanattliga prakt
Jag känner hvarje sten på vägen till utsikts-
berget. Första biten är jämn och ljus som
på dagen. Jag tränger in i mörka schakt,
mellan tätt löfverk och mossbelupna sten-
block. Nu förstår jag godt skogens magi-
ska trollkraft, som öfvat inflytande på alla
folk i alla tider. Där flyger en uggla upp,
väckt ur sin ljufvaste midnattsslummer.
Ändtligen står jag där uppe. Det inger en
känsla af makt att stå på ett högt berg,
kanske dock mer i sol- än månsken. Men
äfven nu känner jag bröstet vidgas. Där
nedanför ligger dalen, ån, smedjan, vår egen
stuga, allt insvept i en blåhvit halfdager.
En flik af sjön lyser glasartad. Bergen på
andra sidan dalen bada i klar månfärg.
Tystnaden är fullkomlig. Månskensnatten i
Belmont’s park kan ej ha varit mer ljuflig
än denna. Endast stjärnorna tala om lif i
fjärran världar.
(Slut.)
––––––––––i»’–––––––––-
Den käraste julklappen.
Åt våra barn.
yJå nu julen, som ju framför allt är en
ungdomens högtid, står så nära för
dörren, vilja vi erinra alla föräldrar och för
öfrigt en hvar, som med en gåfva önskar
glädja någon af de unga — det må vara
en gosse eller en flicka — om en julklapp,
hvilken helt visst mer än de flesta andra
skulle medföra glädje, nytta och varaktig
fägnad. Vi syfta härmed på ett prenume-
rationskvitto för det kommande året på tid-
ningen »Kamraten», hvilken utan jämförelse
står främst bland nordens ungdomsblad,
lika mycket i de vuxnes erkännande som i
de unga läsarnes eget tycke. En julbok
kan visst vara bra, men den är snart ut-
läst och lägges sedan undan att glömmas.
»Kamraten» kommer däremot igen året om,
alltid med ny lärdom, ny förströelse, nya
uppslag till slöjd, sysselsättningar och lekar.
Fosterländsk, frisk och hurtig är han i alla
skiften. Vi bedja därför att få fästa våra
läsarinnors synnerliga uppmärksamhet på
den stora annonsen i detta nummers an-
nonsbilaga, som innehåller utförligare upp-
lysningar om hvad Kamraten till det kom-
mande året har att bjuda sina vänner.
––—❖––––
Pd gamla dagar.
K
yligen frågades i Idun af en »innanför
disken bunden syster», hur hon skulle
använda sin inkomt 40 kr. i månaden, så
hon ändå kunde spara en slant. — Efter
genomläsandet af detta uppsteg ånyo en
länge närd önskan hos mig om en slags
pensionsinrättning för alla kvinnor, undan-
tagandes de, som ha anställning vid post,
telegraf, folkskolor eller eljes komma i åt-
njutande af pension efter vissa tjänsteår.
Huru många kvinnor Annas icke, som äro
lärarinnor i privata hem, sitta å kontor, äro
i affär, gå som man säger »frun tillhanda»
och dylikt.
Dessa ofta illa aflönade kunna af sina
små löner icke göra några insättningar i
lifränteanstalter, därtill fördas för mycket, för
att en gång uppbära en liten årlig pension.
Om vi besinna alla de storartade stiftel-
ser här i Sverige, afsedda för änkor och
ogifta kvinnor, så har det nog visat sig
mer än en gång att det icke just blir den
mest behöfvande, som först får den lediga
platsen där, utan det beror — detta som
allt annat — på »tur och gynnare». Jag vet
mer än en som bor fritt i dylik stiftelse, oak-
tadt stora inkomster. Dylikt alstrar ju bit-
terhet hos den ena människan mot den an-
dra, och detta böra vi väl motarbeta på alla
sätt.
Om en pensionskassa i nämnda syfte bil-
dades genom frivilliga gåfvor af bättre lot-
tade och dessa välvilliga gifvare, som offra
stora summor på palastlika stiftelser, i
st. gåfve dessa penningar till »Kvinnans
pensionsinrättning» så kunde alla — som
själfva ville göra sina inbetalningar — kom-
ma i åtnjutandet af en liten pension på äldre
dagar och så själfva hyra rum efter behag
Huru sedan hvar och en förvaltade sitt
pund, fick bero på dem själfva. Om den
årliga inbetalningen sattes så lågt som 12
à 15 kr., skulle nog den minst aflönade gär-
na göra denna insats för att på så sätt gå
en sorgfriare ålderdom till mötes.
Hos en af mina umgängesvänner var ett
äldre fruntimmer som hushushållsmamsell
eller — förlåt mig — fröken; hon var en
af dessa nöjda människor, som ha föga eller
inga anspråk. Tacksam och glad för den
minsta lilla välvilja, som visades henne, be-
skärmade hon sig sällan öfver någon eller
något, men på tu man hand kunde hon dock
fälla yttranden som: »snart är jag väl för
gammal att tjäna, hvad skall jag då taga
mig till, och hvart skall jag hän, när jag icke
förmår arbeta mera» o. d. Det gjorde mig
så ondt om henne, men som jag själf var
utan medel, kunde jag intet annat göra än
trösta henne med att familjen nog aldrig
skulle taga sin hand ifrån henne ; dock
därpå kunde och ville hon ej bygga, intet
löfte var henne gifvet. Nu frågar kanske
någon: hur gick det henne? Ja, troget tjä-
nade hon samma familj i 20 år för 100 kr.
pr år — de 5 senaste 125 —■ och då hon
vid 70 års ålder lämnade sin plats för att
hvila på gamla dagar, erhöll hon vid afske-
det med varm hand 200 kr., möbler till ett
litet rum och löfte om första årets hyra —
och nu, ja, nu äter hon »nådebröd» hos en
brorsdotter. Detta är lönen för ett sträfsamt,
plikttroget lif i andras tjänst. Nog måtte
det kännas bittert för den, som ej legat på
latsidan.
Ett annat fruntimmer måste redan vid
14 års ålder afbryta skolan, för att — då
föräldrarne råkade i mindre omständigheter
— söka genom hvitbroderi förtjäna något
till sitt uppehälle. Hon har nu i 30 år, och hon
fortfar än, utfört sådana arbeten på ett sätt
som visar stor skicklighet, ja, ingen skulle
kunna se spår af att en nål genomgått de-
samma. Nå, förtjänsten, hvar är den? Jo,
den är ej större än att hon med sparsam-
het kan kläda sig enkelt och så lefva hos
sin mor på hennes lilla pension, men när
modren för alltid är borta, hvad stundar
då? Ja det vete Gud allena.
Sådana exempel skulle kunna framdragas
många, men det- är med smärta jag tän-
ker på dem, och därför vare det sagda nog.
Just som jag är i begrepp afsluta detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
