Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 50. 11 december 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
me
dade klassen,» började sin verksamhet för något
öiiver ett år sedan genom att öppna »Hemmet
för gamla» den 1 okt. 1896. Vid dess öppnande
hade »Hemmet» 3 pensionärer; det har för när-
varande 13. Pensionärsafgiften är minst 10 kr.
i månaden, för hvilket belopp pensionären erhål-
ler husrum, vivre, uppassning och läkarevård.
De flesta af pensionärerna betala dock mer, eller
från 175 t. o. m. 500 kr. pr år. Pensionärsafgif-
terna hafva uppgått till 3.700 kr. och årsafgif-
terna till 700 kr. Af i våras insamlade 14,000
kr. återstår någ‘’t öfver 12,000. Styrelsen utgö-
res af rådman A. Pettersson, direktör A. Tamm,
d:r Hj. Hjorth, öfverstinnan P. Norrman, fru H.
Kellberg och fru E. Tersmeden.
Fröken Hulda Lundins slöjdkurs för ut-
bildande af handarbetslärarinnor afslöts för höst-
terminen sistlidne lördag i Klara folkskola. I
kursen hafva deltagit 38 elever. Nästa kurs bör-
jar, enligt annons i dagens tidning, den 6 näst-
kommande februari.
*
Damernas intresse i denna kafferepens tid
torde lätt nog kunna riktas på ett företag af den
art, som »Skandinaviska kafieförädlings-aktiebo
laget» satt i gång. Dess uppgift är nämligen den
att i samband med kafferostning tillverka föräd-
lade kaffesurrogat, behandlade efter en helt ny
metod, hvarigenom tillvaratagas de aromatiska
kaffeångor, hvilka hittills vid all kaffebränning
till ingen nytta spridas för himmelens vindar. Vi
hänvisa för öfrigt till annonsen om denna sak i
dagens nummer.
#
Den svenska munklikören, som tillverkas
i Stockholm af Skandinaviska Benedictine Kompa-
niet, har under pågående process med det fran-
ska bolaget klädts i en interimsutstyrsel, hvilken
tager sig mycket prydlig ut och ej torde kunna
lämna den minsta hållhake för nya förvecklingar.
Härmed bortfaller också den hos många rådande
farhågan, att all befattning med den svenska
»munken» under tiden för processens fortgång är
riskabel. Tvärtom vore det glädjande, om all-
mänheten ville lämna sitt understöd åt detta nya
inhemska företag, som lämnar bröd åt landets egna
arbetare, i synnerhet som likören är verkligt fin
och smaklig.
–––- *–––-
Teater och musik.
K. Dramatiska teatern bjöd åter i måndags på
ett nytt program — ett »klassiskt» lustpelspro-
gram med Molière och Blanche. Det bief en
underhållande afton och den talrika pnbliken,
bland hvilken märktes konungen och hertigarne
af Västmanland och Nerike, gaf frikostigt sitt
bifall till känna. Visserligen må ej påstås, att
hr Hamrin var en så alldeles lyckad represen-
tant för den älskogskranke narren Arnolphe i
»Fruntimmersskolan»; han saknar den esprit och
finhet, som den Molièrska komedien kräfver
äfven af sina burleska typer; men fru Hartmann
gaf en konsekvent och rolig bild af det oskulds-
fulla lilla våpet Agnès och hr Johansons unge
älskare hade både färg och värme. Drastiskt
lustiga voro hr Hedlund och fröken Åhlander
som det rustika paret i tjänst hos Arnolphe.
Kom så »Hittebarnet» och den odödlige Kon-
jander. Stödjande sig på de ypperliga traditioner,
hvilka det här vore en klumpighet att söka
åsidosätta, lyckades hr Bœckstrôm gifva en myc-
ket verkningsfull och skrattretande bild af den
gemytlige nobisgubben, och han sekunderades
därvid förträffligt af särskildt fru Littmarch i
hushållerskans roll. För öfrigt gjorde litet hvar
sin sak bra, både artisten Bällin, hr Hedlund,
herrskapet Kattong, hr Rydgren och fru Hamrin,
och öfriga. Kostym och tidsfärg från 40-talets
Stockholm voro godt iakttagna.
Vasateatern — hvars senaste program blef så
kortlifvadt, att vi bestämdt göra den största tjän-
sten med att utan vidare lämna det åt glömskan —
var strax färdig till ett nytt och, vi hoppas,
gynsammare slag. I går torsdag nppfördes för
första gången »älskog», skådespel i 3 akter af
Arthur Schnitzler, och som förpjäs »Trots allt»,
svenskt original i 1 akt. Då detta nummer gick
i press redan på onsdagen, måste vi spara ett
närmare omnämnande till härnäst.
På Södra teatern liar nu »Förgät mig ej’»s
glada wienervalsrytmer ersatts af det bebådade
Juvelera re
K. ANDERSON
I Jakolastorjr 1
inhemska lustspelet »Prästen och skådespelaren».
Äfven här gäller, att vi senare återkomma.
Fru Eva Nansens konsert förliden vecka blef
naturligtvis en högtidsstund för den talrika pu-
blik, som till sista plats, ja, ända upp på estra-
den fyllt Musikaliska akademiens rymliga sal.
Hennes utsökta egenskaper som romanssångerska
kommo också i allo till sin rätt genom det rika
och kosmopolitiskt omväxlande programmet. Nå-
gon enda svensk ton i den »europeiska konserten»
hade dock icke skadat inför svensk publik. Vi
hoppas, att den norska systern, när hon härnäst
gläder oss med ett besök, äfven i detta afseende
vill tillmötesgå våra förväntningar.
Musikföreningens konsert. I ösande regn och
decembermörker vandrade det musikaliska Stock-
holm i tisdags kväll till Musikföreningens kon-
sert, men väl inkommen i musiktemplet vid Bla-
sieholmshamnen, glömde man snart rusket och
gråvädret därute. Här var fest och ljus, och till
sista plats hade publiken mött i högtidsstämning.
Det var] också ett af den klassiska tonkonstens
yppersta verk, strålande af upphöjd klarhet och
fägring, 50m här bjöds: Joh. Seb. Bachs messa
i h-moll. Denna stora messa tillhör den senaste
och mognaste perioden af mästarens lefnad och
har under åtminsone fem år upptagit Bachs tan-
kar. Omfånget är vida utöfver det vanliga; ett
utförande af verket i dess helhet upptager mer
är det dubbla af den tid, som vanligen beräknas
för en messa, eller en timme. Messans liturgiska
grundtankar kunna angifvas som fyra: mänsk-
lighetens syndamedvetande (Kyrie), Kristi förso-
ningsverk (Gloria), den från honom utgående
kristna kyrkan (Credo), samt åminnelsehögtiden
med lof och pris (Sanctus och Agnus Dei). Det
kan väl sägas att denna idékrets aldrig fått i
musik ett väldigare och mera på en gång både
djupgående och omfattande uttryck än i Bachs
H-moll messa, hvilken i sin sammansmältning af
det allmänkyrkliga med ett innerligt personligt
element intager en förmedlande ställning mellan
en Palestrinas stränga ritualmässighet och en
Beethovens helt igenom subjektiva uppfattning.
Af verkets nummer är det stora flertalet
körer, oftast femstämmiga, med delade sopraner.
Solosakerna utgöras af arier och duetter; recita-
tiv, hvilkas användning den katolska kyrkostilen
icke medgifver, förekomma ej. Dessa arier och
duetter tillhöra den af Bach upptagna breda ita-
lienska stilen, än melodiskt uttrycksfulla, än rikt
smyckade med koloratur. I körerna har mästaren
med användning af hela sin kontrapunktiska
konst behandlat själfuppfunna, geniala motiv, där-
vid äfven inflätande en och annan af den äldre
kristna kyrkans intonationer.
Det utförande, som det väldiga verket nu er-
höll, utgör en heder för det konstnärligt lifaktiga
musiksällskapet samt för inöfvaren och ledaren
af det hela, professor F. Neruda. Men därvid
understöddes de ock utaf artister af sådan rang
som fru Mathilda Linden, fröken Esther Sidner och
herr Salomon Smith, hvilkas förtjänster som ora-
torietolkare i solopartierna kommo till bästa rätt.
Körerna gingo med god samsjungning, och äfven
den betydelsefulla instrumentala insatsen från k.
hofkapellets sida förtjänar allt loford. — Konun-
gen prinsarne Karl och Eugen samt hertiginnan
af Dalarne öfvervoro konserten.
Teint Ænelies historia.
För Idun af Homo Sum.
(Forts. fr. föreg. nummer.)
De sorger, som Gud direkt pålägger oss, kunna
väl vara tunga, men jämförda med dem, som vi
känna att vi själfva dragit öfver oss äro de lik-
väl lätta. Och det bittraste för mig var just det,
att jag visste, att jag själf genom min fåfänga
och mitt lättsinne förstört den lycka, som kunnat
blifva min. Och icke blott min, utan äfven hans,
och den var mig nu lika dyrbar. Ty denna natt,
hvarunder så mycket i mitt inre blef mig uppen-
bart, så mycket som kom mig att vämjas vid
mig själf, då blef det äfven klart för mig
att jag älskade, älskade af hela min själ. Att
lifvet utan denne man, som jag förlorat, skulle
vara värdelöst, ja, outhärdligt. Och på samma
gång insåg jag äfven, hur underlägsen jag var
honom, icke blott i bildning och begåfning, utan
kanske ännu mer i hvad som rörde karaktärens
och hjärtats egenskaper.
Men hvarför skulle vi aldrig mer få återse
hvarandra? Hvad hade han menat med dessa j
Armband, Kedjor,
Kedje&rmband, Nålar,
Bref besvaras omjîàcnd»
dunkla ord? Då flög det igenom mig som en
blixt: »tänk om han tar lifvet af sig!» Han hade
varit så upprörd och besynnerlig, och man hörde
ju så ofta att människor dödade sig af olycklig
kärlek, Skulle jag äfven få hans lif på mitt
samvete? Nej, det var icke möjligt, det fick ej
ske! Ett ögonblick tyckte jag att jag till hvad
pris som helst måste begifva mig till honom för
att rycka vapnet ur hans hand och bedja ho-
nom förlåta. Men i nästa ögonblick insåg jag
det vansinniga, det outförbara i ett dylikt till-
tag. Kumte jag då intet göra för att rädda ho-
nom? — Angestfullt vred jag mina händer.
Kanske var det åsynen af de sammanknäppta
händerna, som förde min tanke på bön, ty jag
hade länge sedan kommit ifrån att bedja, och
för Gud kände jag mig numera så främmande.
Men han var ju barmhärtg, allsmäktig! Jag ka-
stade mig på knä och bestormade honom med
böner att bevara den älskades lif. Snart erfor
jag mera lugn i känslan af att mina bekymmer
och mitt öde bvilade i en mäktigare hand, och
jag kunde gå till hvila för att njuta några tim-
mars sömn.
Under de dagar som följde gick jag i en ner-
vös oro i afvaktan på några underrättelser om
kapten L. Jag kunde icke utan häftig hjärtklapp-
ning öppna en tidning, och mina ögon letade in-
stinktmässigt efter rubriken själfmord. Men för
hvar dag som gick, utan att jag funnit hans
namn i samband med dylika notiser, blef jag
allt mera lättad.
Jag tog mig då för att gå och besöka dem af
mina bekanta, som kände kapten L., men utan
resultat. I hopp att åtminstone få se honom ute,
gick jag mig trött på gatorna, men också det
förgäfves. När jag kom hem om middagarna
efter dessa mina irrfärder, såg jag så blek och
förstörd ut, att min tant flere gånger framkastade,
att jag borde tala med en läkare. Men jag bara
skakade på hufvudet.
Ändtligen blef jag befriad ur min ovisshet.
Omkring en vecka efter den ödesdigra balen
kom min tant hem från några visiter, med myc-
ket viktig uppsyn. »Jag var och hälsade på hos
friherrinnan S. i dag, och kan du tänka dig livad
hon berättade ? Jo, att vår vän, kapten L., nu
verkligen lagt in om afsked för att begifva sig
ut på en resa till Orienten, och gu’ vet hvart
han sedan styr kosan. Han ämnar vara borta
ett par år och lär till och med ha yttrat, att han
kanske aldrig kommer igen. Han reser visst re-
dan i dag. Jag tycker verkligen, att det är bra
oartigt af honom att ej ha kommit hit på af-
skedsvisit, eller hvad tycker du ?» Och tant såg
forskande på mig.
Med en öfvernaturlig ansträngning lyckades
jag göra min röst lugn och likgiltig, då jag sva-
rade : »Det finner jag helt naturligt, att han icke
har tid att springa på afskedsvisiter till alla sina
bekanta.»
»Åh, du glömmer, att jag är släkt med honom.
Men han har alltid varit litet oberäknelig och
excentrisk. Det här tycker jag dock är väl starkt,
att han kastar bort sig på det viset för att flacka
omkring på resor,» sade tant indignerad och
satte sig bekvämare till rätta i soffhörnet. »Med
hans goda hufvud kunde man väl haft framtid
för sig som militär.»
»För resten trodde jag verkligen, att han gick
i giftermålstankar på senare tiden och tänkte
slå sig ned som en förståndig äkta man. Jag har
inbillat mig, att han var kär i dig,» sade tant
och betraktade mig mystiskt.
»Det var komiskt, lilla tant!» sade jag skrat-
tande och lät mycket förvånad, men kunde icke
låta bli att rodna.
»Nåja,» fortfor tant synbarligen lugnad, »icke
för att han egentligen varit ett parti för dig, du
som kan få en grefve, när du vill.»
»Nej, vet tant, grefvar har jag aldrig varit
svag för. Dessutom är det mycket troligt, att
jag aldrig gifter mig.»
Vid detta besked stirrade tant mycket häpen
på mig; men med värdig hållning lämnade jag
rummet och gick in till mig. Jag hade behof af
att vara ensam.
Alltsom våren framskred, blef jag mer och
mer blek och affallen, hade ingen aptit och sak-
nade intresse för allt. Slutligen rådfrågades en
läkare, som ordinerade ombyte af luft samt för-
ströelse och skickade mig till en badort vid väst-
kusten. Här var jag snart inne i ett gladt kot-
teri, där förströelse minsann icke saknades, och
jag deltog i allt, icke med lif och lust, utan med
en febril ifver.
Det hände dock ofta, kanske just när det som
muntrast glammades omkring mig, att jag greps
af en beklämmande känsla utaf ödslig tomhet
Silfverarbeten, ModernastI
Bordsilfver. SolidastI
Billigast I
Kingar,
Broscher,
U V>
*5 g
ra
pf
crM
<D ca
*0 fr*
PÎ Ç2.
:c3
m ,
fr* fr*
:0 :«C3
O
fr« .3
§ ©
CÜ fr«
230
«
oî3 <]>
a
rf
fl
:Q
PS
R
m
H
k
m
a S3
sö ca. ce
-
•*-* =s
« V»
S i£Z S3
2 *
is
m
<
ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:37 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1896/0403.html
