Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
410 IDUN 1896
L
inom hemmet för att där gömma en obe-
stämd, allt mera ökad längtan.
Religion ? Välgörenhet?
Mer och mer omspnnno hennes tankar
dessa ord, hvilkas kärna hon ej fattade
och dock skyggt sökte närma sig.
Den offrande kärlek till Gud och medmänni-
skor, som skulle drifvit henne framåt på dessa
vägar, fanns ej, men så mycket mera af fruk-
tan för det osköna, vidriga, frånstötande, hon
genom böckerna visste att hon skulle möta,
om hon vågade sig in i armodets boningar.
Hvad annat än pengar hade hon också
att gifva? Hon kände själf, att det var
för litet. Och ej nog därmed, innerst låg
också, som förnämsta driffjädern — det
visste hon — behofvet att för egen del
vinna frid och tillfredsställelse.
Så hade åren gått, dag för dag, utan att
hon hunnit längre än till en allt säkrare viss-
het, att det närvarande ej var henne nog.
Och tanken på att taga ett fosterbarn hade
vuxit sig allt större inom henne och funnit
genklang hos mannen.
Aldrig, aldrig skulle det väl ersätta henne
eget kött och blod, men det blefve dock något
att lefva för, ägna sig åt, dela med sig till !
Frågan var blott att finna reda på ett
barn, som hade just alla de egenskaper
som fordrades — god härstamning, skön-
het, hälsa, begåfning med mera.
Men — efter långvarigt sökande och bref-
växling med framstående läkare — ansågs
skatten nu funnen, en liten flicka af rent fabel-
aktig skönhet och begåfning, hvilken man-
nen, åtföljd af en sköterska, rest för att
hämta långt inne i hjärtat af Tyskland.
I tankarna följde hon honom. Just denna
dag borde han vara vid målet ; men i stället
för att glädja sig öfver, att allt var afgjordt,
erfor hon en pinsam beklämning.
Hvilket ansvar hade hon ej åtagit sig —
och om hon missräknat sig och ej kunde
älska den lilla!?
I slutet af våningen, innanför den med
blått siden dekorerade sängkammaren, låg
ett rum, som hon redan första året af sitt
äktenskap i tankarna möblerat ungefär som
nu, men hvilket stått tomt ända tills för
några dagar sedan, då hvitlackerade, docklika
stolar, soffa, bord och byrå samt en liten
säng med rosenrödt sidentäcke flyttats in.
Hitin skyndade hon, med en dunkel för
känsla af att finna ro.
Hvita, lätta gardiner täckte fönstren, utan
att taga bort något af sol och luft. Hon
visste nog, hur en barnkammare skulle se ut !
Lång och smärt, med mörkt krusigt hår
och varma ögon, var hon vacker ännu vid
sina tjuguåtta år och blef det ännu mer
genom det soliga leende, som upplyste de
något skarpa dragen.
»Här kommer jag väl hädanefter att till-
bringa min mesta tid,» tänkte hon, medan
hon rörde om i den flammande eldbrasan.
En fåfängans glädjeblixt öfver att den
lilla ’ var så vacker sköt i detsamma upp
inom henne. »Tänk, att få ha henne med
på promenad och åkturer, klädd i de näp-
naste dräkter, eller visa henne för gäster
och besökande ! — Ett fult barn skulle hon
aldrig vilja kalla för sitt!»
»Hvilken jul det skall blifva!» tänkte
hon vidare och rätade på sig. »Gran na-
turligtvis, som jag ej brytt mig om de si-
sta åren, och julklappar i mängd!»
Nej, hon kunde icke vänta till klockan
två, hon måste genast ut för att köpa doc-
kor, leksaker, kläder och mycket annat.
Inom några ögonblick stod hon insvept
i sammet och pälsverk framför en af de
stora väggspeglarna och smålog ofrivilligt
mot sin egen bild.
Kölden var mera bitande, än hon trott;
men ombonad som hon var, verkade den
endast upplifvande och gjorde henne lätt
om hjärtat.
Plötsligt hejdades hon af en framsträckt
hand och mötte ett par sorgsna, bedjande
ögon. En kvinna med ett bylte på armen
stod framför henne. Ah, så sjuk och elän-
dig hon såg ut, där hon stod, stödd mot
husväggen för att ej falla !
Agnes kände ett styng i hjärtat och fick
hastigt upp sin börs.
Hela två kronor!
Ett lyckligt leende spred en ögonblicklig
ljusning öfver tiggerskans tärda anlete, men
för Agnes var det, som hade solen gått i moln.
Nu först kände hon kylan. Hur otill-
räcklig hade ej den armas dräkt varit, och
hvar var hon väl hemma?
»Fattiga två kronor, i stället för att taga
reda på hvad som kunnat göras för att af-
vända den värsta nöden! Stod hon kvar
månne?» Agnes vände, i hopp att träffa
henne, men hon var redan borta.
Med en beklämmande känsla af skuld
gick hon framåt och in i en grannlåtsbod,
och när hon valde bland dockor och lyx-
artiklar, var det som hade tiggerskans ögon
häftat vid henne, ej endast bedjande, utan
förebrående.
Det blef ej mycket handladt, endast
en grant utstyrd docka, hvilken hon tog
med sig inuti muffen.
Julhandeln pågick som bäst. Glada, be-
skäftiga människor skyndade om hvarandra
i muntert samspråk, och på körbanorna kor-
sade slädarna hvarandra i ilande fart, me-
dan bjällror klingade och kölden purprade
unga, lyckliga ansikten.
Agnes stannade ett ögonblick utanför sin
port, njutande af den lifliga taflan, då i det
samma ett par hästar, som trasslat in sig
i slädnätet, sprängde fram och liksom so-
pade undan de förskräckta ■ fotgängarne.
Gud i himlen ! Agnes insåg det : hon
skulle ej hinna undan, kvinnan som slä-
pade sig öfver gatan — tiggerskan som
nyss förut korsat hennes väg.
Där låg hon, träffad af hästhofvarna, med
ett gapande sår i hufvudet.
Utan betänkande rusade Agnes fram och
försökte hämma blodet med sin spetskan-
tade näsduk.
I nästa ögonblick hade folkskockning bil-
dats, men hon låg kvar på knä i snön,
böjd öfver den sårade.
»Bär henne upp till mig, jag bor här
bredvid,» sade hon, blek af själsrörelse.
I det samma nåddes hennes öra af ett
sakta kvidande, som skår henne in i själen.
Hvad var det — kunde det vara?!
Helt nära, liksom kastadt i hennes sköte,
låg ett trasbylte och däruti ett barn — ett
litet skelett, som köld och nöd ej hunnit
helt tillintetgöra.
Ett barn! Hon tog det i sina armar och
sprang uppför trapporna, in i den tilläm-
nade barnkammaren, slängde af ytterplag-
gen, sände bud efter en läkare och bäd-
dade med egna händer ner den lilla under
det rosenfärgade täcket.
På soffan, stödd af kuddar, låg modern
kämpande den sista kampen.
»Nöd och umbärande hade i alla händel-
ser tagit lifvet af henne, det slag hon fått
påskyndade endast hennes död,» förklarade
läkaren efter slutad undersökning.
»Är det någon ni vill träffa? Har ni
några anhöriga?» frågade Agnes, böjd öfver
den döende.
En nekande rörelse med hufvudet var
enda svaret.
»Hvarför gråter ni?»
»Mitt barn ...»
En varm blodvåg sköt upp i Agnes hjärta,
då hon fattade den döendes hand.
»Det skall hädanefter vara mitt!»
»Ert? !»
Det låg glädje och på samma gång miss-
tro och undran i de bristande ögonen.
»Jag har intet! Yill ni gifva mig det?»
De båda kvinnorna betraktade hvarandra.
Den ena vacker, rik, strålande af hälsa, den
andra pinad till döds, med ett helt lif af
lidande bakom sig. I bådas ögon lågo kärlek
och trofasthet.
» Om jag vill? Gud välsigne er!»
»Hvad heter hon?»
»Elsa . . . och . . . hon är välskapad.»
Ett leende, som berättade att modersögat
funnit henne mer än så, gled öfver de viss-
nade läpparna.
»Låt mig se henne ännu en gång!»
Agnes lyfte upp den lilla och bar henne,
"
, Tbvt-rjl
. 1 :
jm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
