Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 25 december 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■436 189b
bar en drickesstånka fylld af skummande
färsköl. Prostinnans min ljusnade, hon
utstötte en suck af lättnad.
»Ölet blir bra, tror jag?»
»Stor-bra!» Dala-Anna var alltid njugg
på ord.
Lill-Brita, kammarpigan, kom springande
utför barnkammartrappan med den tomma
vedpåsen. Hon gick fram och hjälpte prostin-
nan att ur den väldiga stockelden fiska upp
ett hvitglödgadt stryklod, som hon ändtli-
gen hittade och med en skicklig manöver
släppte ner i järnet, som prostinnan tog
med sig in för att använda vid pressandet
af de julklappar hon höll på med.
Ingeborg, husets äldsta dotter, stötte upp
dörren med foten. Hon bar en bricka lastad
med höga stakar, kaffekannor och andra
gamla silfverpjäser, som skulle såptvättas
och skuras.
Med en duns så att det skramlade i det
tunga silfret satte hon ner brickan, gick
fram till degtråget och lyfte på fällarne.
»Ja, detta blir en vacker historia för
fem socknar, hvad skall ungprästen säga?»
Med en tung suck ställde hon sig att ösa
upp kokande vatten ur den stora järngry-
tan, som stod öfver elden ; hon skulle ha
vatten till silfret.
»Inte tror jag att han blir allra värst,»
sade Babba-Kajsa skrattande. Hon var i
färd med att rifva ner koppar-kastruller och
formar från hylla och vägg för att sedan
skura dem till julen. Hon slängde ned allt-
sammans i en klädkorg, stötte upp dörren,
som gnällde i kölden, och rusade i väg med
alltsammans ner till bryggstugan — hon
låtsade ej se att Ante, stordrängen själf,
masade sig dit med ett fång långved.
Gården låg bländhvit, nyskottad, bildande
en fyrkant mellan de höga vallarne af snö,
hvilka fortlöpte som murar i vägen till kyr-
kan, som låg i nära grannskap med prost-
gården, och utåt kyrkvägarne, hvilka gingo
i olika riktningar.
Bortom kryddgårdsplanket, som låg midt
emot kyrkan, fans bagarstugan, där Magn-
hild och Thora höllo på med småbrödsbaket.
Från bakugnens stora hvälfda öppning lyste
eldskenet; en långvedsbrasa flammade och
sprakade från den öppna spisen därinvid,
medan rimfrosten, tumstjock och hvit, gni-
strade från fönsterrutan midt emot elden.
Midt på den frusna rutan syntes ett par
mörka fläckar. Flickorna hade under kväl-
lens lopp, när ugnen »slog sig», andats hål
på isen för att få ett par tittgluggar att se
ut igenom.
Dala-Anna kom in, trädde ner sina röda,
af kölden svullna händer i sån, där lutfisken
låg i vattnet, och tog upp den för att byta
vatten på den.
»Nåå, har han fått något lif i sig ännu?»
Magnhild, som stod och trillade kringlor,
vände sig emot den inträdande.
»Int! Han ligg som ett berg — rör sig
int ur stället!»
»Men det är då rakt för bedröfligt, det
här,» inföll Thora. »Sockenbönderna—jag
törs inte se gummorna deras i ögonen på
julmorgonen.»
»Ja det,» afbröt Magnhild, »men tänk på
Bernt, som kommer med gäster, hvilka hört
talas om och vilja vara med på vår tionde-
intäkt — den blir fin den med degkladdar
till bröd, stackars Bernt!»
»Nu står jag inte ut med den jämmern
längre,» sade Thora beslutsamt, »se efter
ugnen Anna!»
I DU N
Hon gick raskt bort till sängen, på hvars
linnetäckta dynor låg en rad af glänsande,
mörkt bronsfärgade limpor, nästan nyss
komna ur ugnen. Hon grep ett halft dus-
sin af dem, svepte ömt om dessä sin lilla
ylleschal och gaf sig så af med dem i fån-
get barhufvad upp till gården. Det pep och
gnällde lustigt under hennes skosulor, och
kölden nöp kinder och öron högröda.
Puff! Hon sparkade på köksdörren för
att bli insläppt, ej vågande att med sina
varma händer vidröra nyckeln af järn, rädd
att skinnet på handen i så fall skulle lossna
och fastna vid järnet.
Lill-Brita slängde upp dörren inifrån.
»Se så din truls, » sade Thora och täckte
af degen, »nu kan du ha tjurat nog, skäms
på dig ! » Hon slog några rappa smällande
slag på degen med flata handen.
»Jag har lust att ge den ett rapp, jag
med,» sade Ingeborg, hvars fingrar voro
kritiga af silfverputsningen.
»Ah stackarn, han har fått nog nu! Nu
skall du vara snäll, lilla deg, och göra oss
alla heder och glädje! Ungprästen skall
älska oss!» Hon sneglade skälmaktigt på
systern, täckte så linne öfver degen och
lade på en varm limpa. »Bernt skall vara
stolt öfver oss!» Hon lade öfver den andra
limpan. »Hans gäster skola i oss beundra
den sanna kvinnan!» Tredje limpan. »Och
sockenbönderna» — fjärde, femte, sjätte
limpan, —• »säga till gummor och döttrar:
Ni ska bjuda till att få ert bröd så bra som
de få det hos prostens. Så skall dansen
gå» — sjöng hon med ljudelig. röst. Hon
sökte att rycka loss en våt handduk, som
låg fastfrusen på bortersta hörnet af spisel-
hällen.
»Det sitter hårdt åt det här. Jag tänkte
hjälpa dig att få handduken torr framför
elden.»
»Tack, tag den här också!»
»Nu ha vi femhundra kringlor, men det
blir nog morgon innan vi få skorporna tor-
kade. »
»Hu då, ’Thomenatten’, när alla spöken
äro ute. Jag vet ej huru jag skall våga gå
ner till er i natt med kaffe. Ni kunde ha
börjat tidigare på dagen, så hade ni fått
tidigare slut.»
»Åh, var så god! Både Magnhild och jag
voro uppe klockan tre ; då låg du, som en
annan softuta, jag tror inte att du var uppe
förrän fyra.»
Ingeborg började skratta. »Det finns mån-
ga som anse att det är otta äfven vid den
tiden.»
Thora var redan i väg till bagarstugan.
Hon flög öfver gården, dels för kölden och
så var det redan sent, nära midnatt. In-
geborg hade talat om Thomenatten; kyrko-
gården låg ju alldeles bredvid, med vinter-
grafven öppen.
»Bevare mig, jag tror du tar dörren med
dig, så ramlar du, » sade Magnhild högljndt.
Hon var mer än glad att icke längre behöf-
va stå ensam därnere i stugan, ’där spisel-
elden kastade så fantastiska skuggor öfver
de släthuggna timmerväggarna, mellan hvil-
kas fogningar frosten glittrade, och öfver den
frosttäckta rutan, att hon känt sig riktigt
kuslig till mods.
Dala-Anna kom nu äfven in ifrån ladu-
gården, där hon gick och vaktade på en ko;
hon »karade» ut ur ugnen kol och eldbrän-
der, hvilka lågo på tegelhällen nedanför,
hettade och brände, kastade en näfve salt
in öfver ugnshallen för att jämna ut vär-
men, stängde till ugnsluckan och satte sig
sedan på hällen af den öppna spisen hop-
krupen med händerna under det grofva,
mjöliga ylleförklädet och ryggen i farlig
närhet till glöden efter den nyss nerbrunna
långvedsbrasan.
»Det är otröjsamt [hemskt] att vara
uppe den här natta,» sade hon, i det hon
drog ner den knutna halsduken öfver näsan,
men flängde upp den igen öfver hufvudet,
så att hon såg halfstrypt ut; »skrymta
(spökena) äro ute sådana här nätter.»
»Tyst Anna då! Skall du tala om sådant
på kvällen? Tänker du bli sjuk midt i jul-
brådskan som Kall’ Pers mor, när hon tala-
de om att hon sett lill’ barnet deras, som
var dödt! Du har bestämdt sett någonting
eller hört kanske?»
Thora kom och satte sig invid henne med
mässingsmorteln i knäet, slamrande med stö-
ten, med hvilken hon stötte kanel, så myc-
ket hon förmådde. Ljudet hade en så stor
förmåga att afleda den uppstigande fasa,
som blotta nämnandet af orden otröjsam,
Thomenatt och skrymt ingåfvo dem.
»Har du sett något,» sade Magnhild med
en röst, som hon sökte att göra stadig. Hon
vände sig ifrån fönstret — de två mörka
fläckarne på den frosthvita rutan började
ängsla henne på ett oemotståndligt sätt.
»Säg Anna, har du sett något? Du kan
tala om det, vi kasta ut en eldbrand efteråt,
så får du inte ondt af det.»
»Det var tre svarta ena, -— jag såg dom
i jons, när jag hade varit och sett efter
Damros — dom kröp efter hvartannat hitåt
från kyrkovägen och med eld i truten på en. »
»Yar det hundar? Hu nej, vet ni —tala
inte om något mer!» Med kinderna knott-
riga af fasa kastade sig Magnhild ner på
en mjölsäck, men stod alltför nära fönstret
med de mörka fläckarne. Hon sprang upp
och makade sig emellan Dala-Anna och
systern, som slamrade på med mortelstöten
emot mässingsmortelen allt hvad hon för-
mådde.
Magnhild kunde ej hålla sina ögon ifrån
de där mörka fläckarne på den frostiga
rutan
Hålen hlefvo allt mörkare och mörkare!!
Hon satt som förhäxad och stirrade dit.
Thora hade gjort på samma sätt, men satt
nu med ögonen i mortelen, besluten att icke
af någon låta förmå sig att vända blicken
mot de där »otäcka, dumma hålen!» Nu
spratt hon upp och skrek till!
Magnhild nöp henne hårdt i handen, me-
dan hon alltjämnt stirrande mot fönstret.
Dala-Anna såg äfven ditåt, såg hon som de
andra, att de mörka fläckarne nu voro svarta,
fuktiga som af värme, att det glimmade
från dem, som om de varit ögon af eld.
»Herre jesstannes,» skrek Dala-Anna och
slog ylleförklädet öfver hufvudet. Thora
och Magnhild voro hvitare’ i ansiktet än
dukarne, som de hade öfver håret.
»Det är ögon,» hviskade Magnhild, »och
en lång mun nedanför midt i isen på ru-
tan.»
Thora satt tyst med händerna knäppta
om mortelen. »Tyst, jag läser en bön jag!
Och nu skall jag se efter, hvad det där
skall föreställa. Är det troll härute, så må
de väl ska’ vika för elden! Yi ta’ hvar
sin eldbrand.»
»Ahja, det är då alltid drägligare än att
sitta så här och skrämma upp sig,» sade
Magnhild, i det hon smått skamsen följde
systerns exempel och äfven försåg sig med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
