Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
*1# :
träffade kavaljeren den gamle major N—1,
som bodde på Skeppsholmen. Han kände
farbrodern, vinkade åt honom, sade några
ord och gaf kavaljeren besked. Inom få
minuter kom kavaljeren bugande fram till
prinsen, hviskade ett namn och några an-
dra detaljer i hans öra och drog sig till-
baka.
Med hvilken precision manskapet lydde
kommandoorden! Dessa gamla väderbitna
båtsmän, dessa unga fyrar, hur intelligenta
de sågo ut! Man märkte, att de hade sett
åtskilligt af världen,
att de hade skådat
faran i ansiktet,
att de visste något
mer, än hur gräset
gror och växer på
soldattorpets tegar.
Och allt detta, som
deras ansikten ut-
tryckte, det afspeg-
lade sig i Blanches
ansikte. Hennes
drag mulnade stun-
dom, för att ett an-
nat ögonblick lysa
upp i små flyktiga
leenden. Hon var
så inne i den histo-
ria, hon tyckte sig
läsa i dessa sjömäns
utseenden, att hon
hade glömt allt an-
nat omkring sig, och
hon ryckte till, när
hon oväntadt hörde
en röst tätt invid
sig säga:» Det roar
er att se på exer-
cisen. »
Hon vände sig
till hälften emot ho-
nom som talat, och
hon kände ögon-
blickligen igen ho-
nom på de många
porträtt hon sett.
Det blonda krusiga
håret, den nobelt
böjda näsan, den
fint tecknade mun-
nen och de milda
blå ögonen voro ju-
så välbekanta i hela
landet.
»Ja,» sade hon.
»Jag tycker om flot-
tister. »
»Så-å. Ni känner
många sådana?»
»Jag har känt
en,» sade hon, »och
han var så under-
lig.» Och efter en kort paus tilläde hon:
»Jag tycker om underliga människor.»
»Om jag också kunde ge er intryck af
något underligt,» sade han med ett små-
löje, »men jag är en så vanlig människa.»
Hon slog upp sina ögon emot honom
med en liten afvärjande rörelse med handen.
»O, nej — säg inte så — det är ni inte.»
»Så vida inte,» fortsatte han, »ni möj-
ligtvis skulle finna det underligt att tala
med en prins. Det finns människor som
tycka så —»
»Ja,» sade hon mycket eftertänksamt —
»kanske — i ett fall. Men er känner jag
ju så väl.»
Men vid kyrkogården — med en ny snyft-
mng —kom en grof karl och tilltalade henne.
Hon blef så rädd och sprang, vek af en
gång, kanske två. Hon stannade slutligen
med andan i halsen, alltjämt med fruktan
att vara förföljd. En flicka visade henne,
som hon insåg, orätt väg, en gumma snäste
henne, nu visste hon icke alls, hvar hon
var. O, hur olyckligt det var alltsammans !
Rösten, hvarmed allt detta hastigt berät
tades, tilltalade genast hans musikaliska
öra. Hon talade ur sitt hjärtas djup, me-
dan det svaga lykt-
skenetvisade honom
ett ansikte af rö-
rande skönhet. Han
undrade, hurudana
ögonen voro, ögonen
som skulle tala sam-
ma språk som rö-
sten, men hon såg
aldrig upp. Hon
stod rädd och skygg
framför honom, halft
färdig till flykt.
»Hvar bor du då?»
sade han.
Hon nämnde ga-
tan. Den var icke
långt borta.
»Och hvad heter
du?»
»Blanche,» sade
hon.
»Jag skall följa
dig,» sade han.
De vandrade fram-
åt tillsammans i
mörkret. När han
såg, hur hon höll
sig på afstånd, blyg
och förskräckt, sade
han mycket mildt :
»Du är väl inte
rädd för mig, Blan-
che. Jag vill ju bara
hjälpa dig hem.»
Hon svarade ett
sakta: »Ack ja.»
Och så gick hon
tyst igen. Han läng-
tade att höra hennes
röst, men han kom
sig icke för att säga
något mera. Det
var i hennes lätta
gång, i hennes fina,
något gängliga bar-
nagestalt någonting
som oemotståndligt
tilltalade honom.
Det var som ett lef-
vande uttryck af
den harmoni han
älskade.
Plötsligt vid ett gathörn utropade hon
ett hänryckt igenkännande: »här är det»,
och i ett ögonblick, så hastigt att han icke
hann tänka, förrän det var gjordt, var hon
försvunnen i mörkret.
Han gick icke till sin vän den aftonen,
han gick tillbaka till sitt palats och skref
under nattens timme en sång, som han kal-
lade »Snöhvit».
Händelsen var enkel, men den blef af
inflytande på hans utveckling. Han glömde
den aldrig. »Blanche» — det var för honom
kvinnan, hvilken behöfde skydd, ömt be-
skydd, och för henne ville han vara be-
skyddaren. Och hvit och ren skulle hon
vara.
Och som hans tankar alltid själfmant
togo en poetiskt symbolisk vändning, så
tänkte han vidare, att om hon var vilsekom-
men, så skulle han föra henne den rätta
vägen igen och icke tvärtom.
Han tänkte ofta på detta barn, han fö-
reställde sig henne, när hon kom hem, hur
tårarne förbyttes i leenden, sorgen i glädje,
och han undrade alltjämt öfver hennes ögon,
som han icke fått se.
Han tyckte, medan åren gingo, att det
nödvändigt måste finnas ett osynligt band
mellan honom och henne, som småningom
växte till hans fantasis ideal.
Och där stod hon nu i de nitton årens
fulla blomstring, med ögon som strålade af
hänförelse! Hans Blanche, hans egen lilla
gråtande Blanche!
Han vände sig till sin kavaljer och hvi-
skade: »Skaffa genast reda på, hvem den där
flickan i gredelina hatten är,» och kavalje-
ren började ögonblickligen sina spaningar.
Medan Blanche med liflig uppmärksamhet
följde exercisen, gjordes till höger och vän-
ster förfrågningar om henne. Slutligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
