Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
406 IDUN 1896
»Gör ni?»
»Ja — ack ja. Jag har ju tänkt det-
samma som ni, när jag sjungit edra sånger.»
»Hvad är det då i för ett fall ni tycker
det är underligt att tala vid mig?» sade
han mycket mildt.
»Jag vet inte, om det passar att säga det,»
sade hon och rodnade.
»Jag tror inte, att ni skulle kunna hitta
på något, som icke passade att säga mig,»
sade han mycket allvarsamt. »I hvarje fall
tror jag, att jag skulle kunna förstå hvad
ni menade. »
»Jag vet ändå inte, om jag vill säga det,»
sade hon med pinad min, i det hon ofri-
villigt och snabbt förde handen för en
sekund till sitt hjärta. »Ni skulle kunna
missförstå och misskänna mig, och det skulle
smärta mig.»
»Var lugn, fröken Blanche,» sade han,
»jag skall aldrig missförstå och ännu min-
dre misskänna er. Vi konstnärer ha fått
visionens gåfva. Jag läser hela ert väsen
i ert utseende.»
»Nej, nej,» sade hon med samma afvär-
jande rörelse med handen, »säg ingenting
mer. Förspill inte de här korta ögonblic-
ken med att tala om mig.»
»Jag ser,» sade han, »att ni inte har för-
troende för mig, och det fastän ni påstår,
att ni känner mig så väl.»
Hon smålog med nedslagna ögon. Därpå
.fick hon samma pinade uttryck som förut.
Det tycktes, som om något aflägset höll
på att arbeta sig fram i hennes hågkomst.
Han teg några ögonblick. Han njöt af att
se, hur minnets dagning randades.
Slutligen brast hon ut, i det alla hennes
drag upplystes af igenkännandets glädje.
»O! det var nil Det var ju inte underligt,
att er röst var så välkänd. Hur ofta un-
der de gångna åren har jag inte hört edra
ord: ’Du är väl inte rädd för mig. Jag vill
ju bara föra dig hem’. Det var bara un-
derligt, att jag icke genast förstod det. Men
jag såg er ju aldrig.»
Han stod småleende och tyst och betraktade
henne med en obeskriflig känsla af lycka.
»Och jag, som icke tackade er,» fortfor
hon lika ifrigt, i det hennes ömma ögon
sågo rakt in i hans. »Det har känts som
ett samvetskval allt sedan. Om ni visste,
hur jag grät efteråt för den saken. Jag
föreslog min tant att annonsera i tidnin-
garna» — hon skrattade till, så att det glim-
made af ögon och tänder — »men man kunde
ju inte annonsera bara ett tack till en snäll
herre.»
Han skrattade också, men så blefvo de
båda i en hast allvarsamma. En gemen-
sam tanke på glädjens korthet grep dem,
och han sade med en suck:
»Vill ni nu säga mig, hvarför ni tycker
att det är underligt att tala med mig? Vi
äro ju gamla vänner, fröken Blanche.»
Hon tvekade ett ögonblick och såg sig
rädd omkring.
»Nej, ni kan inte försvinna nu som förra
gången,» sade han. »Ni har ingen und-
flykt. Alla dessa människor hålla er fast.»
Hon såg åter ned, och därpå sade hon
mycket allvarsamt:
»Jag tyckte det var underligt därför, att
ni är en människa, som inte har frihet att
tycka hvad ni vill eller handla hur ni vill. »
Hon tystnade plötsligt, liksom hon hej-
dat sig. Men då det i hast dagades för
henne, allt hvad dessa ord kunde innebära,
och hon fruktade, att han skulle anse dem
förmätna, trodde hon sig förbättra saken
genom att tillägga med mild röst: »Jag ville
inte för allt i världen göra er något ondt,
och därför känns det nästan som ett an-
svar att tala med er.»
Hon slog upp sina ärliga, vemodiga ögon
och mötte hans blick. Han kände det, som
om han blifvit träffad af ett skott midt i
hjärtat, och öfver hennes ansikte drog en
plötslig blekhet.
»Jag har haft en djup sorg just för den
saken,» sade han hastigt och brådskande,
»men i dag, nu i denna stund, förefaller
det mig, som om den sorgen hade varit en
obetydlighet. »
Hon rodnade litet.
»Det var väl,» sade hon, »att jag inte
visste det, när jag där hemma tänkte på er.
Det skulle ha smärtat mig så djupt. Fast
kanske tvärtom. Om jag hade vetat det,
skulle jag försökt att hjälpa er bära det.
Det kanske hade lättat bördan för er, fastän
ni knappast sett mig, och jag var så långt
borta. Sådant där vet man aldrig.»
Han betraktade henne tyst, medan sol-
strålarna lekte i hennes hår och färgen
steg på hennes kinder och hvarje hennes
känsla förråddes af hennes växlande uttryck.
»Nej, man vet det aldrig,» sade han, —
»och man vet heller aldrig, när det ögon-
blick kommer, som beseglar ens öde. Men
jag tror obetingadt, att ni skulle kunnat
bära min börda, ni som har sympatiens
underbara prägel i hela ert utseende. I
ert ansikte läser jag allt hvad jag tänkt
och drömt och hoppats ...»
»Tala inte om mig,» sade hon allvarsamt,
»Jag vågar inte se upp. Jag antar, att
hundra par ögon betrakta oss. Och hvad
skall fröken Hulda Mosander säga. Hon,
som ni så ofta dansat med.»
»Har jag,» sade han, som vid denna på-
minnelse om tidens flykt blef utom sig -—
»kanske — men hon är god, hon säger
aldrig något ondt. För öfrigt minns jag
ingenting — jag har glömt min förtid —
det är som om jag nyss födts till lifvet. ..»
»Tänker ni på, att ni också har ett an-
svar när ni talar?» sade hon mycket sakta
och med osäker röst.
»Nej — icke nu,» sade han. »Jag tän-
ker på, att en konungason också kan slita
sina bojor . . . att. . . att ...»
Han märkte, att uppvisningen nalkades
sitt slut, och han fattades af smärtans yr-
sel och vanvett. Hans röst började skälfva
af det myckna, som brusade inom honom,
våldsamt och med lidelsens vanmäktiga och
ursinniga upproriskhet. »Jag skulle vilja,»
fortsatte han flämtande, i det han böjde
sig fram emot henne, Ȍh, jag skulle vilja
liksom han, ni vet, som strök den sjukes
flaskor med ett enda drag från bordet, så
skulle jag också vilja stryka bort alltsam-
mans, kavaljerer och kammarherrar, betjän-
ter och livréer, hela den stängande, kväf-
vande ståten med ett enda drag och taga
er vid handen och gå lifvets väg med er
öfver dalar och höjder och se allting i större
vidder och vara fri och veta, att vid min
sida ginge ...»
»Säg ingenting mer,» bad hon, »jag kan
inte höra mer ...»
Men orden brusade fram öfver hans läp-
par, oemotståndligt.
»Jag skulle sätta er så högt upp på tin-
narne — att lifvet icke skulle förslå att
visa er . .. »
»Tyst,» sade hon med en värdighet, som
gjorde hennes unga ansikte nästan sublimt,
»inte ett enda ord mer. » Och i det hennes röst
plötsligt återgaf de känlsor, som genomström-
made henne, och hennes ögon ännu en gång
slogos upp mot honom, sade hon: »Hvad
skulle ni också kunna säga mer? Jag står
redan på tifinarne. Där står man bara
några ögonblick ■— men det kan ju vara
nog — för lifvet.»
»När — hvar får jag se er igen?» Ty
farbrodern nalkades. »Säg det — fort.»
»Aldrig,» sade hon med ett smärtfylldt
smålöje. »När man verkligen stått på tinnar-
ne, så riskerar man inte att glida ned igen. »
Han drog sig ett par steg tillbaka, ty
flickorna kommo fram till henne. Han
förde handen till militärmössan, och hon
såg på hans läppar, att han sade: »Far-
väl.» Hans bror kom och lade sin arm i
hans. De underbara ögonblicken voro förbi.
* *
Hs
$2 r
„ -, ■ -’S«,,
üäänil
. - • : : *;•
■12
wm
» » -
4. is i Vt
t t t!’
UÅI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
