Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426 IDUN 1896
sjuka» och pratade, fet, glad och munter,
medan hennes man, med hektiska rosor på
kinderna, höll på att springa sig fördärfvad
för att hinna uppfylla alla hennes nycker.
Man påstod, att härunder låg en liten kvinno-
hämnd och lurade. Han var en tysk lärd,
som för sina böcker försummat sin vackra
hustru, till dess sjukdomeu kom. Nu fö-
redrog hon att vara och förblifva en krymp-
ling, så hviskades det, hellre än att låta ho-
nom återgå till det arbete, hon lärt sig
hata.
Vid en lampa satt »den tyska matronan»,
med hela den kejserliga familjen, infattad
i olika medaljonger, hängande på en kedja
kring halsen, och stickade.
Ja, det såg ju hemtrefligt ut alltsammans,
men prakten därute, som just nu höll på
att förbytas till mörker, behagade mig som
vanligt mer . . .
Just som jag ämnade smyga mig ut, fä-
stes min uppmärksamhet vid en smärt,
hvitklädd kvinnogestalt med fint, ovalt an-
sikte, blek hy och svart lockigt hår som,
fasthållet af en liten guldkam, föll ända ned
till midjan. Hon stod alldeles orörlig midt
i dörröppningen, infattad i ljusblå luft och dö-
ende sol, och höll de mörka och, som jag
sedan fann, ovanligt praktfulla ögonen ned-
slagna.
Hvem kunde hon vara?
Belysningen i salongen var ännu mycket
svag, men det var blott en fördel. Så myc-
ket mer stämningsfull verkade den vackra
synen.
Vid pianot sysslade en annan skugga —
en manlig. Då kom jag ihåg!
Det var ju i dag som professor di Man-
telli skulle ge oss prof på sin underbara
skicklighet som »handekvilibrist» och hans
fru låta höra en röst, »skönare än Pattis,
större än Kristina Nilssons».
Således hette min hvitklädda drottning
helt enkelt »madame di Mantelli». Jag be-
slöt emellertid att öfvervara representationen.
Just som jag intagit min gamla plats,
skrufvades gasen upp. Skuggan vid pia-
not, som visade sig vara en några och fyr-
tio års man, iklädd en oklanderlig sällskaps-
toalett och utrustad med lockigt hår och ett
rätt vackert, ehuru något pussigt ansikte,
trädde fram, presenterade sig som profes-
sor di Mantelli och nämnde, att föreställnin-
gen skulle börja med sång af »madame».
Madame lämnade sitt vackra gömsle, häl-
sade med en slags blygsam värdighet, och
så började sången.
Professorns anslag visade genast på en
hegåfning vida öfver medelmåttans, men
madames röst... ! Stor och skolad var den
visserligen, men jag hade väntat något så
helt annat. Silfvertoner borde, tyckte jag,
strömma ur denna strupe, och så blef det
bara messing af i stället, och utskriken,
skrällig och falsk messing därtill.
Mitt musikaliska öra, som hos de flesta
svenskar, är både vaket och ömtåligt, men nu
var det något mer än mitt öra, som såra-
des — hela min känsla för harmoni. Rö-
sten föreföll mig så irriterande oäkta.
Det var som jag hört Venus Milo sjunga
en Offenbachiad.
Dock, skönhet besticker! Jag deltog, ehuru
med stark inre reservation, i de lifliga ap-
plåder, som följde på hennes nummer.
Nu spelade professorn, mjukt och vackert,
en berceuse af okänd mästare, kanske af
honom själf —- men den blef iskallt emotta-
gen. Så slog han med ett litet leende om till
en känd italiensk visa, broderad med de 1arf-
ligaste varationer — och så fick äfven han
sin del af bifallet.
Först när madame drog sig tillbaka i
vårt stora myrtenträds skugga, upptäckte
jag, att den »världsberömda familjen» be-
stod af ännu en medlem — en omkring
fyra års gosse i svart sammetsdräkt.
Jag tror knappt, att jag sett ett mer sorg-
ligt vanlottadt barn. Hufvudet var oform-
ligt stort, de smala benen sneda, ansikts-
huden gul och slapp och uttrycket en ut-
lefvad roués. Kring munnen lågo fina
rynkor, som tydde på elakhet — eller var
det på sorg?
Med ett nästan snålt grepp slöt han den
magra handen kring moderns hvita dräkt.
Det var som om han fruktat, att hon skulle
försvinna mellan hans fingrar. Sedan såg
han upp med ett lyckligt litet leende, som
nästan gjorde honom vacker. Modern strök
ömt sin lilla bortbyting, ty som en sådan
såg han ut, öfver det borstiga håret och
lät sedan sin något stora, men vackra hand
orörlig hvila på hans hufvud, som det tyck.
>*v>
3S5SS
i » ’ •.
tes fullkomligt omedveten om, hvilken ori-
ginell grupp de bildade.
»Skönheten och Lasten», hviskade den sju-
ka, som fuskade litet med bildhuggeri. Jag
nickade, men inom mig tänkte jag, att skön-
heten i det ögonblicket bra mycket mer
liknade en förhärligad »Helig Moder». Hur
mycken inre storhet behöfdes det icke hos
denna mor för att kunna älska detta barn.
Hittills hade hennes skönhet, hur form-
fulländad den än var, mer väckt min nyfi-
kenhet än min beundran. Jag hade haft
samma känsla, som när man står framför
ett juvelsmycke, utan att veta, om det är
äkta eller oäkta. Men nu visste jag att
skönheten var äkta!
Professor di Mantelli visade sig vara en
mycket skicklig man inom sitt fack. Han trol-
lade till »our ladys» häpnad fram 100 meter
sidenband ur hennes egna lilla docksko, som
hon hjälplöst höll i luften. Han stötte
under den tyska matronans jämmerrop sön-
der den kejserliga familjen i en mortel, för
att fem minuter senare presentera alla dess
sju medlemmar i oskadt skick, liggande
på en bädd af rosenblad i en liten bonbon-
iére. Han skakade fram en lefvande dufva
ur ett af asketernas broderier och återgaf
den amerikanska damen hennes briljantring,
nyss af henne själf nedsläppt i ett vatten-
glas, som handtag på en bukett violer, hvil-
ken, o, under, låg i en förseglad ask!
Under det att allt detta skedde, stod
madame fortfarande orörlig med det van-
skapliga barnet vid sina knän. Endast två
à tre gånger sträckte hon ut armen kring
myrtenträdets stam, som om hon känt sig
trött.
Jag var alldeles för upptagen af att be-
undra armens mjuka form och rörelsens
plastiska skönhet, för att hinna eller bry
mig om att observera, om hon genom denna
så naturliga åtbörd fyllde sin plats såsom
stum medhjälparinna. Men att hon det
gjorde, är tämligen säkert. Under den paus
som nu följde, försökte flere af oss att
genom löften om godsaker och pengar
locka den lille gossen till oss — men för-
gäfves !
De nästan hemskt tunna händerna grepo
allt fastare kring moderns hvita klädning, och
ögonen, mörka och vackra som hennes,
lämnade knappt för en sekund det ansikte,
han så tydligen tillbad.
»Jamais quitter maman Blanche, » sade han
till sist med missljudande röst. »Jamais,
jamais . . .! Bellisima madré Bianca!»
Han lade sin kind mot modems hand
och kysste fållen af hennes klädning. Ma-
dame svarade blygsamt på alla frågor, ta-
lande samma halft franskitalienska språk
som gossen. Ja, han var enda barnet, dess
värre; läkarne hade sagt, att han behöfde
skötas mycket, mycket väl, få stark mat
och framför allt komma tidigt i säng. Men
som hon och hennes man »arbetade» i ho-
tellen hela Rivieran utefter och de inte
hade råd att hålla någon tjänare, var det
inte möjligt följa ordinationerna. Dessutom
var han ■ så kär i henne — modern,
att . . .
En kärleksfull blick sade resten.
Ur den tyska matronans ögon droppade
tårar — och flere af de engelska misserna
glömde sin förbehållsamhet ända därhän,
att de på franska uttryckte sitt medlidande.
Andra afdelningen inleddes också med
en sång af madame. Hon sjöng Stabat
Mater med en bredd i föredraget, som nä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
