Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 423
IDUN
t v*
i
per du strax hela barbariet. Tänk dig, att
den där feta hökarn här midt emot sitter
pâ en brygga med metspöet mellan sina
tjocka, röda händer och sina sillkaggar till
ben dinglande öfver vattnet, och tänk dig
att du ä’ en liten abborre, en värnlös liten
abborre, som simmar inunder honom. Du ä’
pigg och glad och smärt och ung, född i
våras. Men däruppe sitter hökaren och spän-
ner ut sina runda ögon och tänker: nappar
det inte, nappar det inte, nappar det in-
te .. .? Hvad skrattar ni åt, mitt herr-
skap, det här ä’ inte skämt, det.»
Alla bordsgästerna tvärtego och sågo
med ens ut som kyrkfolk, det vill säga, så
när som på värden själf, hvilken en stund
suttit och skådat sig omkring på ansiktena
till höger och vänster och nu hastigt såg
ett ljus gå upp för sig. Han slog till ett
litet ensamt flatskratt, men tystnade strax,
han med, och såg sedan högtidligare ut än
någon af de andra.
»Du har ännu inte haft något obehag af
lifvet, » fortfor häradshöfdingen — »du tycker
det ä’ festligt att klatscha med stjärten, så
att det smäller i vattenbrynet, du ä så
lycklig, som en abborre kan vara, du tyc-
ker, att vattnet smakar bra, att syskonen
och hela släkten ä’ ena präktiga, glada poj-
kar och att lifvet ändå ä’ någonting förba-
skadt trefligt. Men däruppe sitter hökaren
med allt rundare och rundare ögon och
tänker: nappar det inte, nappar det inte,
nappar det inte ... — Anser ni, att jag på
något vis ä löjlig, mina damer, så ska jag
visst inte fortsätta, för jag har verkligen
inte lust att vara driftkuku?»
»Nej, nej, då,» mumlade lilla fru Ahnell
och bet i serveten.
»Säg ut bara, häradshöfdingen, säg ut.
Det ä’ godt för dem att höra, » uppmuntra-
de den gamla frun med tindrande ögon och
nästan andfådd af sinnesrörelsen och lyckan
öfver att ha fått en bundsförvant, som så
kraftigt tog sig an hennes sak.
»Ja, kära Rulle,» vidtog Borgstedt »så sim-
mar du gladt omkring, utan att veta, att
bedröfvelsens och smärtans klippor och skär
finnas till i lifvet. Och du ser den lilla
brödkulan på kroken, men inte hökarns run-
da ögon, och du välsignar försynen, som
inrättat det så vist, att maten kommer till
en, just då man ä’ hungrig, och så sväljer
du den lilla brödkulan. Hvart tog med ens
den härliga världen vägen för dig, Rulle
lilla? Hvarför rör du dig, utan att du själf
vill det? Hvarför genomtränger någonting
ohyggligt, stort, sönder-
slitande, hiskligt hela
din kropp ? Hvarför
bränns du upp invärtes
och utvärtes af en fa-
sansfull torka? Hvarför
rifvas dina inälfvor ur
dig och du kastas undan
att försmäkta i ångest,
i ångest . . .? Jo, för
att hökarn med de run-
da ögonen ska’ ha nöjet
att känna dig sprattla
under sina tjocka, röda
fingrar, medan han ryc-
ker dig af kroken och
säger: fy tusan, en så’n
usel abborrpinne ! Men
alltid duger den åt kat-
ten. — Tycker du nu,
Rudolf, att det finns
någonting af gudomlig
kärlek och mänsklig rättvisa |4 den där
saken?»
»Ja, säg nu på heder och samvete, Ru-
dolf, tycker du det,» frågade hans gamla
moster.
Rudolf hostade, för han höll på att få en
klunk champagne i halsen.
»Medelmåttigt,» sade han.
»Försök nu och var ridderlig och ta den
svagaste partens parti. Känn dig som en
abborre,» uppmanade häradshöfdingen.
»Hvafalls, ska jag vara ridderlig som en
abborre. »
Men då bröt det lös en storm af skratt-
salfvor. Det var ingen, som ens bjöd till
att hålla sig allvarsam längre, undantagan-
des häradshöfdingen och fru Ädelmark. De
sutto raka och stela som ljus. Borgstedt
stoppade serveten djupare ned i halsgropen
och började arbeta eftertryckligt med knif
och gaffel.
»Nå, eftersom jag nu ser, att ni bara
gör narr af mig, mitt herrskap, så ska vi
inte résonnera vidare,» sade han helt liignt,
utan att taga ögonen från tallriken. Och
till svar på alla blidkande ord hade han
endast en handviftning.
»Då man inte förstår hvarann, har man
ingenting annat att göra än att tiga, » tillä-
de han, vändande sig med en uttrycksfull
blick till sin dam.
Denna nickade, smålog en smula sorgset
och var tystlåtnare och stelare än förut
under hela återstoden af middagen. Man
hade skrattat åt hennes allvarligaste öfver-
tygelse, och det grämde henne. Hon kände
sig förödmjukad.
Det var endast hennes kavaljer, som kun-
de aflocka henne något mer än blott och
bart enstafviga ord, och sedan man lämnat
bordet och suttit en stund vid kaffet i sa-
longen, reste hon sig och gjorde sin ursäkt
för sällskapet. Hon var så trött efter resan,
att hon bad att man inte skulle tycka illa
vara, om hon drog sig tillbaka för att hvila.
Därefter tog hon godnatt af hvar och en
särskildt, men sist af häradshöfdingen.
Då hon kom till honom, bad hon att få
säga honom några ord i enrum och drog
honom med sig ut i salen.
Där stod hon i dörren med ett par röda
fläckar på de knotiga, gamla kinderna och
ett visst uttryck af förlägenhet i minen.
»Nu tycker väl häradshöfdingen, att jag
ä’ en gammal, närgången toka,» sade hon —
»men jag ville så gärna be häradshöfdingen
om en sak.»
»För all del, om jag kan stå till tjänst. »
»Jo, jag ville så gärna ha häradshöfdin-
gens porträtt. Det skulle sitta här i me-
daljongen på klockkedjan bredvid gubben
min. Egentligen skulle jag ha min yngsta
gosse där, hade jag tänkt, när han nu har
gått och läst och fotograferar sig i vår. Men
jag vill hellre ha häradshöfdingen. För se
om det händer mig ibland, att jag tycker
att folk omkring mig ä’ kärlekslösa och be-
synnerliga, så kan jag ju bara öppna på
medaljongen här, och då kommer jag genast
ihåg, att det också finns människor, som
ha någonting varmt och fint i sig, och ser
ni, det känns så godt i ett gammalt hjärta.»
Då häradshöfdingen kom in igen, ville
man ovillkorligen veta, hvad hon haft att
säga. Hon var ju alldeles betagen i honom
den lilla frun från Mariefred.
Men han snäste till dem, som voro mest
efterhängsna, gick bort och slog i en likör
åt sig och drack.
»Tänk, att hon inte blef ond på er ock-
så,» sade fru Ahnell med ett litet fnissan-
de skratt.
»Ja, ack, om hon hade blifvit det ändå!»
Han drog en suck, som verkligen lät helt
uppriktig. Därpå gick han hastigt bort och
fyllde på sitt glas igen.
»Skål för den gamla frun,» sade han.
»Det är en rar gumma. Jag önskar att hon
vore min mor.»
Och han såg allvarsam ut, när han sade
det, men inte på samma sätt allvarsam som
under middagen. Då hindrade det inte de
andra från att skratta, men nu fiök ingen
som såg på honom en leende min.
Tvärtom var det något i hans sätt, som
tvang hvar och en att också höja sitt glas
med en anstrykning af uppriktig och stäm-
ningsfull högtidlighet.
•»Ja skål,» sade värden — »du har rätt.
Hon ä’ en gammal, rar själ.»
Men dagen därpå och äfven många af de
följande satt fru Ädelmark och väntade för-
gäfves på häradshöfdingens porträtt.
Hon kunde aldrig förstå, hvarför hon inte
fick det.
’Illustratör: A. Sjögren.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
