Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 15 januari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 13
Vice pastorn hade utgått ur ett burget,
lyckligt hem. I prästgården, där inkomster
och utgifter däremot haft rätt svårt att gå
ihop, hade far och mor burit alla bördor
på egna axlar och aldrig lossat på banden
och bedt barnen försöka på med ett hjäl-
pande tag.
Nu voro far och mor gamla och silfver-
hvita i håret och hade börjat hvila sig nå-
got. Inga särdeles bittra minnen tyngde
de gamle och öfver deras godmodiga läppar
frambröt mången gång skrattet i kapp med
den sorglösa ungdomens.
Ett par faderlösa unga flickor voro sedan
hösten inackorderade i familjen. Ella Bure,
»Älfvan», en femtonåring med rikt blondt
hår och någonting drömfint, skärt blom-
mande under ett par djupblå ögon, lofvade
att bli en skönhet.
För sin moder, hvars enda barn Ella var,
utgjorde hon i denna värld solen, luften,
lifvet själft.
Men då Ella uppnått sina femton år,
ville hon ovillkorligen på en tid komma i
en familj med ungdom, och då man sökte efter
en god och glad sådan, fann man prästens
i Granlid vara den mest lämpliga.
Vid det gästfria hemmets dörrar stannade
åkdon både bittida och sent. Trädde en
frusen resande någon vinterkväll från köld
eller oväder in i prästgårdens stora sal med
fyra fönster, där familjen vanligen satt sam-
lad i skenet från en stor spiselbrasa och
från en taklampa, slog känslan af hemtref-
nad emot honom som en varm våg och lät
honom erfara psykiskt välbehag på samma
gång som fysiskt.
Ella fann sin första afton i prästgår-
den lik ett uppvaknande till lifvet. Där-
hemma låg det liksom sordin öfver tillva-
ron. Ingen var ung, ingen förde väsen.
Här klingade skrattet, infallen haglade.
Skämtet var så hemmastadt i alla hörn, att
man aldrig gick säker för det. Prosten
trollade sin gummas fingerborg bort i kakel-
ugnsnischen och prostinnan vände upp och
ned på prostens bok, bäst han läste. Borta
i ett hörn satt sjunde-klassisten, som hän-
delsevis var hemma, då skolan var stängd
för nervfeberepidemi, och »drog handskar»
med de yngsta flickorna. Han blef »dömd»
att säga en osanning åt en liten fröken med
aristokratiska händer. »Klara har förtjusan-
de händer,» sade han. »Det skulle ju vara
en osanning/» utbrast den unga damen för-
närmad. Ett muntert skratt — och lilla
fröken, som förrådt sig, blef pionröd.
Vid pianot fantiserade vice pastorn däm-
padt. Han sneglade ibland åt den unga
Hertha, som i husmoderliga småvärf flög
omkring lätt som ett fjun och liksom förde
ljusa strimmor med sig, hvar hon dansade
fram. Ville hon icke sjunga i kväll? Visst
ville hon. Snart fyllde ett smältande solo,
en duett eller kvartett det låga, ovanligt
stora rummet.
Prosten älskade »Stilla skuggor» och pro-
stinnan »Kom afton, sänk dig neder» fram-
för alla andra nummer, De unga flickorna
ville ha romanser och ballader, och reper-
toaren tillfredsställde allas smak.
»Mamma, här är förtjusande, får jag fara
tillbaka hit strax efter julen?» skref Ella
*511 sin mor i december, kort innan hon
skulle resa hem till julafton.
Det blef som dottern önskade. Strax på
nyåret fick hon återvända till Granlid.
Julkalasen hade ännu icke ägt rum hos
alla grannarne. Det hos kammarherrens var
lyckligtvis ännu att vänta och det brukade
vara det roligaste af alla. Där fick man
alltid dansa efter »riktig» musik, och de
långa nevöerna, som alltid julade ute hos
kammarherrens, och för hvilkas skull man
ställde till dans, voro fulländade dansörer,
om de också ej voro särdeles hemma på
andra områden.
Visst var grefvinnan, som alltid räckte
bara två finger till hälsning, en bra nog
originell värdinna, frånsedt paryren: hän-
gande hår, urringad sammetsklädning se’n
1830-talet och äkta spetskragar med kon-
serverad smuts se’n — l’ancien régime,
men dock, hvad man hade roligt där!
F. d. kammarherren, som var »bara adel»,
ansågs äfven som ett original, förmodligen
på den grund att han i uppträdandet så
mycket skilde sig från herrarne på orten
för öfrigt. Det var ju ingen som andats
hofluft mer än han. Den som gjort detta
under ett halft lif har troligen rätt obetyd-
ligt i behåll af sin ursprungliga utrustning.
Om kammarherren trodde man, att han icke
längre hade normal ryggrad. Han bugade
och bugade oupphörligen, låg lika dubbel
för prostinnan och kronofogens fru, som han
någonsin gjort det för salig kungen och
drottningen.
Allt detta komplimenterande gjorde emel-
lertid fruarna till hälften förlägna, och när
helst kammarherren, som alltid sade t i stäl-
let för d, beklagade att han så sällan »hate
tet nöjet att se tamerna,» så såg t. o. m.
den morska majorskan ganska tam ut.
Emellertid kom bjudning till kammarher-
rens på torsdag. Ella jublade. Nu skulle
hon få dansa till kl. 2 på morgonen och
frossa på glace och konfektyrer.
Mot de unga från Granlid, som med sin
friska sång piggade upp sällskapet i sin hel-
het, var grefvinnan alltid hnycket nådig.
Mot sin man var hon dessvärre sällan ai-
mabel.
På detta minnesvärda kalas råkade herre
och fru emellertid illa ut för hvarandra,
fast det annars alltid tycktes vara grefvin-
nan som behöll slagfältet.
Det taltes om giftermål.
»Ja, » inföll grefvinnan, »giftermål i och för
sig är nånting horribelt, man kan i alla
fall gifta sig mer och mindre dumt. Jag,
som såg en Oxhufvud, en Svinhufvud och
en Leyonhufvud bland mina friare, var
likafullt nog stupide att ta ett fårhufvud.»
Troligen skilde sig kammarherren icke
mycket från sina medfriare ; den tidens hög-
borne herrar hade i regeln börd och rela-
tioner att tacka för sin ställning i samhäl-
let, för hvilken de för öfrigt kunde passa
eller alls icke passa, allt som det föll sig.
Den gode kammarherren kunde i likhet
med sina samtida icke vidare ledigt behandla
sitt modersmål, en omständighet som stun-
dom beredde orten en liten förlustelse. Så
annonserade han en gång i länstidningen
efter en förlorad brun hund »med hvit nos
samt ben samt svans» och tillkännagaf en
annan gång om en nyuppsatt kvarn: »mål-
ningen sker under mina ögon».
För egen del stördes ieke kammarherren
af det lilla skämt man anställde öfver hans
tvetydiga svenska. Han hade nog af be-
kymmer med att hålla ihop resterna af en
fordom lysande förmögenhet och att gå ur
vägen för utbrotten af sin högättade ma-
kas lynne.
Aldrig, aldrig skall det gå ur åskådarnes
minne, det som tilldrog sig under detta
oförgätliga kalas, där Ella hade den stora
glädjen att få ftansa.
Grefvinnan satt i en låg gungstol och
kammarherren stod händelsevis bakom.
Tankspridd gungade den gamle herrn ett
par tag på stolen, då i en blink ... i ett
hemskt, allt förlamande ögonblick . . . sto-
len gick öfver med den nådiga. . . .
Salongen blef utrymd såsom genom ett
trollslag. De yngre kavaljererna störtade
hufvudstupa nedför trapporna ända ut i snön
och damerna dunstade ut i salen, rödblåa
under bemödanden att förbli allvarsamma.
Kammarherren stod alldeles handfallen;
hofetiketten kände inga regler för ett fall
som detta. — »Hvem kunde ana att stolen
skulle gå öfverända . . . kunte gå öfver än-
ta . . .» upprepade han liksom mekaniskt.
Betjänten var den ende som hade nog
présence d’esprit att vända fm grefvinnan
med rätsidan uppåt.
Den så till sägandes konstpaus i soiré-
programet, som uppstod genom den oför-
modade kullerbyttan, var ej lätt att fylla i.
Men grefvinnan, hvars ögon gnistrade af
undertryckt raseri, ropade: »en vals!» och
musiken föll blixtsnabbt in med »Avant
le bal».
Aldrig har en dans gått med mera schwung
eller de dansande paren sett skalkaktigare ut.
I kabinettet lugnade nu grefvinnan sina
nerver genom att för några äldre damer
visa familjejuvelerna — blott för nöjet att
få förringa mannens.
»De ... ska juvelerna, pah ...» sade
hon föraktligt, »här ser ni «lim familjjuve-
ler. Detta armband har tillhört min mor-
mors mormor, född markisinna ...» här följ-
de ett långt franskt namn med visst två
de . . . »det är ursprungligen en skänk till
familjen af Louis quatorze.»
Hon blickade stolt upp på ett dampor-
trätt på väggen, porträttet af en skönhet,
grefvinnan själf i unga år med små lockar
kring pannan.
Ofrivilligt jämförde de närvarande origi-
nalet och porträttet och lika tydligt som
det sagts högt uttalades i åtskilliga blickar :
»skall detta vara hennes nåd?»
Men ute i salen gick dansen så bedåran-
de vackert just nu. De unga flickornas
ljusa klädningar och långa lockar böljade i
en långsammare takt. Ögon strålade, hjär-
tan klappade, berusade af sin egen fullhet;
ungdomen kände sin makt och sin lycka,
njöt i fulla drag, log mot hvarann och mot
det obekanta lifvet.
Ella var så genomträngd af ungdom-
lig lycksalighet, att den skära skönhets-
knoppen med ens slog ut till ros och drog
till sig allas blickar.
Till och med den förfärligt förnäma, fast
tyvärr något lytta gamla fröken från läns-
residenset betraktade henne beundrande och
glömde att afundas.
»Men hvad är hon lik, la petite? En
fé, en rosenalf?» frågade hon sin kavaljer.
»Hon är lik skaldens dröm, tror jag,»
svarade denne, som äfven ville yttra sig
poetiskt.
Därute stod månen blank på mörk grund
och i dess kalla sken gnistrade jordens
stjärnsådda täcke. Det var bitande kallt.
Då de dansande bröto upp, hade det på
morgonsidan blifvit ännu några grader kal-
lare än förut. Vägen gick genom djup,
frostfransad barrskog och så öfver insjön.
Som ett barns själ låg den lugn och ren,
öppen för månglansen ■— och kylan. Bjäl-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
