Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 22 januari 1897 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 IDUN 1897
kvinnlig medlem af Dräktreformföreningen. Det
var kvinnoregemente — kvinnoregemente öfver-
allt och i alla möjliga former.
Ett par åhörarinnor, som ej aktat för rof
att klifva upp på Läkaresällskapets nya skinn-
stolar, där de triumferande sågo sig omkring,
blefvo — lefvande illustrationer till satsen »den
sig upphöjer, han varder förnedrad»-—hastigt
och lustigt åter försatta i nivå med försyntare
medsystrar genom ett »ned från stolarna!»
framdundradt af den om lokalens helgd strängt
värnande vaktmästaren på stället. I en un-
dangömd vrå etablerades ett stilla gräl af en
djupt indignerad mamma, hvars kortklippta
lilla dotter af de kringstående blifvit uppfat-
tad och utpekad som en gosse, den där på
grund af sitt kön saklöst kunnat utehlifva från
mötet och egentligen ej hade rätt att inkräkta
på utrymmet. Under förevisning af det lefvande
åskådningsmaterialet — tvä intagande damer i
normallånga, klädningar (den tredje »normala»
kom på grund af trängseln aldrig längre än i
trappan) —- ropade ett ungt fruntimmer på sals-
tröskeln till ett par framför henne stående her-
rar: »Af med hattarna!» utan att besinna, det
de olyckliga med bästa vilja i världen ej
kunde lösgöra sina nedkilade armar samt för
öfrigt, om detta varit möjligt, ej haft något
annat val än att öfverflytta sina stukar på de
kvinnliga grannarnas hjässor. Också föranledde
uppmaningen ingen åtgärd från de aposst.rofe-
rades sida. Till slut må förevigas den dam,
som, efter utropet: »Herr ordförande, här sitter
jag och dör!» våldsamt armbågade sig geuom
mängden för att i Vestibülen, i stället att
skörda loford för sin parlamentariska takt, bli
öfverhöljd med ovett af en förgrymmad herre,
som förmodligen ej hört mer än hennes hög-
ljudda ord.
Diskussionssalen var stämningsfullt dekorerad
med modeplanscher från olika skeden af vårt
sekel, framhäfvande med vederbörlig kläm mo-
dets extravaganser — krinolinen,’ turnyren, ur-
ringningen och släpet — samt en af dess mest
efterföljansvärda skapelser: den korta kjolen.
Diskussionen inleddes af fröken Gerda Ceder-
blom, som framhöll de långa kjolarnas förkast-
lighet ur hygienisk, praktisk, ekonomisk och
estetisk synpunkt, ej minst för de arbetande
kvinnorna, gjorde ett behjärtansvärdt inlägg till
förmån för de »tjänande systrarna», hvilka
vanligen få det obehagliga uppdraget att rengöra
de nedsölade kjortelfållarna, beklagade, att hon
ej genom under dåligt väglag från gatan tagna
ögonhlicksfotegrafier kunde afskräcka från bru-
ket af de obekväma promenaddräkterna, samt
påpekade, att reformen i fråga för att kunna
genomföras borde utgå från de tongifvande.
Öfverstelöjtnant Richert von Koch betonade
ytterligare frågans estetiska innebörd, bl. a.
genom att obarmhärtigt namngifva de vidriga
ämnen, som de långa kjolarna uppsamla från
gator och spårvagnsgolf för att sedermera, till
men för snyggheten och hälsan, sprida i veder-
börandes hem. Hygienens talan mot kjolarnas
otillbörliga längd fördes med vetenskapsman-
nens hela auktoritet af professor Curt Wallis.
Han framhöll, hurusom det genom bakteriolo-
gisk undersökning blifvit konstateradt, att gat-
dammet, med hvilket de långa kjolarna komma
i intimaste beröring, jämte åtskilligt annat in-
nehåller lefvande, sjukdomsalstrande bakterier,
bland andra tuberkelbacillen, barnens fruktans-
värde fiende. De olämpliga, smittoförande plag-
gens meritlista kompletterades genom upplys-
ningen, att de under fuktig väderlek visat sig
kraftigt främja förkylningar.
Stort bifall rönte folkskollärarinnan fröken
Lindgren genom sitt lugnt humoristiska och
sakrika anförande. Glad i hoppet att snart se
sig befriad från de långa kjolarnas tunga och
hetta, under hvilken hon suckat i nära tjugu
års tid, skildrade hon svårigheten att i regn-
väder manövrera dessa plagg, i synnerhet då
man dessutom har att bära en diger skrifboks-
packe, paraply och möjligen äfven muff. Koten
och upphofvet till det beifrade missförhållan-
det ligger enligt hennes förmenande i mannens
ytlighet och kvinnans svaghet. Då männen visa
afgjord förkärlek för små fötter, skynda nämligen
alla kvinnor med stora att dölja dessa under långa
kjolar. Mannen, genomsnittsmannen, blind för
det missprydande hos honom själf, men skarp-
synt för allt, som det ej är »stil» på hos
kvinnan, måste reformeras. Äfven sömmer-
skorna hafva sin dryga del af ansvaret ge-
nom sitt sega motstånd mot en rationellare
dräkt.
Dräktreformföreningens nitiska ordförande,
fru Gurli Linder, hvars intagande bild vi inom
kort torde komma att presentera för Iduns läsar-
innor, förklarade, att herrar i allmänhet tyckas
gynnsamt stämda mot reformen i fråga samt
att sömmerskorna nog ej äro så omöjliga, bara
man tar dem på rätta sättet, d. v. s. i stället
för »Hvad är mest modernt?» frågar: »Hvad
är mest praktiskt?» Fru Linder för sin del
hade aldrig rönt obehag från sin sömmerskas
sida, då hon profvat utan snörlif eller gjort
»armar uppåt sträck» och andra gymnastiska
rörelser för att utröna, om hon kunde röra sig
fritt i sitt klädningslif. Utgående från det er-
kända faktum, att Nordens kvinnor i allmänhet
ej hafva en parisiskas fötter, påpekade fru Hanna
Palme, att saken i viss mån kunde upphjälpas
genom skodonens smakfulla och ändamålsenliga
form. Doktor Carolina Widerström nämnde,
med anledning af ett pessimistiskt yttrande i
frågan af annan läkare, att. bland hennes pa-
tienter de mest intelligenta och sådana, som
böja sig för läkarens auktoritet, visat sig hågade
för dräktreformer i, allmänhet. Särdeles upp-
friskande var den glädtiga lilla debatten, om
man borde afknappa sina kjolar upp- eller ned-
till, hvilken senare åsikt afgick med segern.
För att ej genom brist på norm frestas och
fresta andra att »amortera en tum af sina kjolar
för hvart tionde år» eller, omvändt, att »öka
dem en millimeter åtgången», fastslog man ett
minimimått, d. v. s. bestämde, att en prome-
nadkjol visserligen ej, som en, stor munterhet
framkallande, missägning antydde, bör vara blott
10 cm. lång, men väl sluta 10 cm. öfver
marken. Som redan antydts, framställde sig
därpå med älskvärdt tillmötesgående två i dy-
lika kjolar klädda damer till allmänt skärskå-
dande och —• allmän beundran.
Med acklamation antog mötet följande af
öfverstelöjtnant von Koch föreslagna resolution:
De närvarande gilla införandet af en promenad-
och hvardagsdräkt, som slutar minst 10 centi-
meter från marken, och utlofva, att hvar i sin
mån genom exempel och på annat sätt verka
därhän, att en sådan dräkt kommer allmänt i
bruk.
På förslag af fru Hanna Palme framlades
redan samma afton listor, å hvilka en mängd
af de närvarande tecknade sina namn, därigenom
förbindande sig att använda normallängden på
sina från denna dag förfärdigade hvardags- och
promenaddräkter. Dylika listor komma att
genom Dräktreformföreningens försorg tillställas
flickskolor samt, med vederbörligt tillstånd,
framläggas i läkares väntrum, på telefon- och
telegrafbyråar.
På grund af det allmänna intresse saken
väckt och den missräkning lokalens otillräck-
lighet på många håll framkallat, hålles redan
i afton, fredag, å Hotel Continentals rymliga
lokal ett nytt möte, då bland andra de sty-
relseledamöter, som på angifna grunder ej fått
tillfälle att yttra sig, bli i tillfälle att framlägga
sina åsikter och då redogörelse för listornas
spridning samt annat, som under mellantiden
blifvit uträttadt, torde kunna afläggas.
–––- *–––-
Utanför.
/I /är jag ser din lampas lyse,
r som på arbetsbordet skiner
bakom fällda rullgardiner,
tänker jag på tid, som varit,
då jag satt där midt emot dig
och ditt öga log emot mig,
och du låt ditt bläck ej flyta
för att tankar med mig byta.
Det var godt att vänner vara,
hvad du gaf jag kunde gifva -—•
vänner skulle vi förblifva . . .
Hvarifrån och hvarför kom du,
varma våg, som plötsligt svällde
och oss tog uti ditt välde?
Hvar fanns källan, som dig. närde,
hvar blef lyckan du beskärde?
Skillda vägar nu vi vandra — —
Ej för mig din lampa skiner
bakom fällda rullgardiner . . .
Mot en fager, skönögd kvinna
dina ögon le och brinna . . .
Fann du lyckan, den du sökte,
får din tanke, som gick vida,
andas fritt vid hennes sida?
Allt, som gifoer lifvet värde,
allt hvad mänskors barn begära
synes ödet dig beskära ■ . .
Finns ej mask, som lyckan gnager,
finns ej skuggan af en oro
från den tid vi vänner voro?
Nej . . . var lycklig — om du kan det —
solen skymmes ej af grandet . . .
Stranger.
––––-*––––-
Från Iduns läsekrets.
Till fru Lovisa Petterkvist, Jock-mock.
Med anledning af hennes svarta strumpor.
Som jag ej tror, att fru Petterkvist ännu ge-
nom Iduns svarafdelning erhållit något säkert,
absolut tillförlitligt råd med anledning af sin frå-
ga i Iduns sista nummer för förra året, ber jag
härmed få fylla denna brist, i hopp att mitt råd
må komma fru Lovisa Petterkvist till hjälp vid
denna något mirakulösa uppgift.
Kan ej fru Petterkvists eget rosenröda lynne
kasta ett bjärt återsken på de svarta strumporna,
eller hon själf som klar och äkta blåstrumpa be
sitta förmågan att »modulera upp dem» till him-
melsblå, få vi nog öfverae all tanke på rödt och
blått. Men innebörden i fru Lovisa Petterkvists
fråga var ju hufvudsakligen att få det svarta
doldt under en ljus yta, och med tanken fäst härå
gifver jag det välbetänkta rådet: Tag strumporna
med upp till Stockholm i vår, då fru Lovisa be-
söker expositionen. Med sin odisputabla skarp-
blick upptäcker snart fru Lovisa i människovim-
let en del individer, som skickligt och yrkesmäs-
sigt äga förmåga att göra svart till hvitt. Lita
på dem!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
