Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 8 januari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 ÎDUN a
lekar, stänges flickan sâ varliga in i varma,
väl ombonade rum, där hon, så godt hon
kan, får hämta styrka och vederkvickelse
af sina lekar med — dockorna. Alla kropps-
öfningar, alla sysselsättningar öfver hufvud,
som härda kroppen, stärka modet, väcka
och sporra viljekraften, äro icke för henne,
hur ifrigt hon än själf trår efter dem. De
äro alltför farliga, de göra hennes rörelser
kantiga och osköna, henne själf pojkaktig
och taga bort detta odefinierbara något af
ljuf svaghet och bräcklighet, som man på
så månget håll lärt sig anse som kvintes-
sensen af all kvinnlighet. De äro med ett
ord opassande och få som sådana icke före-
komma. I deras ställe sätter man lekar,
som endast äro tidsfördrif, och arbete, som
icke är själfvaldt, utan ålagdt af andra.
Hvad det verkar? En hel del, som faller
utom ramen af denna uppsats, men först
och sist lägger det grunden till en osjälf-
ständighet, som trycker sin stämpel på
flickans hela lif. Det tar från henne modet,
tilltagsenheten, beröfvar henne tron på den
egna förmågan och kommer henne att sätta
sin lit till alla andra. Hvad de tycka och
tänka och anse, att hon bör göra, det är
det rätta, och därefter handlar hon. Att
själf bestämma öfver sig, tilltror hon sig
icke, och ej heller gör någon annan det.
Skolan, hur utmärkt den i de flesta hän-
seenden är, ger henne lika htet som hem-
met tillfälle att utveckla någon företagsam-
het — hon går och står och läser allt på
befallning. Arbete har hon nog och öfver
nog, men alltid fotadt på samma grund
— hon ålägger sig det icke själf, utan
andra göra det. Genom hela hennes upp-
fostran går som en röd tråd osjälfständig-
heten.
Skall hon så ut i lifvet för att själf för-
värfva sitt uppehälle. Vid val af lefnads-
bana går hon då understundom planmässigt
till väga, söker komma under fund med, åt
hvilket håll hennes anlag ligga och för-
värfva de insikter, som skola sätta henne
i stånd att gå framåt i lifvet. Men i de
allra flesta fall gör hon det icke. Under
hela sin uppväxttid har hon varit van vid,
att andra tänkt och ordnat för henne, och
nu, när man vill, att hon skall börja stå
för sig själf, känner hon med nedtryckan-
de tydlighet hur mot hela hennes natur
det är och hur föga hon är vuxen kampen
för tillvaron. Ej underligt då, att hon har
så svårt att tänka den tanken ut, att hon
för lifvet skall nödgas deltaga däri. Hon
vill icke uppfatta själfförvärfvet allvarligt,
vill icke taga det såsom något för lifvet
fortfarande, utan blott såsom något tillfäl-
ligt, hvilket kan komma att räcka några
år, men som bakom sig har giftermålet och
därmed sitt slut. Samma tankegång åter-
finnes ofta hos dem, som ha hennes upp-
fostran om hand. De gifva henne en god
allmänbildning, men lämna henne icke till-
fälle att inhämta någon förkunskap för ett
eller annat yrke, helt enkelt därför att
de bygga på samma möjlighet som hon
själf — giftermålet. Det är därför också
jämförelsevis sällan, som flickan önskar eller
får någon specialutbildning för en viss bana,
utan i stället skyndar hon brådstörtadt och
utan förberedelser in på första bästa väg,
som står henne öppen, utan att vidare re-
flektera öfver, om det är den för henne
mest passande eller hvilka utsikter till fort-
komst, den ger henne. Hufvudsaken för
henné är att fortast möjligt och med minsta
besvär kunna förtjäna det dagliga brödet
under den tid hon måste sörja för sig själf,
och det blir sålunda de lättast tillgängliga
och minst fordrande banorna hon företrä-
desvis uppsöker.
Ganska ofta, det måste medgifvas, be-
frias hon från omsorgen för sin utkomst
genom giftermål, och väl att så är, ty
det är dock i hemmet kvinnan har sin na-
turliga och rätta verkningskrets, men det
finnes ett men — hur ofta blir hon icke
maka, utan att drifvas af de enda värdiga
motiven, tycke och aktning, endast för att
blifva försörjd och slippa att själf förtjäna
sitt uppehälle, hvilket från hennes stånd-
punkt, dåligt rustad som hon är för ett
lif i arbete, synes oöfverkomligt och out-
härdligt.
Beräkningen att blifva gift slår dock ofta
fel, kanske den mången gång ej heller före-
finnes, och kvinnan är då och fortfar att
för sin utkomst vara hänvisad uteslutande
till sig själf. Under sådana förhållanden
borde det ju vara henne angeläget att få
största möjliga utbyte af sin arbetskraft,
och hon har nog också en sådan önskan,
men saknar i allmänhet det, som skulle
kunna omsätta den i dådkraftig handling
— företagsamheten. Hon har aldrig lärt
lita på sig själf, tro på sin egen förmåga,
och saknaden af utbildning gör henne ännu
osäkrare. Hon har arbetskraft i öfverflöd,
och hon känner det, men har på samma
gång en tydlig förnimmelse af, att hon
icke behärskar den. Den är icke samlad
och utbildad för ett yrke, utan splittrad på
en mängd ’håll. Ena året använder hon
den i egenskap af guvernant, det andra är
hon hjälpreda åt frun, det tredje kanske
skrifbiträde o. s. v. Hon är fuskare i myc-
ket, men mästare i intet och hennes arbete
därför långt mindre värdt än hvad det kun-
de och borde vara. Medvetandet häraf för-
mår henne någon gång att undanrödja de
orsaker, som hindra hennes arbetskraft att
komma till sin fulla rätt, men vanligare
är, att hon resignerar och tröstar sig med
att förhållandena nu en gång äro ogyn-
samma och aldrig kunna blifva annorlunda
för henne. Det själfständiga arbetet, det som
i sig har stora möjligheter till framgång,
men som erfordrar mod, energi och driftig-
het, tyckes henne vidt öfverstiga hennes
krafter, och hon föredrager arbetet i smått,
det som ger föga igen, men ej heller kräf-
ver annat än ett rent maskinmässigt ver-
kande — tjänandet hos andra. Och hon
tager det icke som endast en förberedelse
för en oberoende verksamhet utan fortsätter
därmed år efter år, blir alltjämt stående
på samma ställe och slutar på den punkt,
där hon en gång började. Om man tänker
på arbetande kvinnor, så finner man hur
högst få de äro, som lämna subalterngra-
derna och bli sina egna d. v. s. få en själf-
ständig verksamhet, och hurusom återigen
denna sällan är af större betydenhet.
Och just härigenom råder på den kvinn-
liga arbetsmarknaden en tryckande trängsel
och möjliggöres en nedpressning af lönerna
till det minsta tänkbara. Där är en all-
män stagnation, som redan är betänklig,
men som otvifvelaktigt kan och skall blifva
än större. Det finns ingen omsättning på
krafterna, de äldre gifva icke plats för de
yngre, utan trängas till ömsesidig skada
med dem, särskildt då i de yrken som på
grund af sin lättillgänglighet locka de flesta
arbetssökande.
Det är sålunda under mycket tryckta
förhållanden kvinnan arbetar, och hon har
all utsikt att få det i ännu högre grad,
vidtager hon intet för att höja sitt arbete
och för att afleda det öfverflöd af kvinnlig
kraft, som nu finnes på arbetsmarknaden
och som ständigt ökas. För att minska
trängseln har hon endast en utväg — att
sörja för en sund och naturlig kraftomsätt-
ning. I stället för att stå stilla och i vägen
för dem, som komma efter, måste hon
arbeta sig framåt och söka vinna själfstän-
dighet för att därigenom kunna icke blott
lämna sin egen plats, utan äfven i sin ord-
ning bereda nya sådana åt andra — hon
måste blifva företagsam.
Men företagsam blir man icke genom ett
enkelt beslut, man måste arbeta sig därhän.
Helst bör dock grunden därtill läggas redan
i barndomen. Och icke ställa sig så oöf-
vervinneliga hinder i vägen därför! Hvar-
för icke fostra flickan efter samma sunda
principer som gossen, då de ju äro födda
för att lefva samma lif i samma värld!
För den ene som för den andre är det lika
nödvändigt att hafva egen kraft. Om flic-
kan förlorar något af sin »mjukhet» och
blir säkrare på sig själf, icke ligger något
så farligt däri, och nog uppväges det mer
än väl af hennes större förmåga att bestå
i lifvets pröfningar. Är flickans ställning
sådan, att hon måste försörja sig själf, så
bör hon äfven på allvar uppfostras härför
och gifvas en utbildning, som gör det möj-
ligt för henne att vinna en dräglig existens.
Man har icke rättighet att förvägra henne
den, därför att hon möjligen kan bli gift.
Blir hon det, hindrar henne helt visst icke
den utbildning, hon fått, att fylla de nya
plikter hon åtagit sig, och blir hon det
återigen icke, har hon åtminstone några
förutsättningar för att kunna taga sig fram
i lifvet ensam.
Lär kvinnan sig att fatta arbetet för
lifsuppehället så allvarligt, som hon bör,
skall hon utan tvifvel med större omsorg
än hittills välja den bana, hon vill gå, låta
dess lämplighet, ej dess lättillgänglighet, vara
det bestämmande. Det blir då ingen rus-
ning åt några få, föga fordrande yrken, utan
en jämnare kraftfördelning utöfver hela
arbetsmarknaden. Får hon därjämte till-
fälle att utbilda sig för det yrke, hon valt,
kommer hennes arbetskraft ifrån att vara
helt och hållet oskolad, en kraft allenast,
att blifva »förädlad», samlad på och ut-
vecklad åt ett håll och därigenom mera
värd och högre skattad. Främst af henne
själf, ty vissheten om förmåga ger styrka.
Hon skall ej längre ringakta sin egen kraft
och taga hur liten ersättning därför, man
vill gifva henne, utan sätta den högt och
ställa stora fordringar på den. Det själf-
ständiga arbetet skall ej mera förefalla hen-
ne så öfvermäktigt, och när hon väljer tjä-
nandet hos andra, skall hon anse det, icke
som målet, endast som medlet att nå en
oberoende ställning.
Har denna åsikt blifvit allmän och verk-
sam bland de arbetande kvinnorna, så är
också afledaren funnen för den svällande
mängd af kvinnlig kraft, som af omstän-
digheternas tvång tages från hemmet och
tillföres arbetsmarknaden, och utsikt för,
att kvinnan skall kunna arbeta under säk-
rare och gynnsammare ekonomiska förhål-
landen än hittills.
Inge.
–––––-*–––––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
