Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
422 I DU N 189«
t1 & Si)
^rvTr i f
U>-Vv vCV ffyV<X/tv4
tc^vtC
W"
Värden tackade honom med en ytterligare
klapp på axeln.
»Ja, kära du, hon ä’ inte alls svår, litet
sentimental och gammaltantsjåpig kanske,
men för öfrigt riktigt hygglig.»
»Godt, jag ska’nog leta ut hennes genre. »
Häradshöfdingen var öfvertygad om, att
han kunde konsten att »ta» alla människor,
om han bara ville.
Man gick till bords utan några vidare
bekymmer med placeringen, och häradshöf-
dingen var verkligen utsökt artig mot sin
dam. De talade om vetenskap och konst
och religion och filosofi, och på alla områ-
den erkände han hennes omdömen såsom
särdeles träffande och ovanligt beaktansvärda.
Den gamla frun förhöll sig först litet re-
serverad och misstänksam, men tinade så
småningom upp genom all denna sympati,
som kom henne till del, och slutligen såg
man, att hon i allt hvad hon sade förtroen-
defullt lade sitt hjärtas mening i öppen dag.
De hade kommit att tala om landtlifvets
behag, som hennes hemort bjöd på i så
rikt mått under sommarmånaderna, och
häradshöfdingen, som ville ge en kompli-
mang åt hennes ungdomliga väsen, förmo-
dade att hon med ifver deltog i de landt-
liga nöjena, körde sitt ekipage och var ute
och fiskade i sin sump.
Men då förändrades hastigt den gamla
damens ansikte och blef strängt som en
prästs, då han talar om den yttersta domen.
»Fiskade,» upprepade hon och slutade att
skära sin hjärpe.
Hennes kavaljer förstod, att han missha-
gat henne på något sätt, och mumlade för-
sonande en fras om, att det var ju ett myc-
ket vanligt och gouteradt nöje.
»Nöje,» eftersade hon ännu en gång, men
ändå strängare än förut. — »Jag kan inte
finna något nöje i andra varelsers pina och
dödskamp.»
»Ahå, åhå, kära moster,» utbrast värden,
som var en passionerad fiskare — »man kan
väl inte sätta sig ner och svälta ihjäl af
pur ömsinthet heller.»
»Det är en annan sak, Rudolf. Låt dem
fiska, som göra det för sitt uppehälle, men
att pina för att roa sig, det är både rått
M
eningen hade varit att man skulle ha
en liten munter middag. Sällkapet
var passande valdt. Två glada fruar utom
värdinnan, deras likaledes glada män, vär-
den själf, en gemytlig medelålders man, och
dessutom ett par särdeles trefliga ungher-
rar, som voro kända för att kunna sprida
gask öfver ett samkväm.
Men så kommer precis en halftimme förr-
än dinera skulle serveras fruns i huset vör-
dade och värderade gamla moster, änkefru
Adelmark från Mariefred, på besök, enkom
inrest till hufvudstaden för att bereda sina
släktingar en glad öfverraskning.
Hon satt midt i den största salongssof-
fan, då gästerna stego in, och reste sig litet
generadt stel och styf mot hvar och en som
presenterades. Och det var inte utan, att
de presenterade också fingo något stelt öf-
ver sig i samma nu, som de stodo ansikte
mot ansikte med öfverraskningen.
Värdinnan tog dem afsides och gaf dem
hviskande förklaringar. Och när herrarne
stodo omkring smörgåsbordet för att taga
halfvan, lutade värden fram hufvudet och
frågade i bekymrad ton, hvem som ville
uppoffra sig. Han själf kunde det inte, ty
han var tvungen att ha fru Hedengren till
dam, eftersom hon för första gången var
bjuden i hans hus.
Svaret var ett enstämmigt och något lång-
draget »hm».
»Men jag ska laga så, att den olycklige
till ersättning får fru Ahnell på andra sidan.»
Fru Ahnell var den vackraste och koket-
taste af samtliga fruarna, och minerna blef-
vo genast litet mildare.
»Du?» frågade värden och slog härads-
höfding Borgstedt på axeln.
Det var den ene af ungherrarne och för
resten den som hade det bästa humöret.
Han vred fundersamt upp sina mustascher,
men log i detsamma helt godmodigt.
»Nå, kör,» sade han — »jag ska nog sätta
lif i gumman.»
och styggt och fult och ociviliseradt, det är
säkert, det.»
Ett fint smålöje smög sig in i allas mun-
vinklar. Nu kunde man då se, att värden
haft rätt, när han påstod, att »kära moster»
var gammaltantsjåpig.
Men den som smålog finare än alla de
andra, det var häradshöfdingen, och han
gaf sin dam till vänster, den lilla koketta
och pigga fru Ahnell, en lätt tryckning
på hennes fylliga arm, en tryckning, som
betydde så mycket som: pass på, nu ska
vi ha roligt. Fru Ahnell satte också strax
upp sitt vackra ansikte med ett vaket ut-
tryck och »passade på».
»Ja, det säger jag med,» instämde Borg-
stedt trohjärtadt. — - »Jag håller alldeles
med er, fru Ädelmark.»
Denna såg litet misstrogen ut.
»Men ändå antog ni, att jag skulle kun-
na ha hjärta att sysselsätta mig med ett
sådant grymt och barbariskt tidsfördrif. »
»Ah, jag hade ju inte den äran att kän-
na er, min nådiga. Och det där nöjet an-
ses ju af mera ofina naturer för helt oskyl
digt. Men jag säger det, att lika så gärna
kan man sätta ett blått förkläde framför
sig och gå och muntra upp sig med att
slakta oxar.»
»Tack, tack,» sade den gamla frun, fick
fatt på hans hand och kramade den, utan
att ge akt på ett svagt fnitter från en af
damerna, ett utbrott af munterhet, som
dock genast tystades ner i serveten.
Men värden, som icke var vidare snabb i
sin uppfattning, och som gärna resonnerade
grundligt och allvarligt om saker och ting,
rynkade pannan.
»Du glömmer att nöjet ligger i spännin-
gen,» sade han — »i om det ska nappa
eller inte.»
»Kors, då kan man väl ta och linda in
yxan i en hötapp, låta oxen gå lös och
locka på honom: kom, gubben lilla, kom
gubben lilla, får du namnam! Och när han
så kommer, lysten och försiktig, så smäller
man till midt i pannan. Vore det inte lif-
vadt, du Rulle, hva?»
Men värden blef irriterad, nästan smått
förnärmad.
»Det måtte väl ändå vara skillnad på djur
och djur,» tyckte han.
»Ja, oxen ä’ litet större än abborren för-
stås. Men för att ta ett belysande exem-
pel: du ä’ mindre än en elefant, inte sant?
— Skulle det nu vara ett oädelt nöje att
låta en elefant svälja en liten dragg, men
ett ganska lofligt och oskyldigt att låta dig
göra det?»
Som på ett gifvet tecken bröt munter-
heten lös rundt kring bordet. Det var bara
två personer, som höllo sig allvarsamma.
Den ena var värden, som såg sig omkring
och inte visste hvad han skulle tänka. Gjor-
de man narr af honom, månn tro? Den
andra var hans gamla släkting från Marie-
stad.
Hon klappade häradshöfdingens arm och
upprepade sitt »tack, tack,» så varmt, att
tårarna sipprade fram under de skrynkliga
ögonlocken.
»Just så,» sade hon, »man ska bara tänka
sig själf i andras ställe, så begriper man
nog hvad som ä rätt och orätt.»
»Ja, människornas elakhet och grymhet
beror egentligen på deras brist på fantasi, »
fortsatte häradshöfdingen. — »Du behöfver
bara tänka dig, kära Rulle, att du ä’ en liten
abborre, en stackars liten abborre, så begri-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
