Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
424 ï D U N 1896
’uutxA-i.
Sflr f* «to ’ ^ am*®
kli
V&yMï/ ; lit «
» ■
4
a
J\T är Verner v. Heidenstam i sin geniala stn-
j V die öfver »Svenskarnes lynne» fram-
höll vår brist på sund konservatism, träffade
han därmed äfven grundorsaken till den poesi-
löshet, som blifvit följden af vårt pietetslösa
handhafvande af gamla minnen och gamla
seder.
Kvinnorna, hemlifvets och sedens skapa-
rinnor, hafva framför allt skuld i att den
vackra, starka konservatismen dör ut, att
hemlifvet allt mer saknar den fasthet och
skönhet, hvilka gifva djup åt hemkänslorna
och åt fosterlandskärleken.
Jag vill här endast uppehålla mig vid en
enda sida af pietetslöshetens nivellerande in-
verkan, nämligen den, som yttrar sig i ut-
plånandet af de gamla festseder, hvilka for-
dom voro orubbliga grundlagar i hemmen.
Att en del gamla seder måste komma att
öfvergifvas, sammanhänger med nya lifså-
skådningar, ändradeproduktionsförhållanden,
lifligare samfärdsel och andra af tidens drag.
Att hvarje hem kommer att fira sina fester
mer individuelt är äfven en naturlig följd
af utvecklingen. Men många af de gamla
bruken äro icke afskaffade genom något
annat inflytande än slapp likgiltighet och bri-
stande sinne för den glädje och stämning
dessa bruk medföra. Och framför allt ha
hållningslöshet och poesilöshet efterträdt den
gamla innehållsrikedomen, emedan man för-
summat att gifva fasthet och följdriktighet
åt de nya bruk, som man i hvarje särskildt
hem gör gällande. Ena året firar man t. ex.
julen på ett sätt och det andra året på ett
annat; den ena anordningen finner husmo-
dern »besvärlig» och den andra finner hus-
fadern »onödig», och så öfverger man dem
och det uppstår en rörlighet i festvanorna, un-
der hvilken barnen medvetet lida. »Hvar-
för få vi inte det i år? Vi hade det
ju så i fjol? Ack, låt oss få det så, som vi
förr brukat!» hör man ofta barnen bedja.
Och röja de genom denna sin konservatism
en djup etisk och estetisk själfbevarelse-
instinkt! Ty det är upprepandet, vanan,
hvilka på alla hemlifvets områden bestäm-
ma känslans djup och innehållsrikedom.
Illa sköter därför den uppfostrare sitt värf,
som icke förstår att bruka årets fester, lik-
som alla dess andra naturliga glädjeämnen, för
att utveckla barnets känslolif, för att poetiskt
fördjupa så väl dess ömhets- som dess skön-
hetsintryck.
Hemmet i staden har i detta fall färre hjälp-
medel än hemmet på landet, men hvarje hem
har dock någon möjlighet att göra afbrotten i
årets hvardagsgång rika på färg, en färg, som
ger en glödande innerlighet ännu åt gubbens
minnen, och som tårar främlingens ögon
när han, i andras hem, ser några af de
små ting, hvilka voro festens kännetecken
äfven i hans barndomshem.
I staden som på landet har man ju i
regeln julgranar och barnen själfva vaka
så godt de förmå öfver att granen skall blifva
prydd alldeles på samma sätt år efter år.
Och öfver vissa af julmatens traditionella
delar vakar den manliga konservatismen.
Men annars består julens firande numera
egentligen endast i hopandet af nya läcker-
heter och massor af julklappar, och ingen-
dera delen främjar den poetiska julstäm-
ningen! Den gammaldags julfirningen, med
grenljus och stora högar af julbullar; med
kärfve åt fåglarne och dopp i grytan; med
julbock, julkrubba och julkubbe ; på lan-
det med den hänryckande färden vid bloss
till julottan; med de gamla jidlekarne ända
till tjugondag Knut, då julen dansades ut —
alla dessa och andra gamla seder fyllde
barnets sinne med helgens säregna stäm-
ning, en stämning som tyvärr allt mer förflyk-
tigas genom det nutida julfirandet: fråssandet
i ett öfverflöd af presenter, godsaker och
banala barnkalas. Här och hvar uppehållas
ju ännu en och annan af de gamla julsederna,
men i det stora hela blifva dessa seder allt
mera tillfälliga och höra icke till det ovill-
korliga, det genom hvilket festminnena bli
djupa — och säregna.
Nyåret har länge saknat en särskild fest-
prägel, — ty nyårsvakan är nästan alldeles
fallen ur bruket — och därför borde hemmen
skapa hvar sin sed, enligt hvilken de unga — i
allvar och i glädje — på ett vackert sätt sade
det gamla året farväl och hälsade det nya.
Trettondagen har numera endast kvar sin bö-
na i gröten, sedan den fröjd, som stjärngos-
sarne beredde barnen, äfven hör till det för-
svunna. Som folksed kan stjärngossarnes
vandring ju icke återkomma, men som hem-
nöje för barnen kunde seden helt visst än-
nu bli långlifvad, isynnerhet sedan Skansen
— till hvars skapare den sunda konserva-
tismen i vårt land står i outplånlig tack-
samhetsskuld —- åter upptagit densamma,
liksom Lucia med hennes brinnande ljus-
krona.
Påsken har ju ännu kvar sina ägg, med
målning och med inskrifter. Den glädjen
kunde bli ännu stämningsfullare för barnen,
om man följde den tyska seden att — då man
så kan — utomhus, i det nyss bara gräset
och bland de ännu nakna buskarne, göra
fågelbon, i hvilka barnen sedan själfva söka
och finna sina brokiga ägg — den ännu
kala markens första frukt för året! Men
hvar finnas väl nu några barn, som Vårfruaf-
ton sitta och vakta på tranans ankomst,
eller som på Valborgsmässan få se eldarne
flammai den ljusa kvällen? Intehellerfiras för-
sta maj nu som förr med våfflor och mjöd, af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
