Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 22 januari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 I D U N 1897
sade han, »om några dagar reser jag till
Afrika; har tagit transport till ett franskt
regemente. Stella tror, att det är för att
samla meriter, flertalet tror så. Men jag
far endast dit för att söka en graf. Jag
har ej någon annan utväg. Skulder hit
och skulder dit, mest hedersskulder förstås. »
Jag frågade honom om beloppet och han
nämnde det. Ehuru jag redan då skötte
Brangelsholm, kunde jag ej anskaffa en så-
dan summa, medan min far lefde.
»Men det var ej härom jag ville tala
med dig,» fortsatte han. »Det rör Stella. Jag
kunde ej lämna världen och veta henne stå
så ensam. Jag vet, att du älskar henne,
och att du är henne mycket bättre värd än
jag, gamle Ravaillac. Gift dig med henne
och blif lycklig. »
»Än du själf då?»
»Åh, jag skall inte störa länge,» sade
han. »Om ett par månader hoppas jag, att
saken är klar. »
»Jag skall göra hvad jag kan,» sade
jag och därmed var samtalet oss emellan
slut.
Då han kom hem, var han samma glada
gosse som fordom och lofvade min far en
hel arsenal med arabiska vapen vid sin åter-
komst. Morgonen därpå for han — och det
öfriga vet du.
»Ja, men skulderna; jag hörde, att de
klarerades efter hans död.»
f »Jaså,» sade Nils Brangel.
En tanke föll mig in.
»Det var du, som gjorde det?»
»Nå ja, det tjänar väl inte till att förneka.»
»Men hvarför gjorde du det? Det var
ju en hel förmögenhet.»
»Hvarför ...» upprepade han långsamt med
blicken riktad på de falnande kolen i brasan.
»Jo, därför att han är Stellas ideal, och där-
för att jag ej vill störta honom från den
piedestal hon ställt honom på. Det var en
nyck af mig, men den enda jag haft. Du
förstår inte det där, du Axel. Gud gifve,
att du aldrig förstode det genom egen er-
farenhet. »
»Men du skall väl också tänka något på
din faders son. »
»A, tala inte om mig,» sade han med en
liten otålig gest »Det är snart slut med
mig och jag är glad att få lämna denna
kälkborgarevärld. O, denna fördömda tid,
då tungan är det enda vapnet. Hvad vi
ändå måtte ha depraverats, vi det 19:de år-
hundradets barn, vi som aldrig hafva sett
ett ärligt svärdshugg utdelas, vi som predika
det moraliska modets öfverlägsenhet öfver
det fysiska af det enkla skälet, att det
senare är så rysligt sällsynt, vi som i hem-
lighet svärta våra fienders goda namn och
rykte, men som skratta öfvermodigt åt en
hederlig tvekamp såsom något barbariskt
och som smickra oss med, att vi lefva i det
s. k. framåtskridandets tidehvarf. — Det är
snart slut med Nils Brangel. I går bom-
made jag för andra gången i mitt lif på en
hare, som kastade. — Det var så skrifvet,
att Stella skulle älska Max och äkta mig.
Jag såg en gång någonstädes ute i världen
en tafia, föreställande en kvinna med för-
bundna ögon, som ledde en man. Under
stod skrifvet med guldbokstäfver : Che sara
sara. Jag kan ej italienska, men jag för
stod, att taflan föreställde ödet, och jag för-
stod, att den var sann. Låta ödet ha sin
gång — det är det bästa, ja, det är det enda.»
»Och det där säger du så likgiltigt som
om det vore fråga om att kasta bort en utrökt
cigarrett. Ryck upp dig, Nils Brangel. Ännu
kunna många fröjder återstå dig här i lif-
vet. Minns du, när vi voro små och gåfvo
oss den och den på, att vi ej skulle ge oss,
förrän vi slutade som välbeställda trappers
i Texas urskogar?»
Nils Brangel log ett flyktigt leende och
skakade vemodigt på hufvudet.
»Nej, gamle vän,» sade han, »lifvet är
sådant, man blir trött på det i längden lik-
som på allt annat. Det kan vara roligt nog
att se på gycklet till en tid, men man trött-
nar, man tröttnar på det. Och dock, huru
underligt det än låter, kan jag ibland ej
låta bli att önska mig mitt lif tillbaka, när
jag i denna gamla världen ser någon, som
verkligen är ung.»
Han tystnade och stirrade blekt ned i de
falnade bränderna.
»Nej, det börjar bli sent,» sade han, se-
ende på sin klocka. »Jag är vanligen så trött
nu för tiden, så där kvällssömnig som jag
var, då jag var barn och min gamla amma
satt och talade om sagor för mig om John
Blund och Tummeliten och om prinsessan
i den sofvande skogen. De där gamla sa-
gorna äro allt mycket bättre än allt annat,
som man sedan får höra. Gud, hvad jag
älskade den dar prinsessan ! Jag tror att
jag sökt henne omedvetet i hela mitt lif,
ehuru jag aldrig funnit henne. Och så
talade gamla Stafva om för mig, att jag
skulle bli rik och mäktig och hafva tjänare,
som lydde min minsta vink, ja, hvad var
det inte allt som gamla Stafva trodde, att
lilla Nisse skulle bli. Och nu har Nisse
blifvit stor och rik och mäktig, men sagor-
na äro slut och Stafva är död. Jag tror
snart, att alla människor ha dött. Det finns
ju bara du och gamle Tarras Ulff kvar. »
Hans dämpade röst lät så klanglös och
klagande, då han sade detta, och uttrycket
i hans ögon var så vemodigt. Gud vet hur
det kom sig, men jag fick en underlig för-
nimmelse af, att det var sista gången jag
såg min trogne, melankoliske barndomsvän.
Men snart dog ljudet af hans slädbjällror
bort i skogen åt Brangelsholm till.
Ett par veckor därefter öppnades en snö-
tung januaridag för sista gången det gamla
grafkapellet vid kyrkan för den siste Bran-
gel till Brangelsholm. Och när kistan blifvit
insatt därinne i halfdunklet och de rostiga
dörrarna tillslutits, kastade prästen in nyc-
keln genom ett hål på väggen, så att aldrig
någon kunde komma dit in mer. Ty nu
skulle de gamla Branglarna sofva i ostörd ro
till domens dag.
Många voro de rykten, som spriddes om
den sistes död. I tidningarna stod det helt
kort och godt, att han handskats oförsiktigt
med skjutvapen, men det trodde man al-
drig mycket på. Folket hviskade ett och
annat om, huru den siste Brangel liksom
den förste fallit för.fiendehand.
Jag fick aldrig veta, hur det egentligen
förhöll sig, men gamle Tarras, hvilken al-
drig var bortkommen, for till auktionen efter
den döde och ropade in hans dubbelpistoler
för en spottstyfver. Sedan undersökte vi dem
tillsammans. Skotten voro uttagna, men
båda högerpiporna svärtade af krutrök. —
Det finns en liten uthuggning nere vid
sjön i parken på Brangelsholm, som ingen
af folket gärna beträder efter solnedgången.
Ty de tro, att det var där som den siste en
mörk januarikväll slöt sitt lugna, trötta öga
för världens korta fröjder och korta sorger.
–––- *–––-
På förekommen anledning
få vi härmed tillkännagifva, att vi naturligt-
vis ej ha det ringaste att skaffa med de för
oss obekanta geschäftsmakare, som i en del
tidningsannonser utbjuda »fullständiga lösnin-
gar» till vår pristäfling: »Lyckans skärfvor».
Vi vilja på det bestämdaste frånråda allmän-
heten att uppmuntra denna industri, som vi
tyvärr ej kunna förhindra. Lösningen är ej
kvistigare, än att man med litet eftertanke och
tålamod bör kunna finna den själf — och däri
ligger ju ock nöjet. Däremot bör det vara ett
tämligen tvifvelaktigt nöje att offra sina slan-
tar på tilltagsna humbugsmalcares förseglade
epistlar för att på sistone kanske endast —
finna sig lurad!
Redaktionen af Idun.
––– *–––-
“Sessans“ blommor.
I Jå vår hufvudstad just för närvarande
gästas af »Sessan», Karl XV:s folk-
kära dotter, torde följande små verklig-
hetsepisoder, som meddelats oss af en af
våra läsarinnor, kunna påräkna sitt intresse.
»Berätta någonting om lilla Sessan!»
Huru ofta har jag icke upprepat denna
begäran, då jag såsom barn, trött vid lekarne,
slog mig ned på en pall vid min moders
fötter.
Det var sommaren 1858. Drottning Lovisa
hade, så väl som min moder, af hälsoskäl
blifvit af läkare ordinerad att vistas vid
Strömstads badort. Jag, som då endast
var 4 år, blef bortlämnad till mina morför-
äldrar, men »lilla Sessan», som hon då
kallades, numera danska kronprinsessan
Lovisa, som då var 6 år, fick däremot med-
följa. De kungliga, så väl som alla de öfriga
badgästerna, samlades ofta i en liten park
nära badinrättningen. Lilla Sessans käraste
sysselsättning var därvid att plocka blom-
mor eller binda kransar.
Min moder, som alltid beundrade »lilla
Sessan», var strax redo då denna behöfde
någon hjälp — vid kransbindningen, vid
boll-lekarne o. s. v. En gång vågade hon
till och med ge henne en liten tillrättavis-
ning, då hon utan handskar plockade ett
mycket hvasst gräs. »Lilla Sessan», som
var mycket sparsamt uppfostrad, gaf då
till svar:
»Ja, nog har jag ett par handskar, men
de ä’ ljusgula, och dem näns jag inte ha. »
Därefter sprang hon bort, plockande en
bukett små vilda blommor, hvilka hon un-
der ett förbindligt: »var så god» räckte
min moder.
Min moder pressade sedan dessa blom-
mor och inlade dem omsorgsfullt i ett kuvert,
på hvilket hon skref: Souvenir af Lilla
Sessan, Strömstad 1858.
Detta lilla minne finnes ännu i min ägo,
och fastän nu snart fyra decennier förgått
sedan denna händelse inträffade, kan jag
icke förgäta, med hvilken hänförelse min
moder omtalade den.
År förgingo. Jag blef vid 21 års ålder
föräldralös , och på samma gång ensam i
världen. Med blödande hjärta begaf jag
mig från min hembygd Värmland upp hit
till Stockholm för att söka min utkomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
