Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 22 januari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 IDUN 19
merska sy det, och hvar ni sedan med
minsta ledsnad skall exponera den nya
dräkten. Ni har blifvit uppfödd med blic-
ken riktad på konvenansen, och konvenan-
sen ger eder i gengäld allt hvad den
kan ge.
Elsa, den lyckliga Elsa, lefver i sin egen
värld, som hon skapal sig själf, och befol-
kar den efter egen smak.
Solsken och regnbåge komma fram på
hennes befallning.
Fattig — men ändå så rik.
Hennes själ är för henne ett konunga-
rike. Ett guldkantadt moln, en smekande
vind, det blånande haf, den mörkgröna
furan, ett barns joller och en fågels jub-
lande drill, se där en outtömlig rikedom
för henne att ösa ur.
Ack, fru Gren, ni tillsluter aldrig edra
af världen förbländade ögon för att lyssna
till naturens hviskningar, ni sällskapar al-
drig med fantasiens sköna väsen. Ni hör
aldrig någon för andra ohörbar musik. Ni
hår aldrig gjutit lyckliga och välgörande
tårar vid åhörandet af en gripande predikan
eller ett förtjusande skaldestycke. Därför
förstår ni ej och skall aldrig förstå Elsas
glädje.
För er skall världen blifva allt tommare
och tråkigare, för henne spirar ständigt ny
glädje.
Se där hemligheten af Elsas lycka.
/sa.
–––- *–––-
Stjärnan som föll.
Skiss för Idun af Mari Mihi.
nön yrde i små täta flingor, som den
gör då det är riktigt bistert. Jag drog
upp rullgardinerna och granskade termome-
tern. Uh, det var 14 grader, och de gamla
lindarna omkring Ulfsta corps de logis suc-
kade så vemodigt. Jag kände mig så en-
sam och öfvergifven, att jag rent af hade
lust att trotsa kylan och kila öfver till
Brangelsholm eller Ryninge eller någon an-
nan af granngårdarna för att språka bort
vinteraftonen med någon god vän. Men,
det fanns ett men, som det brukar stå i
romanerna. Vi hade ju knappt 14 dagar
till jul, och då ha de alltid så mycket att
styra med på sådana ställen, där de ha fru
i huset, att de rakt inte ha någon ledighet
öfver åt en stackars ungkarl, äfven om han
endast är 27 år gammal och sitter på egen
gård.
Jag tog fram pipan och försökte att tän-
ka på något trefligt, och det trefliga antog
utseendet af ett 17-årigt flickebarn med
en »flygfärdig» pannlugg, som »aldrig ville
ligga» på ett hufvud, hvilket endast rym-
de upptåg och stramaljmönster och vals-
melodier och med ett det allra näpna-
ste lilla trofasta hjärta, som endast slog
för — ja, vet du, min kära läsarinna, nu
kan det verkligen vara nog med förtroenden
oss emellan!
Försänkt i dessa oblandadt angenäma
funderingar, hör jag plötsligen bjällrornas
glada klang på gården, och strax därpå in-
träder en liten obetydlig gestalt, hvit af
snö, med tunt gult hår, ett blekt, smalt
ansikte, hvars matta färg den skarpa kölden
lämnat fullständigt oberörd. Blicken ur de
stora, svårmodiga, trötta ögonen tydde på
det fullkomligaste lugn, ett lugn, som aldrig
svek i lifvets alla skiften.
»Ville bara öfver och höra huru du måd-
de i kylan,» sade han, kastande den snöiga
pälsen handlöst i ett hörn och mössan i ett
annat. »Hvarför har du ej varit öfver på
så länge? Du vet, huru roligt jag tycker
det är att se ditt gamla hederliga ansikte
bryta af mot apfysionomierna, som svärma
omkring en därhemma. —• Säg, hvarför kom-
mer du ej? »
»Det har inte blifvit af,» sade jag undvi-
kande, i det jag räckte honom en stoppad
pipa.
Nils Brangel teg. Öfverhufvud taget sade
han ej mycket, och hvad andra sade tog
han minsta möjliga notis om.
Han var en underlig kurre, Nils Brangel.
Få voro de, som kände honom, få de som
skänkte hans minne någon vänlig tanke, då
han vid ett par och trettio års ålder läm-
nade den värld, som för honom varit föga
annat än en törnestig. Uppfostrad som han
blifvit af öfverdrifvet stränga och fordrande
föräldrar, hade hans barndom varit rik på
bitterhet, då han, klent begåfvad på huf-
vudets vägnar, ej motsvarade de förhopp-
ningar man ställt på honom.
Vid 28 års ålder faderlös, fann han sig
herre till vidsträckta jordagods. Han måste
nu tänka på att gifta sig och tillbragte
för den skull en vinter i hufvudstaden.
Hösten därpå gifte han sig med den skö-
naste varelse, som någonsin trampat de bo-
nade golfven på Brangelsholm. Hon var en
fashionabel skönhet ur stora världen, och
de hederliga hennesnåderna på trakten voro
öfverförtjusta att få denna lefvande mode-
journal midt ibland sig så godt som gratis.
Stella Brangel å sin sida kände sig, tänker
jag, som en paradisfågel i en granskog.
I början gick allting bra. Den äkta man-
nen sadlade om, blef glad som en ekorre
och älskade Gud och hela världen och hvad
däruti är — och sin unga hustru först och
sist. Snart började hon dock att finna
landtlifvet enformigt, stackars barn; hon
brydde sig knappt om att lämna sina rum,
antog ej några inbjudningar, utan tillbragte
sin tid i sällskap med Daudet, Goncourt
och Gyp, omväxlande med att hon klinkade
igenom hela sin repertoar af dansmusik.
Dessa toner verkade på henne som »le ranz des
vaches» på de schweiziska landsknektarna.
Prinsessan af Trapezunt började längta till
sitt land igen, stadsbarnet började längta
till sina gator. Hon längtade till teatrarna,
till »torget», till de stora balerna, till det
oafbrutna bullret i hufvudstaden. Tidt och
ofta gjorde hon resor dit, ibland i sällskap
med sin man, men oftast utan honom. Och
när hon återvände, hade hon med sig en
massa glada, eleganta människor, som kraf-
sade bort spindelväfven på Brangelsholm.
»La jeune châtelaine», som de kallade henne,
visste också att ta emot sina gäster och att
hålla dem kvar tills de aflöstes af andra.
Och så vidare i en ständig kretsgång. Hon
f<jr fram i sitt hus som om hon varit i fiende-
land; vansinniga summor betalades för poster,
hvars like aldrig skådats på Brangelsholm
alltsedan Carl XI:s reduktion.
Till en början fogade sig Nils Brangel
villigt häri, ty han tyckte ju om att se
henne glad, som han älskade öfver allt an-
nat på jorden. Men till slut tröttnade han
dock på alla dessa nya ansikten; han hade
aldrig varit någon sällskapsmänniska och
hade mycket litet att säga dessa flna her-
rar, som betraktade honom med en • slags
medlidsam nyfikenhet bakom sina guldbå-
gade monoklar. •—- »Jag skall tala med Stella
om saken,» sade han en dag till mig, »jag
tänker, att hon tröttnat på dem liksom jag. »
Hvad han fick för svar härpå, fick jag
aldrig veta, ty sedan den dagen talade vi
endast en gång om henne — och det var
den sista gången jag talade med Nils Bran-
gel. Men då jag såg honom härnäst,
var en stor förändring skedd med honom;
hans skratt var hårdt, och hans blick var
mörk. Stjärnan hade fallit. Han var nu
den, som sist lämnade spelbordet, den som
längst stannade vid glaset, och ve den som nu-
mera vågade fälla något sarkastiskt yttrande
om honom, så att han hörde det. Ty vikingar-
nas och karolinernas blod rann obemängdt,
fast trögt i ’ådrorna på deras siste bleke
ättling.
Men aldrig gick ett ord af klagan öfver
hans läppar. Det var endast då han träf-
fade gamle Tarras Ulff eller mig som han
gläntade på sitt hjärta. Dock sökte han
oss så sällan, ja mestadels undvek han oss.
Ack, han var en stackars vingskjuten fågel,
som gömde sig för att dö. Stackars Nils
Brangel, man skulle kunna tillämpa på ho-
nom samma ord, som sagts om en annan
man, också han en underlig företeelse: »Han
var en af de stolta och stilla andar, som
alltid söka le, emedan de frukta andras
medlidsamma handtryckningar.»
Men jag har ju alldeles tappat den ledan-
de tråden, som det^heter. Jag slutade med,
att Nils slog sig ned vid min brasa och
började bläddra i mitt album. Plötsligt
fixerade han ett porträtt af en ung ståtlig
officer.
»Kände du Max Stenhagen?»
»Ja, vi voro skolkamrater. Det var en
ärelysten sälle det.»
»Han — ärelysten!» mumlade Nils med
blicken fästad på porträttet. »Nej, han var
ingenting mindre än det.»
»Men hvarför i alla dar då ge sig i väg
till Algier och bli skjuten af araberna.»
»Jag skall berätta det för dig,» sade han.
»Bara det blir oss emellan.»
Jag nickade, och han började:
»Max och jag voro kusiner, och det är
hans äldre bror, som en gång skall ärfva
Brangelholm och Wallinge och allt det där.
Som ung vistades jag hos dem ganska myc-
ket, och hos dem träffade jag för första gån-
gen min nuvarande hustru, hvilken var så
godt som förlofvad med Max, ehuru de för-
stås ej ville eklatera, innan han hade några
utsikter att kunna gifta sig. Redan då äl-
skade jag Stella, ehuru jag ansåg, att mina
utsikter i den vägen voro skäligen små.
Hvad Max beträffar är han den människa
som jag mest fäst mig vid, tror jag, an-
tagligen därför, att han i rikaste mått hade
alla de egenskaper jag saknade. Han var
en sådan där sorglös, lättsinnig krabat, som
alla måste tycka om, ehuru han själf aldrig
tycktes lägga två strån i kors för den saken.
Jag hade länge misstänkt, att han hade
skrala affärer, ty han lefde mycket högt, och
Stenhagens hafva i alla tider varit fattiga
som skåpråttor och generösa som furstar.
Nåväl, sista hösten min salig far lefde,
får jag en dag ett telegram:
»Möt mig vid aftontåget, Max.» Jag for
själf ned och mötte honom och blef öfver-
raskad, då jag fick se hans bleka, förstörda
ansikte. Det fanns knappt ett spår kvar af
»vackre Max», som flickorna brukade kalla
honom.
»Jag har kommit hit på afskedsyisit, »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
