Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 411
insvept i det rosenfärgade täcket, till mo-
dern, hvilkens kallnade händer smekande
öfverforo det glänsande tyget.
» Hon skall inte frysa . . . och svälta . . .
eller ...»
Några ryckningar, ett djupt andetag och
allt var slut; men öfver det vaxbleka, in-
sjunkna ansiktet bredde döden ut ett skimmer
af lycka, som lifvet aldrig haft att gifva.
Den lilla, som legat i dvallik slummer,
vaknade upp, såg sig omkring med skrämda,
förvånade ögon och började gråta — icke
vredgadt och häftigt, utan klagande och
bittert, som vore sorgen henne väl’bekant.
Agnes sprang för att hämta dockan att
roa henne med, men muffen var tom —
hon hade tappat den vid olyckstillfället,
tappat leksaken, som . . .
I samma ögonblick kom] hon att tänka
på mannen och ändamålet med hans resa.
Ännu var det ej för sent. Ett telegram
kunde nå honom -— ett telegram, som upp-
lyste om, att hon redan funnit det sökta,
ett barn som hon kunde älska — ja, redan
älskade — och som skulle blifva något mer
än en leksak, en vacker docka att visa fram
och skryta med.
Ett ömt leende krusade hennes läppar,
då hon betraktade det blåbleka lilla ansiktet
och de magra halfvissnade lemmarna.
Den lilla uppfyllde i intet fall de fordrin-
gar, hon ställt på sitt fosterbarn. Hon var
ej vacker och skulle troligen aldrig blifva
det, och hvad visste man väl om hen-
nes börd och r de anlag till godt eller
ondt, hon fått i arf, men just sådan som
hon var — en bild af det mänskliga eländet
— älskade Agnes henne och skulle kämpa
om henne mot sjukdom, synd och död.
Kraft därtill strömmade redan genom hen-
nes ådror. Nu först tyckte hon sig stå midt
inne i lifvet, i stället för på sidan däraf. Nu
först förstod hon: att så länge tankar och
handlingar ytterst afse egna intressen och
fördelar, tillvarons alla skatter och möjlig-
heter äro ett dödt kapital och intet annat.
Denna dag hade slagit en brygga mellan
henne och lidande medmänniskor, som hon
ej skulle skygga tillbaka att beträda. Hon
hade gått egna ärenden, egna vägar, nu
skulle hon gå Herrens !
Kristusbarnet, hvars födelsefest all värl-
den redde sig till att fira, hade hitintills
varit henne en myth mera än en 1efvande
verklighet, men nu •— med nöd och död
för ögonen — greps hon af längtan att
likna honom, som blef människa för att
frälsa det som förtappadt var.
(Illustratör : V. Andrén.)
–––––––––- «$»––––––––––
åmJm
.fås!
•4 ’V
1v: m
i
-
s •„
. } pjy
mm
V >;jfl§ti.
jVior 3ul-
l^J u lägger det sig speglande glanskis
7 V öfver hela viken, långt ut mot Bergö
och Mosstorp. Nu täckes det gula höst-
gräset på strandängarna af en tät, hvitgnist-
rande duk, och på de mörka granarnas gre-
nar lyser det frusna flingor i den kalla de-
cemberdagern. Nu flammar brasan i sals-
kakelugnen varmare än annars och husmor
och flickorna ha stök i köket dagen i ända.
Nu börjar den, som är borta från de sina,
att räkna och räkna med- årets daglängd
framför sig, och sinnet längtar, men det
längtar i lycka, ty det ligger jubel framför.
Det lider emot jul.
Det kommer ett stänk af vemod i mina
tankar, när jag så ser hemmet framför mig,
där jag sitter i staden miltals ifrån de mina
och drömmer om dem. Ty hågkomster och
förhoppningar bära en skugga öfver sina
drag, de äro till blott i mitt minne och
min dröm, och jag kan ej få trycka dem
till mitt bröst, som jag ville så gärna. Och
det är med en känsla, som om jag mistat
något mycket kärt, som jag flyr i dröm-
men och går som barn igen mellan gran-
häckarne upp till den gamla gården. Snön
är frusen och knarrar under mina steg;
jag ser de vanliga väldiga halmkärfvarna
framför huset med klungor af gråsparfvar
och en och annan talgoxe, plockande i haf-
revipporha. Det kommer öfver mig en un-
derbar stämning af helgro, och granskogen
och den kala björkdungen stänga ute allt,
som ej hör till mitt hems hvilande idyll.
Jag sluter ögonen och drömmer, och halft
glömda minnen vakna åter och fånga mig
med allt det förgångnas makt, och otåligare
än förr längtar jag och längtar till jul. . .
Och ändtligen har jag lämnat staden och
är på färd hem. Ånghästen är långsam för
min otålighet, jag har ej ro i kupén, jag
ställer mig ute på platformen för att höra,
hur snabbt vi resa. Framåt med ett hvin
och ett dån och ett rassel, genom fält, ge-
nom skogar, genom ängar, genom berg,
en byggnad syns, som liknar mitt hem, den
är fjärran, nej, nu är den här, nu är den
borta redan, en bro kastar en snabb skugga
öfver mig och är försvunnen för min blick,
bort med ett hvin och ett dån och ett ras-
sel, en skymt af gårdar, af människor, af
strömmar, af vägar, röken vältrar fram svart
och tung och rullar ut öfver nejden och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
