Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 409
Synge Havet »Velkommen i Havn!»
Da råber Saltsjön Målarns Navn,
Og svinger den blide Indsö
Vildt i sin stärke Favn.
Er Veiret stormfuldt eller godt,
Tidligt eller silde,
Der feires under Stockholms Slot
Et evigt Velkomstgilde.
Et Bryllupsgilde, et dundrende,
Af Havets og Målarns Vover,
De tause Måger undrende
Sväve Dandsen derover. —
Men når endt er Vår og Sommer,
Og den hårde Vinter kommer,
Den med vred Forundring ser,
At jo vildere den sner,
Og jo strengere den fryser,
Desto mere Stockholm lyser,
Desto gladere det 1er.
Det tindrer og lyser fra alle Kanter,
Smykker af levende Diamanter
Krone Bjergenes Toppe.
Som gjemte Gnister
Af Asken brister,
Nede og oppe
Tändes i Mörket Stjerne ved Stjerne.
Langt i det Fjerne,
Höiest på »Söder»,
Det glimrer og glöder.
Överalt en dirrende Stjernevrimlen
Under Vinterstjernerne höit på Himlen.
Stjerner som hvile og Stjerner som vandre,
Kappes i Skjönhed med hverandre
Guldgule, röde, smeltende hvide,
Stjerner som llyve og sväve og glide.
Men höit over Slottets mägtige Tag
Springe to Flammer, blåligt lange,
For alle de andre Lys at fange
Og gjöre Vinternatten til Dag. —
To Flammer der höit som et festligt Kvad
Over alle Fakler og Flammer flagre :
»Se, denne lyse, elskede, fagre
Glädesstrålende Stockholmsstad ! »
Og selve Isen svarer
Med skingrende Fanfarer.
Over den stivnede Bölgehär,
Under tusinde Stjerners Skjär,
Dandser Ungdommens Skarer.
Ungdommen med sit friske Mod,
Som lige let med sin lette Fod
I Blomster og Sne kan träde,
Ungdommen med sit klare Blik,
Som vil ha’ Musik, og fuld Musik,
At tolke sin fulde Gläde! —
—Vi ved det,Stockholm — derAndes Steder
Med stärkere Arbeid’ og dybere Gläder,
Med ädlere Minder fra större Tider,
Med varmere Hjerte for alt som lider,
Med renere Tröst for alt som gräder.
Men vil en Stund jeg mit Hjerte lette,
Og ret med Skjönhed mit Öie mätte,
Og se livor Naturen har kasted og skylled
Og overhylled
Med gode Gaver en Plet på Jorden,
Og klädt sin Yndling i Höitidssmykke,
— Vil jeg se hvad der ligner Ungdoms-
lykke
Og le mod et Syn der gjör mig glad —
Da, Dronning bland alle Steder i Norden,
Frisk steget op af Havets Bad,
Jeg standser at se dig blinke og flagre,
Du blomstrende, lyse, elskede, fagre,
Glädesstrålende Stockholmsstad.
(Illustratör: A. Engström.)
–––- *
Skiss af
Wilma Lindhé.
I Jet var kort före jul och bitande kallt.
Isblommorna på fönsterrutorna gnist-
rade likt diamanter i det skarpa solljuset,
som ej hade förmåga att smälta en enda
af dem, och Agnes Frese kände sig mera
ensam än någonsin innanför dessa dunkla
glasskifvor, hvilka liksom afstängde henne
från den öfriga världen.
Upp till henne trängde ljudet af bråd-
skande steg, gnisslandet af kälkmedar, barna-
skratt och bjällerklang, men det var för ti-
digt att gå ut ännu. Klockan var endast
elfva, och först klockan två brukade hon
taga en promenad eller göra en åktur.
En varm, parfymerad luft strömmade
emot henne, när hon kryssade sig fram
mellan hopade möbler, tunga draperier och
eleganta småting för att se efter att allt
var i ordning i den stora våningen — soip.
det för öfrigt alltid var, tack vare många
och invanda tjänare.
»Ett vackrare hem än mitt kan ej fin-
nas,» tänkte hon, liksom otaliga gånger
förut; men hon hade sett det i tio år nu,
utan att behöfva göra något till dess för-
skönande och bevarande, och öfverfölls stun-
dom af en oförnuftig längtan att något
skulle gå sönder eller fördärfvas och be-
höfva ersättas med nytt. Hade det funnits
barn, som lekt och rustat i de stora prakt-
fulla rummen ... ja då!
Nu var hon inne i den gamla tankegån
gen igen, hvilken låg lurande i bakhåll för
att träda fram genom de orimligaste idé-
portar.
Barn?! Först hade hon hoppats, längtat
och väntat, och sedan — när hon fått viss-
het om sina drömmars fåfänglighet —
försökt att resignera och fylla tillvaron så
godt hon kunde.
Väggar och etagèrer voro fulla af taflor
och prydnadsföremål, målade med dilettan-
tens synbara ansträngning att härma na-
turen. Hon visste själf, att hon aldrig kun-
de bli konstnärinna, och kände sig allt mera
missnöjd med dessa försök, som ej till-
fredsställde hennes högt utbildade skönhets-
sinne. Hade hon arbetat för bröd, hade det
varit en annan sak, då hade själfva hennes
sträfvan adlats af nödvändigheten. Som
det nu var, lade hon ned penseln för alltid och
kastade sig öfver litteraturen, såväl den
nyare som de gamla klassikerna. En tid
glömde hon också verkligheten och tyckte
sig hafva nog — men så — liksom på en
gång — trängde sig fråga efter fråga inpå
henne: »Hvartill tjänar det? Hvad nytta
gör jag genom mitt vetande? Om jag kunde
gagna mänskligheten? Om jag hade några
egna tankar — vore de än så ringa — att
strö ut — litet födande korn åt de skaror, som
ej förstå att tillgodogöra sig det bästa —
de stora andarnes gåfvor — eller om jag
ägde barn, som . . .?»
Återigen stod hon framför denna samma
fråga, som ej lät afvisa sig.
Enda dottern i ett förmöget hem, hade
hon vårdats och omhuldats lik en ömtålig
planta och så vidt möjligt hållits i okun-
nighet om synd och nöd. Ja, ännu i denna
stund visste hon föga om lifvet utanför den
fashionabla stadsdel, i hvilken hon flyttat
in, då hon gifte sig med en af stadens ri-
kaste män. Det hade varit ett giftermål
af kärlek. Knappast ett ondt ord hade
fallit makarna emellan, och dock kommo
de med hvarje dag allt längre ifrån hvar-
andra.
Kanske gjorde han sig ej reda därför
eller led däraf, upptagen som han var af
sin affärsverksamhet, hvilken alltmera slu-
kade hans tid och tankar, men så mycket
klarare blef det henne, ju tommare och inne-
hållslösare hon kände tillvaron.
»Om det funnes barn, som bunde oss till-
sammans, med gemensamma intressen och
plikter, skulle vi ej kunna gå skilda vägar, »
sade hon sig med stigande bitterhet.
De första åren af sitt äktenskap hade
hon lyst som en stjärna inom sällskaps-
lifvet ; men innanför den vackra ytan göm-
de sig en finkänslig, djupt anlagd själ, som
ej kunde nöja sig med glitterguld, och när
så hyllningen antog karaktären af kurtis
och mannen alltmera sällan hade håg och
tid att skydda henne genom sin närvaro,
greps hon af vämjelse och drog sig tillbaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
