Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 407
På eftermiddagen kom ett bref från mo-
dern, som kallade henne hem. En af hen-
nes små bröder hade sjuknat i skarlakans-
feber. Hon for genast. Hästar från
hemmet voro henne till mötes på half-
va vägen. Under hela tiden tyckte
hon, att det var så underligt, att
lifvet bestod af otaliga hvarda-
gar. Hela denna rad af hvar-
dagar föreföll henne så främ-
mande. De hade nästan sopats
bort ur hennes hågkomst. Men
så kommo sjukvården, vakan och
omsorgerna. Till sist dukade
hon själf under och greps af
smittan, och så gingo veckorna
i feberyrsel.
Sommarsolen sken på den fällda
gardinen, när hon ändtligen slog
upp ögonen, och far och mor sågo
det återvändande medvetandet
blicken.
»Mamma,» sade hon genast, »hvar-
för är du så svartklädd?» Och med häf-
tig förskräckelse: »Är han död — lille
bror — och jag, som inte orkade till slutet.»
»Nej, nej, lugna dig — för all del. Han
är inte död — han är frisk och är ute och
leker. Det är ingenting, som rör vår fa-
milj — men det är nog sorg ändå — sorg
i hela landet.»
»Hvad är det?» sade hon och reste sig.
»Det är den unge prinsen, sångaren har
sjungit ut.»
»01» sade hon och slog ihop händerna
öfver sitt hufvud, »hvad jag är lycklig och
glad. Nu får jag stå kvar på tinnarne —
midt i solljuset och aldrig, aldrig glida ned.»
»Hon yrar igen,» sade modern bekymrad.
Men hon såg på dem med en redig blick,
hvars innehåll ingen af dem förstod.
»Du är väl inte rädd förmig, Blanche,»
sade hon med matt röst, ^liksom hon upp-
repat en läxa ur minnet, »jag vill ju bara
ledsaga dig hem.»
* * *
Tant Katy tystnade, och vi sutto alla
liksom förlamade, hennes röst hade varit
så gripande, och vi sågo nu i glöden från
den utbrunna brasan, hur hennes ögon hade
detta nästan visionära uttryck, soin de ibland
brukade få vid de högtidstillfällen, då hon
lät öfvertala sig att berätta något för oss.
»Men, tant Katy, är det där sant?» hvi-
skade jag slutligen. Jag satt henne när-
mast bland de ungdomar, som slagit sig
ned omkring henne på låga stolar eller på
själfva mattan.
Hon vaknade långsamt nästan som ur
en dröm. »Om det vore sant,» sade hon
sakta med ett frånvarande uttryck, »då vore
det kanske orätt att berätta det. »
»Jaså,» sade han, som skulle bli landtbru-
kare, i det han sökte afskaka den svärmiskt
romantiska stämning, som gripit oss alla,
»då är det inte alls sant, då?»
»Om det inte vore sant, då vore det
kanske ännu mer orätt att berätta det,»
sade hon på samma drömmande sätt.
»Men, kära tant Katy,» sade han, i det
han reste sig upp och sträckte på sig, »om
det hvarken är sant eller osant, hvad i
all världea är det då?»
»Jag tror vi tända lamporna nu, barn,»
sade hon med sin vanliga glada och milda
röst. »Bilderna i glöden göra oss alldeles
vimmelkantiga. »
(Illustratör: V. Andrén.)
–––- ♦$»––––
mm
Äga
ELINS JULROSOR
J
ulen, kristenhetens stora högtid, stod för dör-
ren, och i alla hem rustades, om än på olika
sätt, för dess firande. Där rikedom och njut-
ningslystnad förde spiran, offrades stora summor
på själfviskhetens altare, medan återigen en all-
varligare uppfattning af lifvet och dess förplik-
telser framkallade en varmare medkänsla för an-
dra, ett behof att dela med sig och sprida glädje
i glädjefattiga hem. Och sålunda hände sig, att
icke blott tidningarna hade att omtala stora sum-
mor, som lämnats till utdelning bland de fattiga,
utan att ock många gåfvor på enskild väg kom-
mo dessa till godo.
I en af bufvudstadens moderna palatsbyggna-
der, högt uppe vid takåsen i en s. k. vindskupa,
bodde sedan några år en flicka, som genom trä-
get arbete på en större syatelier förtjänade sitt
dagliga bröd. Visst värkte ryggen och visst sve-
do ögonen, då hon efter tolf timmars arbetsdag,
sent på kvällen trefvade sig upp för den sista
mörka trappan, men hon klagade ej. Tvärtom
hvilade en stilla frid öfver det själfulla ansiktet,
liksom den lilla kammaren i all sin anspråks-
löshet bar prägel af en viss hemtrefnad. Öfver
den väl uppbäddade sängen var ett hvitl täcke
utbredt; på den lilla furubyrån stodo några fo-
tografier framför spegeln; på bordet låg en bi-
bel och på fönsterbrädan stodo ett par väl vår-
dade krukväxter.
»Huru kan du ha tid med det här skräpet,»
utbrast en kamrat, som en söndagsafton sökte
Elin, pekande på krukorna. »Icke skulle det
falla mig in att ägna ett ögonblick åt några
blommor.»
»Och jag kan icke undvara dem,» svarade
Elin, »de fylla så väl upp tomrummen i mitt
lif.»
»Ja, du är olik oss andra,» inföll kamraten,
»och vi undra ofta, hvarifrån du får ditt solsken.»
»Åh, jag bor ju åt solsidan,» återtog Elin med
ett egendomligt leende.
Som sagdt, närmade sig julen, då Elin en mor-
gon med lika mycken undran som glädje upp-
täckte ett par små knoppar på sin enkla månads-
ros. Det var något ovanligt för årstiden, men
de soliga dagarne under adventet kommo knop
parne att svälla, och det var med en känsla
af nästan moderlig ömhet, som den ensamma
flickan dag från dag följde deras utveckling, och
huru trött hon än var efter dagens arbete, kunde
hon ej öfverlämna sig åt hvilan, förrän hon ka-
stat en blick på sina älskade rosenknoppar. Tänk,
om de skulle slå ut till julen! Hvilken förtju-
sande julklapp skulle det ej bli!
Och julaftonen kom med strålande solsken och
glittrande rimfrost på träd och buskar, och som
den inföll på en söndag, var Elin ledig och såg
med obeskriflig glädje vid sin återkomst från
högmässan i kyrkan, att rosenknopparne brutit
sitt fängsel och nu stodo fullt utslagna i mid-
dagssolen.
Predikantens ord hade värmt hennes hjärta.
Han hade talat om den stora julgåfvan och den
gudomliga kärlek, hvaraf den var det högsta och
skönaste uttryck. Uppfylld af tanken härpå, satt
Elin nu och betraktade sina rosor. »Hvad Gud
är god,» tänkte hon. — »O, att jag kunde göra
något för att bevisa honom min kär-
lek ! Jag ville så gärna gifva honom
något i hans allraminsta små bröder.
De rika äro dock lyckliga, de kunna
gifva och kunna med sina
gåfvor aftorka många tårar,
men jag, jag har ju intet att
gifva, jag har bara mina ro-
sor. — Mina
rosor? —
Skulle jag då
ej kunna gif-
va dem?
Skulle de ej
kunna tala
ett kärlekens
ord till något
ängsligt hjär-
ta?» Och den
fattiga flickan
försjönk i
stilla efter-
sinnande, un-
der det hon
utkämpade
en strid, som
för mången
skulle synts barnslig, men för henne var allvar-
lig nog, ty det gällde ju offret af något mycket kärt,
Efter en stund reste hon sig emellertid med
prägeln af ett fast beslut i det lilla ansiktet, un-
der det hon hviskade vid sig själf: »Jag vill gifva
dem åt dig, Herre. Låt mina julrosor täckas dig.»
Följande dag, juldagen, sken solen åter lika
klar, och sedan Elin äfven nu deltagit i försam-
lingens gudstjänst, kastade hon vid hemkomsten
en afskedsblick på sina rosor, fattade saxen och
klippte med ett raskt tag af dem.
Men de skulle ju också föra ett gladt budskap med
sig,och så öppnade hon bibeln ochskref medoöfvad
hand på ett litet hvitt kort, som hon stack in mellan
de gröna bladen: >Gud är kärlekenh Därpåtrip-
pade hon åstad i sin slitna vinterkappa den lån-
ga vägen till allmänna sjukhuset. Det var den
stund, då besökande hade tillträde dit, och Elin
var bekant med en af sköterskorna. Till denna
vände hon sig nu och yttrade brådskande : »Se
här ett par rosor! Jag ville gärna glädja någon
af de sjuka yned dem. Gif dem åt den du tyc-
ker bäst behöfver en liten uppmuntran. Jag
känner ingen personligen.»
Och sköterskan gaf blommorna åt en blek,
utmärglad kvinna, som nyligen genomgått en
svår operation och troligen icke hade lång tid
kvar på jorden. Hon hade kämpat en hård kamp,
ty hon ville ej dö, och under det hon kände, huru
krafterna sjönko, grep hon med krampaktig ifver
efter lifvet. Och hvad som höll henne kvar vid
detta var moderskärleken. Hon hade tre små barn,
hvaraf det minsta var blottnågrafåveckorgammalt.
Hvem skulle älska dem, om hon togs ifrån dem ?
Hon kände sig så omistlig, och fastän hon länge
vandrat med Gud, tyckte hon sig nu ensam och
öfvergifven. Då kommo Elins julrosor såsom
en ljuflig erinring om, att någon ännu tänkte på
henne. Och härvid for ett stilla leende öfver de
bleka dragen, ett leende som blef än soligare, då
hon läste de få skrifna orden. Dessa väckte till
lif tro och förtröstan i hennes hjärta och gjorde
den mörka dalen med ens ljus. »Herre, är du
kärleken, då är det du, som skall taga vård om
mina små,» hette det åter och åter inom henne.
»Jag frågade nyss, hvem som skulle älska dem,
nu vet jag det — nu lämnar jag dem lugnt åt
dig.» Och striden var öfver, och efter tvänne
dagar hade hon i frid trädt öfver gränsen mel-
lan tid och evighet.
Då den fattiga sömmerskan vid ingången af
det nya året åter besökte sköterskan på den stora
sjuksalen, hörde hon af henne omtalas, hvilken
mission hennes blommor fått utföra, och i sitt
hjärta tackade hon innerligt Gud härför.
Sådan är den enkla berättelsen om Elins jul-
rosor.
(Illustratör: J. Nyström.) Tj. S.
––––-*––––
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
