Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 8 januari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4 i D ü N 189?
”^Fruarna först!”
Af Hanna Kamke.
å snart en ung kvinna blifvit gift, sti-
ger plötsligt hennes anseende i häp-
nadsväckande grad. Frän att ofta ha va-
rit blott en obetydlig, ännu outvecklad liten
varelse, blir hon pâ en gång genom sitt
giftermål, utan sin egen förskyllan, en per-
sonlighet, som kan göra anspråk på en mängd
företrädesrättigheter. Hvem känner ej den
gamla, vi skulle nästan vilja säga, enfaldiga
frasen: »Fruarna först!» Det är allt bra
kätterskt att vilja kalla en så förträfflig sats
enfaldig, inte sant? Saken blir kanske inte
heller bättre, om vi förråda, att detta på-
stående framkastats af en gift kvinna, af
en verklig fru, inte af någon stackars frö-
ken, som kunde afundas fruarna deras fram-
skjutna ställning.
Vill man vara rättvis, måste man väl
ändå medge, att det inte finns något förnuf-
tigt skäl, hvarför fruarna skulle ha företräde
framför deras ogifta systrar. Att så var
i forna tider, då den ogifta kvinnan ofta
hade en mer eller mindre beroende ställ-
ning i familjen, är kanske mindre att un-
dra på, men att denna besynnerliga fördom
kan sitta så djupt rotad än i dag, då i de
ogifta kvinnornas led finnas så många dug-
liga, framstående, för samhället nästan oum-
bärliga personer, är rent af obegripligt.
Det är sant, att kvinnans bestämmelse
är att blifva maka och moder, men då en
hel mängd flickor ej kunna gifta sig af det
enkla skälet, att männens antal understiger
kvinnornas, samt ofta ej heller vilja af den
ena eller andra, säkerligen berättigade, or-
saken, så synes det oss minst sagdt orätt-
vist, att deras sociala anseende i och för
sig skall vara mindre än fruarnas. Oss ve-
terligen har ännu ingen ogift man fått träda
tillbaka för den gifte, om de eljes haft unge-
fär samma bildningsgrad, samhällsställning
och ålder. Hos männen finnas nog också
mycken småaktig rangskillnad, men om den
skulle bestämmas af, huruvida vederbörande
vore gift eller ogift, då skulle ett sådant
förfaringssätt säkerligen väcka det lifligaste
motstånd och framkalla allmän förvåning.
I kvinnovärlden ser det däremot helt an-
nolunda ut. Låtom oss ta några exempel
ur lifvet. Yid en större middag med sit-
tande bord skola platserna fördelas. Bland
gästerna finnas en eller ett par ogifta, me-
delålders, begåfvade kvinnor, hvilkas insats
i lifvet varit och ännu är af stor betydelse
I värdinnans grannskap placeras kanske nå-
gra framstående män, hvilkas närmaste gran-
nar bli fruar, som värdinnan för deras
mäns skull vill hedra, och hvilka visserligen
kunna vara rätt angenäma att prata med,
men dock på långt när ej uppfylla de an-
språk på en intressant konversation, som må-
hända just dessa män hafva, och hvilka de
begåfvade, ogifta kvinnorna, som på grund
af sitt stånd äro dömda att ofta i det bana-
laste sällskap sitta längre ned vid bordet,
i fullaste mått kunnat motsvara.
Skall en åktur företagas, kan man vara
öfvertygad om, att fruarna helt lugnt sätta
sig i framsätet och låta de ogifta kvinnor-
na i sällskapet, äfven om dessa äro äldre,
åka baklänges.
Vid »gående bord» under supéer och mid-
dagar är det också en helt vanlig företeelse,
att fruarna äro de första vid bordet, utan
att hänsyn tages till de ogifta kvinnornas
ålder och värde för öfrigt.
Att det i hufvudstaden finnes åtskilliga
mera fördomsfria kretsar, där den ogifta
kvinnan åtnjuter samma aktning som den
gifta, veta vi, men dessa måste dock räk-
nas till undantagen. Ty om man betrak-
tar det svenska sällskapslifvet i dess helhet,
i staden och på landet, så måste man med-
ge, att en kvinnas anseende där i hög grad
göres beroende af, om hon är gift eller ej.
Har en kvinna genom sitt giftermål fått
en hög rang, så bör hon naturligtvis vid
alla officiella tillfällen intaga den plats henne
tillkommer och då själfklart komma före
den ogifta. Men för öfrigt, vid mera pri-
vata samkväm, borde hvarken fruarna in-
bördes eller gifta och ogifta emellan en så-
dan tyngande rangordning någonsin före-
komma. Alla kunna- ju ej vara främst,
men företrädet borde dock gifvas åt de gamla,
vare sig gifta eller ogifta, och åt dem, som
särskildt utmärkt sig å hjärtats eller huf-
vudets vägnar eller eljes gjort en god in-
sats i lifvet.
Men skall ett bättre sakernas tillstånd
kunna vinnas, måste reformen utgå frånfruar-
na själfva och dessa genom exempel och in-
flytande söka verka därhän, att i privatlif-
vet ingen social åtskillnad göres mellan gifta
och ogifta kvinnor.
Mammas älskling.
Ville Roth var sin mammas enda barn
y och hennes modershjärtas stolthet och
hopp.
Han var sju år gammal, hade ljusblå ögon,
som nästan jämt sågo oskyldiga ut, rödak-
tigt hår och en liten uppnäsa, där ett dus-
sin fräknar stridde om utrymmet, samt ett
par händer, /som aldrig voro så flinka som
då deras ägare olofvandes kommit in bland
hallonbuskarne, eller så smutsiga som då
de strökos af mot den nytvättade hvita som-
marblusen.
Lille Ville var ett tidigt utveckladt barn,
en ovanligt intelligent pojke, en sådan där
som i sin mammas drömmar aldrig blir nå-
got tarfligare än general eller statsråd. Och
hans ordfyndigheter påstodos vara rent af
häpnadsväckande. Karaktär hade pojken,
det hade fru Roth konstaterat, då Ville upp-
repade gånger på det bestämdaste vägrat
att lyda sin egen pappa och framlagt sina
skäl för eller emot. Som bevis på den spä-
da hjärnans otroliga kombinationsförmåga
anförde fru Roth upprepade gånger följande
lilla dialog, som utspunnit sig mellan hen-
ne och sonen, sedan denne af en gammal
farbror mottagit en extra afbasning för di-
verse näsvisheter.
»Mamma, ska’ inte farbror Nisse dö
snart?»
»Det tror jag inte, min lilla gosse.»
»Mamma lilla, skulle inte mamma kunna
slå farbror Nisse, så att han dog?»
Ja, den pojken, han var då för innerligt
intelligent och rar.
Han visste precis, hur kallt eller varmt
ölet skulle vara, som serverades till mid-
dagen, och ordade med kännarens auktori-
tet om den rätta temperaturen på vinet,
utan att någonsin själf hafva blifvit satt i
tillfälle att erfara den rätta temperaturen
på ett rätt ställe.
Detta var egentligen den stora bristen i
fru Roths uppfostringsmetod, hvilken annars
var både verkningsfull och originel. Ingen
moder förstod så i grund och botten sin
lille son som hon, och ingen moder kunde
i pedagogiskt syfte göra ett så flitigt bruk
af karameller, brända mandlar och jord-
gubbssylt.
Nu var det ett faktum, att lille Ville
tyckte mycket om karameller, mer om brän-
da mandlar, men allra, allra mest om jord-
gubbssylt.
När nu konsten att lyda vid sofdags blef
den lille Ville för svår, var fru Roth åt-
minstone inte rådlös. Hon visste i hvilken
ordning frågorna skulle komma. Men allra
först försökte hon att tala till sin son.
Hon stoppade med moderlig ömhet täc-
ket kring sin gosse och lät honom läsa af-
tonbön och lofva den gode Guden att vara
en riktigt lydig och snäll gosse — något
som Ville gärna gjorde, emedan han hade
en instinktlik förnimmelse af att han därige-
nom löstes från hvarje liknande förpliktel-
se mot sin egen snälla mamma. 1
När denna efter några ögonblick fick se
sin herr son sitta kapprak i sängen och
hörde honom med sin mest smeksamma
ton fråga, hvarför icke kokerskan lagt vin
i soppan till middagen, eller om pappa och
mamma skulle få plättar till kvällen, då spe-
lade hon ut de trumf, hon hade på han-
den:
»Om lille Ville lägger sig ner snällt och
sofver, så ska’ lille Ville få karameller. »
»Ja, mamma.»
Karamellerna togos fram och försvunno
med samma hastighet; men en liten gosse
satt fortfarande kapprak i sängen och be-
traktade sin mamma med ett par vakna och
pigga ögon, frågande henne med en röst, som
smälte bort af bara ömhet, om det fanns
några brända mandlar i skåpet.
»Nu ska’ Ville inte bråka längre. Lägg
sig snällt ner och sof, annars blir mamma
ledsen. »
Detta senare argument tycktes inte röra
den lille Ville särdeles djupt, och han lof-
vade heligt sin mamma att inte somna utan
brända mandlar.
Då satte sig Villes mamma ner vid sin
gosses säng och talade vackra ord med ho-
nom om glädjen att lyda mamma utan
både karameller och brända mandlar eller
åtminstone efter bara karameller.
Och så reste hon sig upp och gick fram
till skåpet och tog fram tre, fyra brända
mandlar, hvilka hon gaf sin son med den
anmärkningen, att det vore det sista på jor-
den han förtjänat att få.
Ville knaprade emellertid på med godt
mod och somnade stundom utan vidare —
stundom först efter en liten portion jord-
gubbssylt.
Men det kom den tid, när den unge man-
nen kommit underfund med penningens
värde i sammanhang med en upptäckt han
gjort i en bod af små sockerbuteljer med
punsch i, som han skulle kunna få, om han
bara hade fem öre.
Sedan denna olyckliga upptäckt visade
sig både karameller, brända mandlar och
jordgubbssylt otjänliga till sömnmedel. Nu-
mera sof Ville inte för mindre än fem öre,
och det kom den tid, då det aldrig skulle
händt honom att blunda för mindre än en
hvit slant.
En gång var Ville Roth på sommarnöje
med sin pappa och mamma och hade råkat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
