Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 15 januari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 IDUN 1897
lerklangen tonade som konstlös mnsik till
den mystiskt tjusande text månen skref i
nordisk vinternatt öfver slumrande skog,
öfver isbunden sjö.
Ingen af prästgårdsungdomen var försedd
med pälsverk. Kölden trängde lömskt ge-
nom hvarje ytterplagg. »Älfvan» satt i
knät på Sofia, prostens äldsta dotter, då det
icke hade varit möjligt att utfinna en an-
nan plats åt henne i de två öppna slädar,
hvaröfver prosten förfogade. Men »Älfvan»
tyckte, att hon hade florsklädning och ett par
snökristaller på axlarne och att flingorna
blefvo till hvita vingar som förde henne
högt, ända till stjärnorna. Ja, där hade hon
visst re’n gjort besök den kvällen; hon hade
haft så gudomligt roligt, men allra roligast
hade det i alla fall varit att dansa med Hugo,
sjunde-klassisten.
Hertha hade dansat tre gånger med pro-
vinsialläkaren och tänkte med rodnande
kinder på hans ömma blickar. I hennes
fantasi fanns ej plats för v. pastorn, han
var ju nästan en bror, tyckte hon.
V. pastorn hade naturligtvis icke dansat.
En manlig arm kring Herthas smärta lif
var den kväljande syn, som han nu lönlöst
sträfvade att förjaga.
»Ella, du sofver!» ropade plötsligt Sofia
förskräckt, då Ella sjönk ned mot hennes
axel.
»Nej, nej . . .» mumlade »Älfvan», men
tycktes i alla fall strax insomna.
Då ändrade man plats, bäddade ned »Älf-
van» på slädans botten och lät henne stödja
sig mot Sofias knän.
Så ändades då hemfärden i månljus på
knarrande stråt. Ingen hade sett, att dö-
den på sin svarta häst ridit bredvid Elias
släde ett godt stycke väg.
Från den natten började Ella hosta tidigt
om morgnarne. Då sofvo de unga rums-
kamraterna djupt. I prästgården var man
lika främmande för sjukdom och svaghet
som för spirituösa och Weltschmerz. Sedan
barnen voro små, hade ingen i den famil-
jen någonsin legat sjuk. Prostinnans ner-
ver hade måhända gått till ro och döttrar-
nas möjligen icke vaknat ännu. För egen
del hade prosten aldrig betalt ut ett läkar-
arvode.
Ella var mycket rädd att förråda något
illabefinnande. Då skulle ju mamma få veta
det, bli utom sig och hämta hem henne.
Allting var så godt och bra hos mamma;
hos prostens var ieke alls komfortabelt, men
där var roligt . . .
Safven steg i björkstammarne. Marken
tog en lätt skiftning i grönt. Solen lyste
så där omutligt klart, som hon gör det på
vårsidan. Då stod Ella en dag på förstu-
gutrappan och matade dufvorna. De voro
Hugos skötebarn — och så hade de blifvit
hennes. Tamare dufvor kunde ej finnas. Sire-
nä och Gloria brukade sitta på axeln och
ta hvetebrödet ur mun på Ella, och Don
Quixote och Bayard följde med in i rum-
men, där de voro lika hemmastadda som i
dufslaget.
Då kom prostinnan ut och ställde sig att
se på, hur Ella, som stod midt i solens
strålande ljusflöde, matade dufvorna. Hvad
var det för en förändring i det unga ansik-
tet med sin gloria af gyllne hår? De blå
ögonen hade det icke-jordiska uttryck,
som ibland blixtlikt röjer sig hos dem, hvil-
kas dagar redan äro räknade.
Prostinnan blef offer för en förfärande
ångest. Så hämtades doktorn och — mamma.
Med fru Bures stumma förtviflan föll den
första djupa slagskuggan öfver prästgårdens
ljusa hemlif. Den vek ej därifrån under
långa år.
»Älfvan» fördes hem. Midsommarsolen lyste
ännu på de tärda dragen. När rosornas tid
kom, flämtade ännu lifslågan.
Då kom en dag v. pastorn, som passera-
de orten, att hälsa på Ella och höra efter
hennes befinnande. Den bestörtning han
erfor vid åsynen af hennes förändrade ut-
seende, afspeglades i hans ansikte, och ändt-
ligen förstod Ella själf, att hon var invigd
åt döden.
»Måste jag dö, jag som icke lefvat . ..
mer än fem månader,» tilläde hon hviskan-
de. Det var just så lång tid hon tillbragt
i prästgården.
V. pastorn, som nyss satt provinsialläka-
rens trolofningsring på Herthas hand, vän-
de sig bort, mumlande: »Månader eller år,
det är detsamma . . . för alla kommer det
en vinternatt, då lifvets glädje fryser till
döds. ...» Men högt sade han:
»Minns ni, att ni tyckte er ha snöstjär-
nevingar och flyga högt upp mot skyn, då
ni for hem från julkalaset? Nu växa vin-
garne, lilla Ella — jag ser dem.»
Ella fäste sina onaturligt stora ögon på
pastorn.
»Jag ser också något nytt hos er . . .
det skall så småningom bära äfven er högre
upp . . . Hälsa Hugo. »
Tigande tryckte pastorn den lilla tärda
hand, som räcktes honom.
Nästa dag låg den för alltid orörlig.
-❖–––––––
Från Iduns läsekrets.
En ropandes röst.
Stockholm har sin asyl för »pauvres honteux»,
landsortens städer sina större eller mindre hem
och välgörenhetsinrättningar, dit fattiga och sjuk-
liga äldre kvinnor af den s. k. bättre klassen
kunna vända sig för att finna fristad eller hjälp
och understöd i sin nödställda belägenhet. Men
det finns ock inom vårt land en skara af dessa
mindre lyckligt lottade människor, som vi kalla
»pauvres honteux», hvilka ej hafva förmånen
af att tillhöra något stadssamhälle; boende på
landet, kunna de af flere orsaker kanske ej få
förändra vistelseort, gömda för världen och glöm-
da af världen framlefva de där sitt lif, utan att
värmas och stärkas af den kärlek och gifmild-
het, som människovännerna utsträcka till alla
behöfvande och lidande, som komma inom räck-
vidden för deras blickar. De hafva ingen att
vända sig till för erhållande af hjälp. Vänner
och släktingar hafva måhända tröttnat eller ge-
nom motgångar, sjukdom eller dödsfall själfva
blifvit ur-ståndsatta att bringa viddre hjälp, och
landtkommunerna hafva sina många understöds-
tagare, för hvilka »kassan» endast räcker till att
lämna ett ringa bidrag till det nödtorftiga uppe-
hället. Lefvande i ett dagligt ekonomiskt be-
tryck och af omständigheterna tvingade till en
motbjudande skuldsättning, blir för dessa öfver-
gifna dagen tung och bitter ; hopplöst och mod-
löst motses framtiden. — — —
Den, som nedskrifvit ofvanstående, vill af var-
maste hjärta bedja de människovänner, som För-
synen gifvit medel och makt, att tänka på dessa
landsbygdens stackars fattiga, hvilka måhända
genom sjuklighet eller en framskriden ålder äro
oförmögna att försörja sig själfva. Tidningarna
omnämna ofta, huru ädelsinnade och barmhärtiga
personer skänka stora summor till milda stiftel-
ser och välgörenhetsinrättningar så väl i hufvud-
staden som landets öfriga städer. Om någon vid
en sådan utdelning också ville tänka på lands-
bygdens pauvres honteux! Vore början en gång
gjord, så skulle nog fortsättningen växa fram
därur till en räntebärande fond, hvaraf berätti-
gade sökande skulle erhålla bidrag i mån af
tillgångar och antal sökande, och önskligt vore
att ingen bestämmelse om viss trakt eller hem-
ort .vidfogades, utan att rättigheten att söka finge
utsträckas till i landets alla delar boende fattiga
och hjälpbehöfvande kvinnor. Om en dylik fond
en gång komme till stånd, skulle därigenom tröst,
glädje och hopp ingjutas i månget betryckt sinne
och en stråle af lifsglädje få lysa in i många
kvinnors tunga och ensamma lif. —s.
Från en kvinnlig bagare
har tillsändts oss följande skrifvelse, hvilken nog
torde innehålla ett uppslag att behjärta:
Många reformer äro utförda och ännu flere
påtänkta af nutidens goda och lyckligt lottade
damer, för kvinnans utveckling i flere afseen-
den, men till allt detta fordras penningar, och då
är det af stor vikt att förtjäna sådana, Genom
att anlägga mindre bagerier och anställa endast
kvinnliga arbetare skulle de många hundra kvin-
nor, som nu samarbeta med männen i de nu-
varande bagerierna, få en lycklig tillvaro emot
nu. Många flere skulle då ock få sin utkomst
i bageriyrket, hvilket naturligtvis borde tillhöra
kvinnan såväl i städerna som uå landet, där hon
oklanderligt och uteslutande utför detta arbete.
Det inses lätt, att betydlig vinst på dylika ba-
gerier skulle uppstå. Mönster för ett dylikt
bageri ha anlagts i Stockholm af fröken Erikson,
Grefturegatan n:r 54, samt af fru Forsman, Bra-
hegatan n-r 45, där användes en flyttbar bakugn ;
kallad »Bravo», som kan grädda 400 kilogram
om dagen med en vedåtgång af endast 40 öre.
Dessa damer lämna säkert alla upplysningar,
som kunna erfordras. Ugnarna lära kosta, af
den storleken som där användes,- 600 kr. och
kunna fås hos fabrikör Svensson, Ragvaldsbro.
Tänk, om vi kvinnor skulle få öfvertaga hela
tillverkningen af brödet! Det önskar
Mry, bagerska.
–––- *–––-
Våra läxor.
lag såg henne, den ömma, uppoffrande
makan, den ädla, högsinta kvinnan, vid
sin sjuke mans sida, lindrande kvalen med
sitt milda, kärleksfulla deltagande, förkor-
tande de långsamt framkrypande timmarna
med sin aldrig svikande glädtighet, sitt in-
nerliga, sympatiska medlidande, tröstande,
styrkande, uppmuntrande, glömsk af sig själf,
sitt eget behof af hvila och förströelse, ve-
derkvickelse och ro, utan någon annan ön-
skan än den att han måtte lida mindre, att
han skulle besparas alla obehag, all anled-
ning till oro och bekymmer. Tålig som
blott en sant älskande kvinna, ägnade hon
sina dagar och nätter åt att aktgifva på
honom, lyssna till hans minsta önskningar
villigt rättande sig efter hans kanske ibland
— som ju ofta är fallet med sjuklingar —
mindre billiga fordringar, aldrig klagande,
aldrig hysande en tanke på sig själf. Jag
såg henne sålunda under en följd af år, orons
och smärtans tunga år, gå pröfningens väg
stilla fram, och jag tyckte mig kring hen-
nes panna se likasom en gloria strålarna från
en sann och ädel kärlek, en aldrig svikan-
de trohet, en själfförgätenhet utan alla grän-
ser. Ofrivilligt runno mig därvid i minnet
kardinal Wisemans ord på dödsbädden:
»Jag känner mig lik en skolgosse, som kan
sina läxor och nu reser hem för att fira
ferierna,» och jag tänkte: hon håller nu på
med sina läxor, dessa svårlärda läxor, som
vi alla måste genomgå för att en gång vinna
betyg i den sista stora maturitetsexamen.
Och lifvet har för oss många sådana lä-
xor, bittra, motbjudande, svårfattliga läxor,
och det vill till att vi för att icke tröttna
eller uppgifvas rätt må fatta innebörden
af dem och det pris som är fäst därvid,
nämligen vår egen andliga utveckling och
förädling, vårt oupphörliga framåtskridande
från mörker till ljus, från lidande till säll-
het.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
