Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 22 januari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1897 (DUN 21
Min föresats att en gång riktigt få se dan-
ska kronprinsessan mognade mer och mer
— men denna lycka skulle icke ernås förr
än förlidet år den 28 januari.
Jag tog då under de danska furstliga
gästernas Stockholmsbesök mod till mig och
gick upp till kungl. slottet samt skaffade mig
tillträde till kronprinsesans f. d. hoffröken,
fröken E-berg, hvilken mottog mig på ett
särdeles vänligt och tillmötesgående sätt.
Då hon fick höra mitt ärende, vidtalade
hon en vaktmästare, att jag skulle få stå
vid en pelare vid utgången, just då prin-
sessan skulle passera förbi för att fara bort
och lägga en krans på sin faders graf.
Hon kom också snart, då jag stått på
min post en liten stund, själf bärande den
stora tunga kransen. Och just då hon var
midt för mig — tappade hon en lilja!
Naturligtvis skyndade jag att upptaga
den och pressade den sedan för att gömmas
som ett kärt minne bredvid den tidigare
blomstersouveniren. Huru roligt skulle det
nu icke vara att, ifall min moder lefde, få
visa henne, att äfven jag äger ett blomster-
minne af »lilla Sessan»! Maja B.
–––– *––––
”Modernsplikter mot sina dött-
rar beträffande giftermåls
ingående.”
Som våra läsarinnor känna, utlyste vi mot
slutet af föregående år en täflan öfver detta
ämne och utfäste ett pris på 50 kronor för
den bästa utredning af den maktpåliggande frå-
gan. Vi ha nu noga genomgått och öfvervägt
det trettiotal skrifter, som inom, utfäst tid inhom-
mo, samt bland dessa utskiljt fyra stycken,
som hvar på sitt sätt synas oss förtjänstfullt
behandla ämnet. Emellan dessa fyra bästa
anse vi oss dock själfva hvarken kunna eller
vilja fälla det afgörande utslaget, utan ämna
vi efterhand införa dem alla fyra i Idun och
därefter
vädja till vår läsekrets
för prisets tilldömande. Dessa fyra skrifter
bära följande författarmärken:
»En svensk flicka»;
» Soloman » ;
»Honni soit qui mal y pense»;
»Fru Agnes».
Införandet tar sin början i nästa veckas
nummer i den följd och ordning, som bäst
faller sig.
Red. af Idun.
–––- *–––-
Bröder.
(En »pendant» till »Systrar» i Idun n:r 1.)
H
vad det är förtjusande att ha bröder,
ja, förstås, riktigt rara, snälla bröder,
i synnerhet då dessa äro äldre än en själf!
Från den tiden, då jag var en liten tös,
trippade omkring i rödrutig kolt och ropade
på »Kalle» och »Nisse», och ända till den
dag i dag är, då silfverstråna börja titta
fram, har jag alltid skattat som en stor lyc-
ka att äga bröder, och om jag ser tillhaka
på denna långa tidrymd, är det alltid med en
känsla af tacksamhet, blandad med ljuft
vemod, som jag tänker på allt de kära gos-
sarne varit för mig. Så långa de äro och
fastän jag ej räcker längre än till deras
respektive nästippar, måste jag krama dem
hvar gång vi träffas.
Aldrig har jag funnit dem besvärliga,
tvärt om ha de burit mången börda åt mig,
och jag tager då ordet börda i så vidsträckt
bemärkelse som möjligt.
På »Floras kulle» erbjödo de aldrig plats
på sina kälkar åt någon flicka, om de ej
först sett efter, om någon »kavaljer» tagit
hand om syster Lisa (sitt ärliga namn, för-
stås, var ej lönt få behålla; det gick så
mycket lättare, om man flyttade om bok-
stäfverna en smula!) Hade hon ingen, hette
det strax: »Sätt dig på du med, Lisa, du
är så liten, så nog får du rum. » Aldrig
kan jag minnas, att det någonsin blef min
tur att dra kälken uppför backen; gjorde
jag det, hade jag helt visst själf erbjudit
mina tjänster. När vi kommo hem alla tre,
trötta och rödmosiga, blef jag i mer välvil-
liga än välvalda ordalag uppmanad att »vrä-
ka mig i stora stolen». Att själfva taga den
i beslag hade visst aldrig fallit dem in.
Och på barnbjudningarna sedan, hvad
det var skönt att inte ha jungfru, som satt
och hängde i tamburen och i hvar minut
skickade in och frågade, om man var fär-
dig att gå snart. Nej, gossarne hade så
väl reda på, hur länge vi skulle få stanna,
och då tiden var inne, bar det af hem.
Skopaketet bars af en af dem, och var det
halt, fick jag hålla dem under armen båda
två.
Visst lagade jag hålen på deras vantar,
sydde ihop fodret i deras fickor m. m. dy-
likt, det var ju klart. Barnjungfrun hade ej all-
tid tid, och när vi blefvo större, drogs denna
drake in, och vi fingo hjälpa oss själfva
och hvarandra. Icke voro bröderna rädda
för att störa, om jag hade en aldrig så in-
tressant bok, eller om jag hade brådt med
ett arbete, som skulle bli färdigt till jul;
men om det också fallit mig in att säga :
»kära gossar, jag har inte tid just nu,» hade
de säkert låtit sig nöja.
Icke var mamma så orättvis, att hon gaf
sönerna det bästa rummet och mig » ett
krypin åt gården». Vi hade jämngoda
rum, åtminstone föreföllo de mig så, och
aldrig föll det mig in att mäta upp dem
med tumstock.
Hur en skolgosse skall kunna förlänga
sin morgonsömn på obestämd tid annat än
om söndagarne, är mig ofattbart. Jo, un-
der ferierna, förstås, men då lockar än den
nyfallna snö, än den blanka isen, än so-
len, som tittar in genom fönstret på mor-
gonkvisten, och känslan att vara fri drar
den lataste ur sängen. I vårt hem stod
om hvardagarne gröten på bordet kl. Vä8,
och om söndagarne fingo vi kaffe (o, säll-
het!) kl. 9, och den som ej passade på,
fick »iskaffe», vare sig det var gosse eller
flicka. Hvar lördagsmiddag fingo vi alla tre
hvar sin blank tio-öring, om vi under vec-
kan uppfört oss väl, och denna regel var
äfven oberoende af kön. Då och då van-
kades, en extra slant, som slösades bort på
gemensamma orgier.
Så växte vi upp, ofta under sämja, men
äfven stundom under gnabb, men alltid
med känsla af samhörighet. Aldrig läto
bröderna mig känna, att jag var bara en
flicka. Jag visste nog att stå på mig gent
emot dem, och ofta sade mamma : »ni borde
skämmas, gossar, att bråka med er syster»;
men aldrig sade hon: »du, som är flicka,
bör ge efter för dina bröder.»
»Gossarne» kommo ut i världen och bör-
jade kampen för tillvaron samt drogo hvar
för sig sitt strå till stacken, men aldrig, al-
drig läto de mig känna, att jag »gick hem-
ma och gjorde ingenting.» De visste att
jag behöfdes vid sidan af mamma för att
hålla i hop hemmet. Både stora och små
tjänster gjorde de mig och göra de mig än,
de glädjas med mig, de sörja med mig, de
älska mina barn, som om de vore deras
egna.
Mången, som läser detta, skall kanske
mena, att jag vill höja mina bröder till sky-
arne, men detta är ingalunda min afsikt.
Jag vill blott genom exempel visa, att det
finnes bröder, som älska och värdera sina
systrar, och jag hoppas och tror, att många
systrar gjort samma glada erfarenhet som
jag och icke tvifla på tillvaron af den äkta
ridderliga broderligheten.
Först och främst tillkommer äran föräl-
drarne, för hvilka dottern äger samma vär-
de som sonen.
Få sönerna se, att föräldrarnes stolthet och
kärlek mest omfatta dem, under det att
de ringakta sina döttrar eller tycka, att
de äro bara flickor, då är ej underligt, om
de unga herrarnes medfödda egenkärlek
slår rot. En broder, som blifvit manad att
vara artig mot sin syster, är ock en god
son och vördar sin moder, han blir omsi-
der en god make, ty han har från sina tidi-
gaste år lärt att akta kvinnan.
Ilse Franke.
––––*––––-
Dräktreformföreningens
”kjolmöte”,
bådadt i föregående nummer af Idun, afhölls
i måndags å Läkaresällskapets lokal, Jakobs-
gatan 17.
De, som antagit, att öfverläggningsämnet
— olämpligheten af damernas långa promenad-
klädningar — såsom skäligen enkelt skulle visa
sig föga dragande, insågo sitt misstag, redan
då de veko af in på Jakobsgatan, hvars fåra
långt före till långt efter den utsatta tiden var fylld
af en oafbruten ström animerade damer, som
formligen öfversvämmade den upplåtna lokalen.
Kl. 6 s/& var salen så fullpackad, att hundra-
tals för saken intresserade fingo gå hem med
oförrättadt ärende och att de, som envisades
med att belägra dörrarna, tamburerna och för-
stugan, ej kunde grunda sitt hopp att slippa
in på annat än människovänliga beräkningar
om eventuella, under aftonens lopp af hettan
och trängseln framkallade illamåenden och svim-
ningar med ty åtföljande utrymning. Förtviflande
om att kunna bana sig väg till sina reserve-
rade platser, togo några af Dräktreformförening-
ens manliga styrelseledamöter sin tillflykt till
Läkaresällskapets rum under mötessalen, där
de stördes i sina antagligen melankoliska fun-
deringar genom ett par energiska reformkvin-
nor, hvilka pockande begärde tillträde till dis-
kussionsmötets centrum genom en blott i
deras lifliga fantasi existerande löndörr och
löntrappa. Af de inbjudne herrarne lyckades
endast professor Wallis praktisera sig in och
uppnå sin rätta plats, dock först sedan han
fått kraftig handräckning af en inflytelserik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
