Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
404 I DU N 1896
stängt igen dörren till sitt mörka, dammiga
studerrum och åter gått ut i det verk-
samma, lefvande lifvet. Han var språksam
och angenäm, ja, till och med litet upp-
sluppen. Han kröp på en stund undan i
sin svägerskas sängkammare och skref rim
på sina julklappar — rim, hvilka väckte
stort jubel, när de senare på aftonen lästes
upp. Han åt gröt som en skåning.
Maja och Lena fingo också vara med, när
julklapparne delades ut, och stor var den
förstnämndas glädje och stolthet, när hon
äfven fick ett paket med hennes doktors
välkända handstil. Het innehöll en liten
silfverbrosch, föreställande en hästsko, och
bar följande skämtsamma rim:
>Du stuckits i så många år,
Att hämsko nu på dig bör sättas.
Dock, bättre nål man söka får,
Och fin metall bör varsamt tvättas.»
Maja såg litet konfunderad ut, när hon
hörde detta läsas upp, men tog det till sist
som en artighet och log ett bredt, soligt
leende mot sin husbonde samt pröfvade,
hvilken effekt broschen skulle göra mot
hennes svarta klädning.
Innan man skiljdes åt för aftonen, så
möttes doktorn och moster Eva händelsevis
under taklampan i kabinettet.
»Eva!» —sade doktorn och räckte henne
handen.
»Adam ! »
»Ja, dagen heter så — Adam och Eva.
Sedan urminnes tider ha dessa båda namn
hört ihop, och om du ej fruktar för att lif-
vet igenom dras med en gammal stofil som
jag, så kunde vi ju pröfva på att jämka
ihop dem ännu en gång. Om det blir i
ett paradis, kan jag ej säga.»
»Det beror på oss själfva» — svarade
Eva — »och att vi ej gömma oss undan
för Herrans anlete ...»
(Illustratör: Gerda Tirén.)
Af Amanda Kerfstedt.
» Ack, faster, hatten kommer inte. Jag
får inte följa med.»
»Ja, i vinterhatt kan du omöjligt gå, så
här sent på våren. Men tyst — jag hör
steg i trappan, — där ha vi den säkert.»
Flickan, som kom in med hattasken, bad
så mycket om ursäkt. »De beställda ban-
den hade tagit slut, men mamsell tog ändå
de enda rutiga som funnos.»
»Ja, det är bra, bara det är en sommar-
hatt, så är det nog.»
Flickan gick, och locket togs af asken.
»O,» ropade Blanche Stern, »det där är
ju åt en gumma. Gredelint! Har man nå-
gonsin sett en sådan flickhatt. Och vi
skulle ju ha lika hattar, Emerence och jag.
Hur skall jag kunna ha den här? Och hvad
skall mamma säga, när jag kommer hem
med den?»
I detsamma syntes ett flickansikte i dör-
ren.
»Är du färdig, Blanche? Pappa väntar.»
»Sätt på hatten, barn. Fasonen är ju
bra — rosenfärgen får du bestå själf.»
Det var en liten täck nackhatt, sådan
ungdomen brukade den tiden, med upp-
stående skärm och rikt garnerad med ljus-
gredelina, smårutiga sidenband. Blanche
satte den hastigt på sig framför spegeln,
alldeles likgiltig för skönheten i det ansikte,
som den omslöt, men med ögon som strå-
lade af ifver att få gå med på det vän-
tade nöjet. Det var ingenting annat än
en uppvisning i exercis af flottans man-
skap på Skeppsholmen. Fadern till hen-
nes båda vänninnor, Emerence och El-
linor Bred, var tjänsteman vid konvojkom-
missariatet, och han hade lofvat att följa
dem på uppvisningen. För Blanche var
allt hvad hufvudstadslifvet erbjöd så för-
tjusande nytt. Hon hade kommit till Stock-
holm på några veckors besök, och hon glad-
des åt allt, emedan hon fröjdades åt själf-
va lifvet. Hon var i hög grad sann, käns-
lig, impulsiv, full af medlidande och öm-
het. Ehuru hennes hem var fint och bil-
dadt, hade hon hvarken undgått lidande
eller strängt arbete, men hon hade också
roat sig, varit firad, älskad och eftersökt,
hon hade erfarit olikartade saker mer än
fallet brukar vara med flickor af hennes
ålder.
Kanske var det hennes fullkomliga konst-
löshet, som var så betagande, eller måhän-
da var det den liflighet i uppfattning, hvar-
med hon liksom gjorde hvarje nytt intryck
till sin egendom. Hennes röst, som ägde
alla ett skönt organs nyanser, kunde stegras
till hög patos, och hon begagnade, hvad
som här är så sällsynt, gester till sitt tal.
Detta kom sig af att hvarje känsla grep
henne med sådan styrka, att hon alldeles
omedvetet behöfde åtbördens synliga ut-
tryck för densamma. Hos denna mycket
kvinnliga och okonstlade flicka fanns på
samma gång något imponerande. Hon
kunde känna indignation. Mildheten och
godheten, som lågo kring hennes läppar och
i kindernas svaga grof>ar, adlades af rätt-
visan, som präglade hennes rena panna och
hennes underligt djupa och vemodiga ögon.
Hon förde sig rak, när hon gick, men
när hon stod, fick hennes hufvud en lätt
böjning framåt, liksom om allt omkring
henne haft för andra ofattliga röster, som
om hon lyssnat till och förstått tingens
outgrundliga språk.
Nu sprang hon ned för trappan. Vän-
nerna väntade henne i förstugan och fär-
den begynte.
Hvilken vårdag ! Vid Skeppsbron låg en
och annan ångbåt, icke på långt när så många
som nu. Kajen var icke undanskymd affartyg,
men desto flitigare gingo de tunga rodd-
båtarne fram och tillbaka på det glittrande
vattnet. Skeppsholmens träd stodo som öf-
verdragna med ett fint grönt flor, himlen
var hög och ljusblå med små hvita ulliga
skyar, luften frisk och mättad af sol, och
när de landat efter håtfarten, möttes de på
stranden af den däfna, berusande doften af
nysprickande knoppar och gräs. Härute
sjöngo de nykomna fågelskarorna sinahäls-
ningssånger till norden, hela rymden var
full af vårdrömmar och svärmeri.
De gingo den grönkantade vägen upp
förbi Drottning Kristinas kastell. Uppe på
kullen stannade de. Här skulle uppvis-
ningen äga rum, och här fanns redan myc-
ket folk samladt. Flottans befäl med fa-
miljer, löjtnanter och unga flickor i grup-
per här och där mellan träden, en vald
samling. Blanches båda väninnor, hvilka ge-
nom fadrens ämbete lärt känna en hop
af flottans officerare, blefvo snart upptagna af
sina bekanta. Själf stod hon litet ifrån bred-
vid farbrodern, hon var så intresserad af allt-
sammans. »Ser du, där är Hulda Mosander,»
sade han. »Hon anses för Stockholms
vackraste flicka.» »Jag har läst om att
hon brukar dansa med prinsarne, » sade
Blanche. »Det var roligt, att jag fick se
henne. Hon är verkligen mycket vacker,
och så ser hon så god ut.»
»Förlåter du mig, om jag går ifrån dig
några ögonblick,» sade han. »Jag ser kap-
ten Jonson därborta, och jag har ett ären-
de till honom.»
»Gå gärna,» sade Blanche, »jag reder
mig nog, och ingen kommer att ofreda mig.
Det är riktigt roligt att vara så här okänd
bland så mycket folk.»
Farbrodern gick, och Blanche såg med
intensivt intresse, hur flottans manskap
började marschera upp på höjden.
Men från en annan sida kommo de båda
unga prinsarne med hastig och spänstig
gång, och ögonblicket därpå började exercisen.
Blanche hade icke märkt deras ankomst.
Hon var helt och hållet upptagen af manska-
pet, som defilerade förbi, men själf hade hon
blifvit bemärkt. Den ena af prinsarne, en
ljushårig och blåögd ung man med nobla
drag, hade visat en häftig rörelse vid hen-
nes åsyn, han såg i ett ögonblick för sig
hela taflan af det länge gömda minnet. —
En mörk och ruskig höstafton för sex år
sedan. Han var på väg till sin skötevän,
som bodde tämligen långt uppe på söder,
helt ensam, som hans vana var. Han hade
en komposition, nyss upptecknad, i fickan,
och han kunde icke invänta en ny dag för
att gå igenom den med vännen. Han hade
gått ett par bakgator, då han plötsligt
hörde några snyftningar, en stilla gråt.
Han stannade. Vid gathörnet, halft lutad
mot en af de höga stenar, som före trot-
toarernas tid stodo som skyddsvakter vid
hörnhusens knutar, såg han en flicka, ännu
barn. Den matta lyktan, som hängde i
hörnet, kastade ett svagt ljus öfver henne.
Det var något i ställningens tröstlösa be-
hag, som tilltalade honom. Men äfven
hennes sorg rörde hans hjärta, och han
sade till henne: »Hvarför gråter du?»
Hon såg icke upp. Hon stod framför
honom med nedslagna ögon, tveksam om
hon skulle svara. Men slutligen ström-
made hela berättelsen från hennes läppar,
med barnets på samma gång som hjärt-
ängslans uppriktighet.
Hon hade varit två dagar i Stockholm
för första gången — hos sin tant. Hon
skulle bara gå nedför backen om hörnet
till kryddboden för att lämna sitt bref till
hemmet. Det var ju icke att taga miste
på. Men kyrkan lyste på afstånd, det var
ju inte många steg. Bara att vända om
igen rakt fram, en enda afvikning, snyf-
tade hon fram, nästan urskuldande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
