Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 8 januari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 IDUN 1897
gör det själfmant med största beredvillig-
het? Hvad falls? Du har icke en gäng tänkt
dig möjligheten af att be honom om en
tjänst, och om omständigheterna någon gång
tvingat dig därtill, har han, såsom ju var
att förutse, haft för brådtom för att kunna
villfara din begäran! Nej, hvad du får af
honom, det är kritiska anmärkningar öfver
ditt sätt och uppträdande och din klädsel
samt därtill då och då ett litet oförtjänt
klander af mamma, för det du icke är nog
påpasslig och tjänstaktig mot honom. Du
1er och menar dig lätt kunna undvara all
tack, trygg i medvetandet att hafva gjort
hvad du förmådde. Skulle du således tro
dig uträtta något godt med din slafviska
systerlighet? O, sancta simplicitas!
Ser du den där vräkige unge mannen,
klädd efter modets allra nyaste fordringar?
Han med det öfverlägsna sättet, den öfver-
modiga tonen, de öfverflödiga vanorna. Han
som icke orkat skaffa sig ett lefvebröd, eme-
dan det är bekvämare att låta pappas pen-
gar glida genom fingrarne. Han, som icke
äger så mycket som en enda själfförvärfvad
skilling eller ett enda uns energi, men som
likväl måste lefva högt, äta på de finaste
restauranterna, unna sig de dyraste nöjen
och som, då den slutliga, oundvikliga kra-
chen kommer, finner det lättaste medlet till
svårigheternas afhjälpande vara — att för-
passa in ett stycke bly i den tomma hjär-
nan eller i det egoistiska hjärtat. . . .
Du känner honom icke? Min vän, jag är
rädd för att han är din bror, och den för-
skräckliga sanningen är, att du själf varit
med om att dana honom till den föraktliga
karaktär han blifvit. Skaka ej på hufvudet,
du bär icke ensam skulden, men du har
din del deri!
Så länge systrar framhärda i att låta be-
handla sig som lägre väsen af sina bröder,
så länge äro de, det måste upprepas, ett
negativt ondt som borde utrotas! Eftersom
detta enligt naturens lagar icke låter sig
göra, vore det rådligt att de själfva sökte
råda bot på det onda, de omedvetet föror-
saka genom sin för långt drifna tjänsteif-
ver.
Hvad är alltså »de många ordens korta
mening»? Jo, den, I goda systrar: förän-
dren taktik!
Låten bröderna från barndomen vänja sig
vid att med höfvisk artighet bemöta eder.
Tillåten dem gärna bevisa eder små tjän-
ster och uppmuntren minsta omtänksamhet
för »det svagare kärilet». Låten dem, efter
hand som de växa upp, skänka sin aktning
och se upp till, icke blott systern, utan
’cvinnan i henne; utvecklen med ett ord den
ikta ridderliga broderligheten, och det kan
vara hopp om att ofvan omtalade fula dan-
dytyp inom kort skall dö ut!
— »den.»
–––- *–––-
Ringning nummer två.
»God dag, kära lilla Sigrid, innerligt välkom-
men! En sådan evighet sedan vi råkades sist!»
Nu kommer ett par fruntimmer i stöten, och
så i ett nu äro alla rummen packade — trettio frun-
timmer. Tänk er det, ni manliga individ, tret-
tio pratande fruntimmer! Jag hör ett chorus af
röster.
»Har ni sett fru Linden i Carmen, hon är
förtjusande?»
»Mina barn begagna aldrig ylle.»
»Kära du han slog henne, det har t. o. m.
stått i tidningarna, så det är nog säkert.»
»Jo, fröken Key talade i kvinnoklubben.»
»Nå, men hvarför klär hon sig så grannt, om
det ej är något ondt med henne, ja, jag skulle
då ej vilja gå med henne på gatan.»
Nu hörs värdinnans röst:
»Var så god och tag en’kopp kaffe, låt det
icke stå och kallna, snälla ni, krusa inte!»
Och så få vi vår älsklingsdryck, starkt sju-
dande kaffe, påtår på^det, och så är pratet i full
gång igen.
»Har ni hört om löjtnant K., kära ni», och så
en lång hviskning, hvarpå damerna i chorus ut-
ropa, »åh så förfärligt, hur vet du det?» »Jodet
talade min sömmerska omjkom sytt åt hans sy-
ster, så det är allt sant.»
»Ja, herrarna nu för tiden äro förfärliga.»
»Ah, jag som ej gratulerat dig till din förlof-
ning, kära Elsa, en så stilig fästman!»
»Ja, han är så förfärligt rar.»
Och så värdinnans inbjudan:
»Var så god, ett glas vin.»
Efter vinet är festen slut, och på en gång
rusa nu alla trettio ut i tamburen, för att få sina
ytterplagg och för att hinna hem till middagen,
till den väntande mannen, dit de komma ener-
verade, utsjasadejoch fulla med småskvaller. »Ah,
om du visste en sådan förtjusande klädning fru
Lindbom hade, en sådan måste jag ha.»
Tre förmiddagar af sju tillbringar en stor del
af Stockholms unga och gamla damer på sådana
tillställningar.
Undra sedan på de mycket omtalade nerverna!
Jag för min del kom hem med bultande tin-
ningar, matleda och oförmåga att göra något vare
sig nyttigt eller nöjsamt den dagen.
Isa.
–––- *–––-
Från Fru Lovisa Petterkvist
har redaktionen haft nöjet mottaga följande skrif-
velse, som torde tala för sig själf:
Alldeles utmärkta herr redaktör!
Det är alldeles rysligt — —! Inte alls
var det meningen att mina strumpor skulle
tryckas i herr redaktörens bref! Hvad ska
nu alla Iduns läsarinnor tycka och tro? Jo,
naturligtvis att jag är fnoskig, och det är
väl tidigt, efter som jag inte ens börjat
med utställningsbrefven ännu. Var så in-
nerligt god och säg dem, att strumporna
skulle stå alldeles för sig själfva i frågor och
svar, och att jag alldeles säkert trodde att
en så utmärkt redaktion som Iduns, som
vet allt, också stod för placeringen af ens
meddelanden.
Vi ha fasligt illa stäldt med posten här-
uppe, ty just de dagar man skulle vilja
skrifva riktigt långt och utförligt, går den
alltid genast. Så också i dag. — — Jag
hinner bara tillägga att jag räknar dagarna
Kafferep.
Jag skulle på förmiddagskaffe till en af mina
allra bästa väninnor, och hur det var, beslöt jag
mig för att gå; det är just eljes ej tillställningar,
som jag med förkärlek odlar.
Först en näsa frisk luft på vår vackra Strand-
väg och sedan till mitt fruntimmersrep!
Jag var den allra första.
»Kära frun, förlåt att jag kommer så tidigt.»
»Åh, välkommen lilla du, det var riktigt ro-
ligt att se dig. Jag har varit så upptagen, så
jag ej hunnit komma till er. I går på kaffe hos
Lundboms, i förgår på supé hos Isaksons,» etc.
etc.
och att — —
Nu skriker Ruffen: »posten går!» Bland
rättmätiga klagomål äro då inga så rättvisa
som de mot postverket, — det får jag då
säga, och — —. Ja, jag kommer! (Det är
till Ruffen!)
I flygande fläng och med utm. hög –––-
teck — —
L. Petterk-t.
Jock: d. 2 J. 97.
Valtrassel.
• •
-rTlskvärda läsarinna, unga dam!
r Lägg er lilla hand för en stund på
min arm och låt mig, medan jag för er ge-
nom de strålande salongerna, bakom er sol-
fjäder tillhviska er några ord, hvilka för
alltid — om ni följer de råd, som ligga
däri — skola’ fasthålla det, ljufva leendet
på edra läppar, komma edra ögon att glän-
sa som nu och hela ert väsen att förtrolla
som nu, då ni för tiden kedjar lyckan vid
er gyllene gördel.
Ni skakar ert vackra hufvud, ni ser sorg-
set på mig, er unga själ har då redan in-
supit misstrons gift, lyckan är obeständig,
man har sagt er så? Är det inte så?
Glöm den gamla sägnen. Lyckan är dens
som har den och vet att hålla den fast.
Allt beror af er själf — på valet ser ni
— (det äktenskapliga). »Vid valet bör man
vara vaken ...» A–––- ni rodnar, nej —
drag inte bort er hand, den låg så bra nyss
— stanna ej, tveka ej. — Så ni kommer
ändå, det var snällt.
Men först en glace!
Valet, jag nämnde valet. Ni har tre
sorters män att välja på —- nej, spärra in-
te upp edra vackra ögon så där — tre sor-
ters män! Vi klassificera dem så för att
undvika allt trassel. Den man, ni önskar
att få, den man som önskar få er, och den
man ni borde ha.
Ni tänker, de kunde förenas i en.
Omöjligt. De tre äro alldeles olika per-
sonligheter. Den man ni tycker om ser
det, ni må söka förställa er hur ni vill,
han kommer alltid underfund därmed och
blir er tyrann. Den man, som tycker om
er, är alltid pockande, svartsjuk, orimlig och
plågar ihjäl er. Men den man ni borde ha
har aktning och tillgifvenhet för er, liksom
ni har det för honom. Ni ha båda samma
smak, samma tycken, ni kommer alltid öf-
verens och gräla aldrig, naturen skapade
er för hvarandra.
Leendet är nog bra — vore det icke så
nekande. Bakom det ser jag ert envisa:
»Honom vill jag inte ha. Han kan vara
bra, god, hederlig, förträfflig som bror, far-
bror, kusin — hvad som helst — men som
man — brr —»
Nå, hvilken af de andra två vill ni ha
då?
Jaså, den som tycker om er. Ni skulle
föredra att bli hyllad som någon sorts hus-
lig gudomlighet, ett oantastbart väsen, vida
höjdt öfver hvardagslifvets små företeelser.
Ni ville frossa i att som den enda tillbed-
jansvärda se edra önskningar uppfyllda, in-
nan ni ens uttalat dem. Nåja, jag kan
förstå det — men det duger inte, ni blir
då hans tyrann. Det fägnar mig, att ni
ändå inte valde den andre, ty han är
den värste af de tre, därför att ni tycker
om honom och han vet det. Ni känner
inte den mannen, han är högmodig och
fordrar fullkomlighet. Han skulle finna fel
till och med hos en ängel. Om ni än hade
en gudinnas skönhet, ett af de sju vises
förstånd och ett helgons lynne, så skall han
likväl finna något att klandra.
Om ni är ful, så borde ni vara vacker,
om ni är vacker, så är skönhet ett lappri,
som snart förgår, om ni är kvick, kallar
han er listig, är ni god, så är ni ett får,
är ni försiktig, finner han er kallsinnig, och
ostyrig, om ni är litet glad och munter.
G
eorg levy’5 linneiviagajin.
Drottninggatan 53, Stockholm.
Största härvarande’ lager af prima Irländska Hellinne Näsdukar i alla storlekar och finlekar.
Kellinne Kammarduksnäsdukar med bredfåll och hålsöm à 5.75 pr dussin.
Jlellinnenäsdukar med kulörta bårder. JBarnnäsdukar. Fantasinäsdukar.
Order å minst 25 kronor levereras fraktfritt närmaste järnvägs- eller ångbåtsstalion.––——
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
