Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 15 januari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 !DUN 15
Man kan lätt föreställa sig att den en-
gelske prelaten, för att knnna fälla ett ytt-
rande sådant som dethär ofvan anförda, måste
hafva pröfvat lifvets många bittra erfaren-
heter och därigenom kommit till en andlig
mognad, som förvissade honom om det pris
han eftersträfvat, ferierna i det himmel-
ska fadershuset.
Och för hvar och en af oss, som icke tro
på den ändlösa sömnen, utan äro nog lyck-
liga att kunna fästa vårt hopp vid en fort-
satt tillvaro efter detta jordelifvets slut,
där vi med dem vi älskat och sympatiserat
med här nere skola allt mer och mer ut-
vecklas till fullkomning och förädling, tills
vi vinna vårt mål och blifva hvad vi från
tidens början voro utsedda till, för hvar
och en af oss är det af vikt, huru vi lära
våra läxor, de läxor lifvet ger oss, hvar och
en i sin stad och på sitt sätt, på det att
det slagg, som vidlåder oss, må mer och mer
försvinna och vår andliga människa må ut-
bildas till den idealmänniska vi ursprung-
ligen voro ämnade till. Detta skola »våra
läxor» förhjälpa oss till, och besinna vi blott
detta rätt, så förlora de mycket af sin udd
och blifva oss mindre motbjudande, ja, kan-
ske till och med kära. Vi veta, att utan
dessa läxor skulle vi aldrig hinna den and-
liga mognad, vi dock så gärna eftersträfva,
och därför se vi också en och annan from
pilgrim med glädje böja sig under det kors,
som kan synas andra utomstående så tungt,
ja, outhärdligt att bära.
Iduns porträttgalleri skänker oss många
dyrbara, uppmuntrande och stärkande lär-
domar till hjälp i vårt sträfvande härutin-
nan, ty ett ädelt fördöme är att likna vid
en stödjande hand i lifvets irrgångar, och
till detta porträttgalleri kunde med skäl äf-
ven min i anonymitetens slöja höljda hjäl-
tinna räknas, alldenstund hennes föredö-
me är af samma verkan för alla dem, som
med henne komma i beröring.
Lifvets stig är, som vi redan sagt, ej all-
tid strödd med rosor, såsom vi i början
af vår vandring så gärna vilja föreställa
oss, och ju längre vi komma fram på den,
desto oftare såras vår fot af törnen och
ojämnheter och vi känna oss mången gång
trötta och uppgifna. Men må vi då ihåg-
komma, att allt detta är blott läxor, som
vi till vår egen och andras nytta hafva att
genomstafva och inlära, och att, då vi som
flitiga skolbarn allvarligt arbeta därpå, vi ock
en gång, likt den engelske prelaten, skola
kunna fröjda oss åt de väntande ferierna.
Lara.
Ur notisboken.
För damvärlden ej minst torde den nya
sevärdhet, som tillförts hufvudstaden genom den
i dagarne öppnade s k. Birger-Jarls-passagen,
blifva till lockelse och en flitigt besökt prome-
nad- och affärsled. Länge har man gått och stir-
rat på inskriften »Passage Birger Jarl» öfver por-
tarna till hörnhuset nr 9 Birgerjarls- och nr 10 Små-
landsgatan, och att meningen vore att här få en be-
kväm och treflig gatugenomgång hade man ju
ganska klart för sig. Men hur det inre tedde
sig, därom hade man ingen aning. Då man kom-
mer in genom den ståtliga porten i romersk stil,
finner man att nedre våningens gård är apterad
till en med glas öfverbyggd genomgång, som leder
tvärs igenom bygnaden från Smålandsgatan till
Birgerjarlsgatan. A ömse sidor om denna breda,
ljusa gång äro i rad placerade butiker med stora
utställningsfönster och afdelningar för montrer
af allehanda slag. De fria delarna af passagens
väggytor äro afsedda för brokiga skyltar och re-
klamer, hvarjämte noga speglar här -och hvar äro
uppsatta. En bland de största butikerna är för
närvarande upptagen af Svenska segelsällskapel.
som där anordnat en utställning af båtmodeller,
hedersskänker och priser. Dessutom kommer ett
elegant kafé i pompejansk stil att i passagen an-
ordnas.
>!:
Våra damers släp. De långa promenad-
kjolarnes -gatsopardagar torde nuo snart vara räk-
nade — ej en minut för tidigt! Åtminstone tyc-
kes själfva vår Dräktreformförening, understödd
af hrr läkare och annat förståndigt folk, nu på
allvar ämna upptaga striden. Om måndag afton
hålles sammansvärjningsmöte på Läkarsällskapets
lokal. Se för öfrigt den närmare inbjudningen i
vår annonsafdelning!
Fru Ada Fallstedt, elev af madame Marchesi,
meddelar, såsom synes af vår annonsafdelning,
undervisning i solosång. Fru Fallstedt har un-
der tre vintrar studerat sångkonsten i Paris un-
der den berömda lärarinnans ledning och är en-
ligt -hennes utlåtande »une chanteuse fort di-
stinguée.»
❖–––
Teater och musik.
Kungl. operan återupptager i dag fredag » Val-
kyrian», som sistlidet år rönte så stor och be-
rättigad framgång härstädes.
Vasateatern uppförde i tisdags för första gången
ett skådespel i fyra akter, »Ungdomslek», af ano-
nym dansk författare. Stycket har i Köpenhamn
gjort liflig framgång och syntes äfven här slå an,
delvis med allt skäl. Ett dilettantarbete som det
lär vara och nog äfven i mycket verkar, röjer
det dock en obestridlig författartalang, har par-
tier af friskt flödande humor — särskildt i den
ypperliga andra akten — tecknar fiere präktiga
typer och scener ur kust- och fiskarlif, har med
ett ord här och hvar en fläkt af uppfriskande
hafsbris öfver sig, som mellan fönstergardinerna
i den landtliga fisklägeskrogen — där den med
berömvärd illusion spelar genom tre hela akter
•— med sin stämning tränger ända ut i salongen.
Utom dessa friskare element rymmer stycket vis-
serligen ock bastanta tillsatser af både skepps-
brott, kärleksvc och hjältedöd — ja, till och med
på köpet en ej så oansenlig järnvägsolycka. Men
dessa brokiga taflor torde nog endast bidraga att
skänka det hela en bred popularitet såsom ett
väl lagadt och underhållande folkskådespel.
Utförandet, om hvilket vi måste yttra oss i all
korthet, var för öfrigt förträffligt. Den originelt
tecknade figuren, artistsjälen och strandbykröga-
ren Siems, samt hans gudsnådeliga harpa till
hustru fingo i hr Eliasons och fröken Rustans
präktiga framställning lefvande lif. Högt lofvas
förtjänar ock fröken Lwndeqvist som deras dotter,
den unga krögarflickan med sina naturbarnsfa-
soner från sjöbodarne, men sitt olyckliga hjärte-
svärmeri från Köpenhamn. Hr de Wahl var en
utmärkt ädel förste älskare — alldeles för god
naturligtvis för denna jorden, från hvilken han
ock under en hel chorus af kvinnosnyftningar
hämtas i sista akten; och fröknarna Gottschalk
och Borgström representerade med segervan fram-
gång olika facer af »das errig weibliche» i huf-
vudstadsparyr. Till sist en honnör för regissö-
rens arbete, förty iscensättningen var mönster-
gill. Vi tro, att programmet skall stå sig en god
tid framåt.
Aulinska kvintettens tredje kammarmusiksoaré
ägde rum i tisdags inför en talrik och intresse-
rad publik. Programmet inleddes med en rätt
anslående stråkkvartett, hvars egendomlighet lig-
ger däri, att hvar och en af dess fyra satser har
sin särskilde kompositör, alla ryssar, hvilka be-
handlat ett och samma motiv. De fyra ryska
tonsättarne voro Rimsky-Korsakow, Liadow,
Borodine och Glazuonow. Följde så en piano-
kvintett i c-dur af dansken Louis Glass, en fan-
tasirik tonsättare, som till fullo behärskar sina
instrument och förstår att framkalla märkliga
effekter. Kvintetten föreföll stundom något lång-
dragen och erbjöd mångenstädes svårigheter i ut-
förandet, hvilka dock erkännansvärdt öfvervun-
nos. Pianostämman sköttes öfverlägset af hr
Stenhammar.’ Efter nyssnämnda något oroliga
tonverk kände nog mången det som en hvila
att få höra Schuberts Ilärliga af melodier flödande
stråkkvartett i a-moll, op. 29, hvilken upptagits
för att fira minnet af tonsättarens födelse för
hundra år sedan. Kvartetten erhöll ett briljant
utförande och väckte det lifligaste bifall.
Konsert gifves i afton i Vetenskapsakademien
af bassångaren T. Hofer med biträde af konsert-
mästaren Aulin.
–––- ■*$*–––––––––-
Herden oeh herdinnan.
Miniatyr af Elsa Lindberg.
I.
K
on var så fin och täck — kinderna rosiga
oeh ögonen blå, rent blå som blåsippor i sol-
sken. Hufvudet höll hon en smula på sned,
icke kokett, utan så att halsens linie smög sig
mjuk och full af gratie upp under de små gula
lockarna i nacken och gaf ett stilla, vemodigt
behag åt den blå blicken, hvari det alltid låg som
en outtalad fråga. Munnen var liten, nästan
bjärtformig. Öfverläppen låg buktad som Amors
spända båge, munvinklarna voro svängda uppåt,
de röda läpparna lätt spetsade som till en kyss.
Hennes hvita händer voro förtjusande med de
svagt rosiga, små graciösa fingrarna, som voro
litet lättjefulla i hållningen. Högra handen höll
en ros — en skär ros med bakåtböjda, kupiga
blad. En stor hatt satt på det lilla fina hufvu-
det — en stor, grön schäferhatt med brättet upp-
böjdt på ena sidan och en vfvig, hvit plym, som
i en mjuk bukt föll ned på håret. Öfver pannan,
under den gröna hatten ringlade sig små gula
lockar ned mot ögonbrynens jämna, svarta båge.
Pannan var låg och smal, som om där endast
kunde få rum små lätta, fladdrande fjärilstankar
och hakan hade mjuka konturer med en liten
leende grop midt uti.
Hennes skära klädningslif med de halfkorta
ärmarna slutade i en liten blygsam, fyrkantig ur-
ringning, där tog halsen vid, smärt och fin, böjd
litet framåt, som när man lyssnar efter någon,
väntar på någon.
Så stod hon dag ut och dag in med de små
nätta fotterna i skor med guldspännen placerade
på en grön tufva, alltid lika ung och fager med
sin skära ros i handen, ocb så skulle hon stå än-
nu i många år, tills hon gick i kras. Hon var
så bräcklig, spröd och fin. Hon var af äkta,
sachsiskt porslin — ett riktigt litet konstverk, sade
man — en liten sirlig herdinna i halfkort, ljus-
röd kjol och grön schäferhatt — en liten her-
dinna utan herde.
I stället för sin lilla herde hade hon bredvid
sig en kines. Han passade ej alls till henne,
han var ej danad af det sköra, fina sachsiska pors-
linet, som så lätt knäckes. Han var af något slags
tjock och stark blandning och höll att riktigt ruska
uti. Hans kropp bildade nästan en fyrkant, som
han satt där hopkrupen med benen korslagda.
Det såg ut, som om han ej hade någon hals, ty
det stora, klumpiga hufvudet var nedsjunket
mellan de uppdragna axlarna. I dess ställe kun-
de han nicka med det, om man gaf honom en
puff i nacken, nicka fort och gladt, om det var
en liten häftig puff, nicka långsamt och gravite-
tiskt, om puffen var stor och hastig. Han hade
små elaka, svarta ögon, som sutto litet snedt
under ögonbrynen, hvilka drogo sig uppåt, och
från den långa öfverläppen under den korta näsan
hängde ett par långa svarta mustascher ned öf-
ver munnen.
Den lilla fina, nätta herdinnan och den fula,
klumpiga kinesen — det var ett omaka par. Det
sade jag också alltid åt tant Ursula, som hade ställt
dem sida vid sida på sin byrå. Men då svarade
hon endast »nej» och »barnsligheter!»
Tant Ursula — hon var lång och rak och allt
var hos henne som linieradt efter en linial. Från
den raka benan var håret nedkammadt som i
två raka gardiner, hennes tunna näsa gick nedåt
som ett rakt, lodrätt streck och munnen var ett
enda långt streck i vågrät riktning. Det var en
mj’cket bestämd mun. Tant Ursula var visst född
med ett »nej» uti den och ett »nej» fanns
där alltid till reds att uttalas när som helst,
och uttalades det ej, så kunde man se, att det
fanns där ändå bakom det långa, vågräta strecket.
Tant Cordula hade en precis likadan mun som
tant Ursula — ett enda långt, vågrätt streck med
»nej» bakom. Tant Cordula var syster till tant
Ursula,Tmen liknade henne för öfrigt ej, åtmin-
stone till utseendet. Ty var tant Ursula uppdra-
gen efter raka linier, så hade man till tant Cor-
dulas konstruktion uteslutande användt cirklar.
Tant Ursula och tant Cordula bodde tillsam-
mans och trots alla de »nej», som de långa,
raka munnarna utbytte sinsemellan, fortsatte
de att bo tillsammans och förarga hvarandra. Eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
