Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 425
hvilket man drack sig märg i benen ! Om hem- Mången kvinna, som själf vibrerar för skön-
men åter upplifvade denna sed och—i en tids- heten, och naturen, som känner stämningens
enligform—den gamla lekenmellande utkläd- makt att ge färg åt tillvaron, som genomglö-
da vinter- och vårkungarne, skulle barnen er- des af minnenas poesi, hon försummar dock
hålla ett oförgätligt minne afvårens återkomst, nu ofta att för barnen rikta hemlifvet och
Allt hvad våren hunnit gifva af blom- söckendagen, liksom feststunden och helgen,
mor och grönt sattes fordom vid pingsten med denna färg, denna poesi. Men när hem-
i spisel, i ljuskronor och stakar — liksom för lifvet åter blir en konst, till hvars utöfning
att fira vårens seger öfver allt, där elden käm- kvinnorna erhålla ro och tid, då kommer en
pat mot vinterns köld och mörker ! Och huru af de uppgifter, åt hvilka de med artistisk
»klädde» manicke hvarvråvid midsommaren, skaparglädje skola ägna sig, helt visst att
huru kär var ej dess fest med sin »majstång», blifva denna: att genom enkla och naturliga
sin dans och sin musik i sommarnatten! medel fylla hemmet och barnasinnet med
Men på många ställen i vårt land är nu dagliga glädjekänslor. Ellen Key.
också majstången endast ett minne! (illustratör: g. Ankarcrona.)
Alla dessa och andra enkla bruk, som sam-
tnanhängde med lifsuppfattningen och med
årets tider, voro emellertid fulla af just den
enkla symbolik, den naiva mystik, som läm-
pa sig för barnets behof och gifva poesi åt
barnets stämningar.
Hvarje hem har ju äfven sina särskilda fest-
dagar, åt hvilka man dock nu mera ofta på
samma sätt försummar att gifva den-
na särskilda festprägel, som från en
kär vana blir ett kärt, rörande minne.
Födelsedagarnes och andra bemärkel-
sedagars traditionella blommor, fest-
rätter och »firningar», än med »utkläd-
sel» eller knäckkokning eller plättkalas
eller dylika enkla nöjen, kunna emeller-
tid icke ersättas af några mer storartade,
för hvar gång nya festligheter.
Hvarje hem har plikten att göra äf-
ven hvardagen och söndagen innehålls-
rika för barnen, genom enkla nöjen efter
slutadt arbete: om vintern sagostunder
vid brasan, med äpplen och nötter vid
särskilda anledningar; eller sång kring
pianot eller läsning af en ny »rolig bok»
eller förevisning af ett planschverk. En
mor, som är artist i hemlifvets konst,
skapar för aftonens samvaro det lugn,
som redan ger barnen en festlig känsla ;
hon förstår att med några blommor i en
vas eller andra enkla små anordningar för
trefnaden fylla barnens sinne med omed-
veten harmoni, medan den mor, som sak-
nar detta slags konstsinne, dagligen pinar
barnen genom den oro, den fulhet, den
hållningslöshet hon utbreder omkring sig.
Under gemensamma vandringar — sär-
skildt när hemmet är på landet — öfver-
flöda glädjekällorna för den, som förstår
att lära barnen se hela naturen som en
fest, från framträdandet af sälgens lud-
diga »gåsungar», blåsipporna och lärkan
till den första hvita snön ! Det är kun-
skap och poesi på en gång att låta barnet vet så nära, att bruset därifrån hördes in i
följa kornet fram till den gröna brådden, det rummen, och med utsikt öfver Rivierans
lena axet och det fina mjölet; honungen från skönaste punkter, bland hvilka just i dag
klöfverängen och lindblomman till den hvita Ventimilias guldglänsande udde och Mento-
vaxcellen; fågeln från det spräckliga ägget i nes mjuka bergssluttningar aftecknade sig
boet till flyttfåglarnas färd genom den klara med nästan fotografisk skärpa i den klara
höstluften; äpplet från den rosiga blomman luften.
till den fyllda fruktkorgen! Hotellet ägde ingen trädgård, endast en
Genom att de vuxna sålunda lära barnet se terrass med frukttyngda orangeträd och en
och förstå naturen, blir hela året för barnet bedöfvande massa rosor ; men nästan strax
fylldt af lefvande poesi : barnet räknar tiden invid dess fot låg en af dessa terrassformiga
efter det första gökropet, det första axet, trädgårdar, öfverfulla med olikartade palm-
den första linnéan, det första smultronet träd, som gifva Bordighera dess egendomligt
och de första nötterna! Det lär sig älska sydländska prägel.
skönheten omkring sig, som konstnären äl- I hotellets enkla, men ljusa och hemtref-
skar den, och äfven den hvardagliga enfor- liga matsal smögo sig kyparne omkring på
migheten genomtränges för dem af innehålls- tå, serverande desserten till middagen så
rikedom, när de lärt sig att med alla sin- hastigt som möjligt, vissa om att eljes få
nen lefva, med alla sinnen njuta skönheten, skrapor af ägaren, som, dold bakom en skärm,
först på barnasätt, i det lilla och enskilda, öfvervakade allt med en Harpagons öga.
sedan, då blicken vidgats, i det stora och hela. Samtalets ström flöt helt sakta, ja, mycket
"jVlaman planche“.
Ett reseminne af
Alfhild Agrell.
»
et var en dag i ho-
tell Bella Vista i Bor-
dighera, hotellet uppe
på bergsklinten, med haf-
sakta, som sed är, där det engelska ’old
»»««T-elementet är förhärskande, ty i mot-
sats till andra länders ogifta kvinnor, som
vanligen ha både tid och lust att ägna sitt
intresse och sin talgåfva åt dagens on dit,
äro de engelska ogifta kvinnorna de mest
tystlåtna varelser man kan träffa på — åt-
minstone på resor.
Man får alltid en känsla af, att de, be-
traktade som klass, känna sig föraktade i
sitt eget land — föraktade och beledda.
Därför vandra de ut, öfversvämma Rivie-
ran, som gräshoppornaöfversvämmade Egypti
land och förmörka solen, om man får tro
en ung tysk, som flyttade från hotell till
hotell i full förtviflan öfver att John Bull
så energiskt visste att bevara ungdom och
skönhet åt sig själf.
Dear old maids! Inte kan jag säga, att
de förmörkade solen för mig, men nog blefvo
de litet tråkiga i längden ! Också hade jag
nog lämnat hotellet vid föresatt tid — det
vill säga efter en vecka, om inte . . . Ja,
ingenstädes har jag känt naturen äga
en så helande kraft som här. Därför
stannade jag.
En syn, som för hvarje dag verkade
lika harmonisk och behaglig på mina
just då för fulhet ovanligt skyggande
blickar, var den stora salongen, dit hela
pensionatet drog sig strax efter midda-
gen. Den skulle möbleras om och bli
modern till nästa år, men nu var den
lyckligtvis »ruskig och förfallen» — en
dröm i rococo med sneda, för detta för-
gyllda möbler, stoppadt sidenöfvertyg,
spröda skär-röda sidengardiner och en
blekröd matta på golfvet, så utnött, att
herdarne och herdinnorna sågo ut som
sina egna farfarsfäder. Dessutom häng-
de på ena väggen en härlig gammal bo-
nad, som tycktes klippt ur en kunglig
gobelin.
Genom de öppna terrassdörrarna kun-
de man kväll efter kväll se, hur hafvet
djupnade i violett och guld, när det i
sig upptog de sista solstrålarna, och
hur bergen flammade i gyllene prakt,
medan mörkret, snabbt och mjukt som
en smekande dimma, rullade sig ned öf-
ver den nyss så strålande stranden.
I salongens öppna spis brann, obero-
ende af årstid och väder, hvarje kväll
en liten brasa, invid hvilken »our lady»,
vår enda verkligt förnäma pensionär, vår
*honourable», höll sina små dockfötter så
nära flammorna, att det kräfdes släktskap
med feerna för att de inte på ett högst död-
ligt och prosaiskt vis skulle bli uppbrända.
’Our lady’ var 70 år minst och såg ut
som en förtorkad älfva, med skära rosor
på de infallna kinderna och lockar rundt-
omkring hufvudet, bruna vid öronen (falska),
hvita i nacken (äkta), och en liten florschal
graciöst kastad öfver de kantiga axlarna.
Ögonen voro blå och förväntansfulla, o,
så förväntansfulla! Man såg, att här satt
en ung kvinna och väntade på lifvet, och
så kom döden i stället och tog helt ömt
och sakta den gamla kvinnan i sin famn.
I en liten soffa för sig själfva sutto »de
tre asketerna», tre högkyrkliga prästdött-
rar, som aldrig glömde gå i kyrkan, så ofta
tillfälle gafs, och däremellan diskuterade
toalettfrågor dagen i ände.
Litet själfsvåldigt hoprullad i en stol
låg »vår amerikanska», som reste världen
rundt för att lära sig beundra Amerika,
som hon sade; och i sin rullstol satt »den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
